Vi är invaderade av mördarsniglar. Kriget börjar när våren börjar bli varm, och pågår sedan tills vintern sätter in. Och även om de är extremt äckliga och vidriga, så hade jag kunnat leva med dem. Om inte. Om inte lillasyster råkat trampa på en förra året. Barfota. På kvällen, sekunderna innan det var dags att gå in och lägga sig. Lite lagom övertrött, sådär så att allt blir tusen gånger värre än det egentligen är, bara för att man är så trött. Då trampade hon barfota på en mördarsnigel. Jag trodde på fullt allvar att ungen trampat på en glasbit och skurit upp hela foten, så hysteriskt skrek hon. Otröstlig. Hysterisk. En väldigt lång stund. Sedan tog det minst en vecka innan jag ens fick ut henne på gräsmattan igen. Jag fick bära henne varje gång hon måste lämna altanen.
I år klarar hon av dem. Skapligt. Men fortfarande gråter hon om hon får se en alltför nära sina fötter. Och kriget är intensifierat. Jag hatar kräken. Hatar dem av hela mitt hjärta. Hatar dem för att de är äckliga snuskiga skadedjur. Hatar dem för att de skrämmer mitt barn. Hindrar henne från att springa barfota i gräset och leka som barn ska om sommaren.
Jag har hört att de enda djur som äter eländena är myskankor. Men eftersom jag inte precis gillar fåglar så har jag heller aldrig funderat på att skaffa några. Förrän idag. Barnen och jag var hos en kompis, som har ett helt zoo. Och i det zoot ingår, förutom fyra barn, ett gäng myskankor. Och de är ju urmysiga! Kommer och äter ur handen. Låter sig klappas. Har ett särskilt bajshörn, så man slipper fågelskit överallt.
Så jag kom hem och berättade glädjestrålande för maken att nu är snigelproblemet löst! Från nästa år kommer vi ha ett par myskankor om sommaren.
Män förstår sig inte på praktisk problemlösning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar