Jag ligger och drar mig, efter att helt rått ha sparkat upp maken när barnen kom vid halv sjutiden. Då kommer sagda barn inrusande, med andan i halsen. Snubblar över orden, trängs med varandra om talutrymmet: -Mamma, mamma! Katten har bajsat! I soffan!!
-Jaja, säger jag, vet pappa om det?
När jag får ett jakande svar frestas jag att ligga kvar. Svårt frestas jag. Men till sist vinner mitt vänliga, kärleksfulla hustruliga hjärta, och jag stiger upp för att hjälpa maken med saneringsarbetet. Och tur är det. För inte var det en liten kattkorv inte, där i soffan. Nej, det var hundspya. Stor hundspya. I tvätthögen. Vilket inte är hela världen, tvätten kan tvättas om. Värre är att det ligger en ordentlig blaffa i själva soffan också. Det är mycket värre. Maken går med trasor och hushållspapper, varv på varv. Svart i synen. Muttrandes. Och ibland lite högre än muttrande också. Vilken förmodligen är orsaken till att lillasyster nöjd och belåten går runt och trallar -Kattlävel, kattlävel. Vilket lika glatt byts ut mot -Hundlävel, hundlävel, hundkläk, när den rätte syndaren pekas ut.
Vissa dagar börjar bättre än andra. Och hunden sover i köket hädanefter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar