Hemlängtan

Vi har varit på resa i en och en halv vecka nu. Det känns som mer. Roligt har det varit, och roligt är det fortfarande. Mycket har vi hittat på. Djurpark, marknader, lek med kompisar, ja allt möjligt skoj. Imorgon blir det simhallen.
Men det hjälps inte. Nu längtar jag hem. Jag saknar min egen säng. Mitt hus. Min vanskötta trädgård, full med brännässlor. Min sköna schäslongsoffa. Och framförallt maken. Den där skäggiga typen jag delar säng, hem och barn med. Det är inte helt okomplicerat att komma som vuxen kvinna med två barn och bo under samma tak som sina egna föräldrar heller.
Och jag undrar om det beror på att det är svårt som lite äldre föräldrar att förhålla sig till hemvändande barn, eller om det bara beror på att just min mamma är svår. Vilket hon är. Och jag undrar, med viss ångest i magen, om mina barn också kommer dra sig för att komma hem? Hem till mig. Om jag också kommer ha svårt att ta emot dem med den där kärleken som en mamma alltid har och alltid vill visa för sitt barn, men som tydligen är så svår att hantera när barnet är vuxet. Nu VET jag att mina barn alltid kommer vara välkomna hem. Oavsett ålder. Oavsett om det är för en timme eller en vecka eller en månad. Men kommer det att bli så? Då, om trettio år, när jag tagit min mammas plats, och mina barn tagit min? Hur kan man veta sånt?