Hemma igen

Igår kom vi hem. Så idag har de tre första av uppskattningsvis femhundrafjorton maskiner tvätt snurrat i maskinen. Fyra av cirka sjuhundrafyrtioåtta väskor och andra kollin är uppackade. Och barnen har tjatat i runda slängar femtusenåttahundranittioåtta gånger om att de har tråkigt. Jag tänker inte tala om hur många gånger jag har fräst åt dem.
Och igår. Åh, igår kväll. I sängen. (Nej, era snuskhumrar, det är inte alls det jag menar!) Igår låg jag änteligen på min spikmatta igen. Nog för att jag har släpat med den på hela min turné runt södra Sverige. Men jag fick liksom aldrig ihop det till att använda den. Så igår kväll var första gången på två veckor jag låg på den. Home sweet spikmatta.

Ambivalens

Väskorna är packade. Bilen likaså. Så full att det är ett mirakel om jag och barnen också får plats i den. Kvar i huset är bara ett ombyte kläder till imorgon, min huvudkudde och necessärerna, samt lillasysters livsnödvändiga välling. Direkt efter frukost imorgon bär det av hem.
Och plötsligt vill jag inte. Jag vill stanna här. Hos mamma och styvfar. Prata med henne, de där långa samtalen vi inte riktigt hunnit med den här gången, med huset fullt av valpar och barn. Umgås med honom. Han som har en demensdiagnos. Som inte är sig själv lik redan som det är. Som kanske inte kommer känna igen mig så mycket längre. Han som varit en far för mig hela mitt liv. Som varit den far jag haft i vardagslivets alla behov, svårigheter och glädjeämnen. Som fanns där i alla väder. Som stod för vardagstryggheten medan min riktige pappa femtio mil bort var julafton och party varje dag de få gånger per år vi träffades. Under tiden fanns min styvfar där. Tog över när mamma inte orkade. Såg till att hemmet och tryggheten fanns kvar när pappa var långt borta och mamma inte orkade med att vara förälder. Nu glider han bort. Bit för bit, och alldeles för snabbt.
Jag längtar hem. Men jag vill stanna kvar här.

Bedårande barn av sin tid

Vi är på Kalmar slott. Där har de en stor barnsatsning i år, där barnen får vara väpnare och utföra uppdrag, och sedan bli dubbade till riddare om de klarar dem. Detta är dock för barn över sju år, så vi går istället till pysselrummet. Där får barnen pyssla svärd, sköldar, spiror, kronor, ja allt möjligt som deras små hjärtan längtar efter. De får också klä sig i vackra medeltidskläder och bli fotograferade. Lillasyster såg ingen som helst anledning att ta av sig den fantastiska klänningen och kronan efteråt...
Lagom när de är klara med sitt pyssel, kommer en vacker sagofé och berättar att nu vankas det saga i det runda tornrummet. Barnen får sitta på mjuka sammetsklädda kuddar, och så läser fén. Askungen läser hon. Men inte den Askungen vi är vana vid. Nej, hon läser den gamla Askungen. Den jag själv läste för många år sedan. Den utan den goda fén, men med en fågel i ett träd som talar om för prinsen att han väljer fel brud i förstone. Den lite grymmare, där styvsystrarna stympar sina egna fötter för att få plats i skon. Den ursprungliga, gamla Askungesagan.
Barnen sitter som tända ljus och lyssnar hänfört. På vägen ut lägger jag armen om storebrors axlar, och frågar om han tyckte om sagan. Kommenterar att det ju inte var samma Askungen som han är van vid, utan en annan version av den älskade sagan. -Mmm, säger storebror. -Det kanske var tvåan!
Disneygenerationen, matad med uppföljare sedan barnsben är här....

Hemlängtan

Vi har varit på resa i en och en halv vecka nu. Det känns som mer. Roligt har det varit, och roligt är det fortfarande. Mycket har vi hittat på. Djurpark, marknader, lek med kompisar, ja allt möjligt skoj. Imorgon blir det simhallen.
Men det hjälps inte. Nu längtar jag hem. Jag saknar min egen säng. Mitt hus. Min vanskötta trädgård, full med brännässlor. Min sköna schäslongsoffa. Och framförallt maken. Den där skäggiga typen jag delar säng, hem och barn med. Det är inte helt okomplicerat att komma som vuxen kvinna med två barn och bo under samma tak som sina egna föräldrar heller.
Och jag undrar om det beror på att det är svårt som lite äldre föräldrar att förhålla sig till hemvändande barn, eller om det bara beror på att just min mamma är svår. Vilket hon är. Och jag undrar, med viss ångest i magen, om mina barn också kommer dra sig för att komma hem? Hem till mig. Om jag också kommer ha svårt att ta emot dem med den där kärleken som en mamma alltid har och alltid vill visa för sitt barn, men som tydligen är så svår att hantera när barnet är vuxet. Nu VET jag att mina barn alltid kommer vara välkomna hem. Oavsett ålder. Oavsett om det är för en timme eller en vecka eller en månad. Men kommer det att bli så? Då, om trettio år, när jag tagit min mammas plats, och mina barn tagit min? Hur kan man veta sånt?

Beröringspunkter

Vi är hos kompisen P i Skåne. Hennes yngsta är en flicka exakt jämngammal med lillasyster. Barnen har inte träffats sedan de båda var bebisar. Ingen av tjejerna är helt torr ännu. Lilla A råkar åstadkomma en liten olycka. Lillasyster följer med till skötbordet. Där utspinner sig följande samtal:
A: -Du har samma ljusa hår som jag.
Lillasyster: -Jaa. Jag har en snippa.
A: -Det har jag också.
Lillasyster: -Jag brukar pilla i min snippa.
A: -Det brukar jag också.

Blöjbytet är slut, och de båda flickorna skuttar iväg tillbaka till lekstugan. Trygga i förvissningen att de två är av samma sort. Ibland behövs det så litet....

Note to self

1) Åk aldrig, aldrig, aldrig på semester till ett hus med åtta valpar. De sover inte om nätterna. Och om inte de gör det, så gör inte barnen det heller. Och om inte barnen sover, så gör inte du det heller.

2) Planera inte en resa med tre olika platser att bo på, och tro att barnen ska uppskatta det. Tro inte ens att du ska uppskatta det. Bortsett från att träffa alla du längtat efter förstås, den biten är kul. Om du lyckas hålla dig vaken länge nog för att föra ett samtal.

3) Semester är som julafton. Barnen är för upptagna av att omväxlande ha roligt och omväxlande vara överstimulerade och övertrötta med ty medföljande utbrott. De har inte tid eller ork att tindra med ögonen och vara tacksamma. Fatta det och sluta ha vuxna förväntningar på små barn.

4) Medan semestern pågår är man trött och ju tröttare man blir desto mer fokuserar man på det som gör att man blir trött. Om en månad minns du bara det roliga. Semester är alltså egentligen roligare i backspegeln.

5) Se till att planera nästa år, så att resandet infaller första veckan. Du behöver minst två veckors semester efter semestern för att vila ut.

6) Se till att alltid alltid vila när tillfälle ges, så du sedan orkar umgås om kvällarna. Så vad i hela friden gör du här framför datorn? Gå nu och bli medvetslös medan barnen fortfarande låter sig mutas av Pippi på tv.

Bloggpaus

Nu åker jag på semester. Tidigt imorgon bitti bär det av. Först till Öland. Därefter till en av mina käraste vänner, som jag saknar så innerligt sedan jag lämnade Skåneland för nordligare nejder. Därefter till föräldrahem nummer två, beläget i de småländska urskogarna. Där beräknas vi, barnen och jag (maken har hela fyra dagars semester i år, och vänder hemåt direkt från Öland, ack ja, den glamourösa tillvaron som egenföretagare!), anlända om en vecka. Då räknar jag också med att åter ha tillgång till dator.
Tills dess: auf wiedersehn! Hoppas ni har tålamod nog att finnas kvar om en vecka också!

Väckarklockan storebror

Det är äntligen helg. Vilket innebär att den hett efterlängtade pappan, som jobbat väldigt långa timmar den här veckan äntligen är hemma när barnen vaknar. Vi har länge och väl haft helgmorgonmys i stora sängen. Busat, kittlats, pratat, kramats och myst. Resten av familjen har tröttnat och droppat av för att stiga upp. Jag passar på att borra ner mig i kudden igen och dra täcket över mig. Mmm, härligt! Jag snusar ner mig lite längre. Känner hur jag svävar iväg i sömn igen. Då kommer storebror. Jag känner lite svagt, som långt bortifrån, hur han stryker mig över håret. Smeker bort det från mitt öra. Lutar sig nära, som för att pussa mig ömt. Istället: -MMMAAAAMMMMAAAA!!!
Det är fullt möjligt att jag blivit hörselskadad för resten av livet. Men vaken är jag.

Lösningen på allt tjat

Barnen vill ha glass. Väldigt gärna vill de det. Och det kan jag förstå och sympatisera med. Det är dock 27 grader i skuggan. Men nu råkar det vara så att en kompis med vidhängande dotter är på ingång. Och vi ska äta lunch tillsammans. Och därefter serveras det jordgubbar. Med just glass till. Detta förklarar jag pedagogiskt och kärleksfullt för ätteläggarna. Som inte alls tycker att det ena måste förskjuta det andra.
Storebror tjatar. Och tjatar. Och tjatar. Till sist tröttnar jag. Ger upp alla ambitioner att ens låtsas vara pedagogisk och tålmodig. Fräser att om han inte slutar tjata nu så får han ingen glass efter maten heller!
Då tröttnar storebror också. Suckar djupt. Förklarar, i ganska precis samma överpedagogiska tonfall som jag använde nyss: -Vet du varför jag tjatar, mamma? Det gör jag för att jag inte får någon glass. Det är bara därför jag tjatar.

Jamen dåså. Det enda jag behöver göra för att få slut på tjatet är alltså att ge dem allt de vill ha. Tänk att jag inte kom på det själv.

Myskankor

Vi är invaderade av mördarsniglar. Kriget börjar när våren börjar bli varm, och pågår sedan tills vintern sätter in. Och även om de är extremt äckliga och vidriga, så hade jag kunnat leva med dem. Om inte. Om inte lillasyster råkat trampa på en förra året. Barfota. På kvällen, sekunderna innan det var dags att gå in och lägga sig. Lite lagom övertrött, sådär så att allt blir tusen gånger värre än det egentligen är, bara för att man är så trött. Då trampade hon barfota på en mördarsnigel. Jag trodde på fullt allvar att ungen trampat på en glasbit och skurit upp hela foten, så hysteriskt skrek hon. Otröstlig. Hysterisk. En väldigt lång stund. Sedan tog det minst en vecka innan jag ens fick ut henne på gräsmattan igen. Jag fick bära henne varje gång hon måste lämna altanen.
I år klarar hon av dem. Skapligt. Men fortfarande gråter hon om hon får se en alltför nära sina fötter. Och kriget är intensifierat. Jag hatar kräken. Hatar dem av hela mitt hjärta. Hatar dem för att de är äckliga snuskiga skadedjur. Hatar dem för att de skrämmer mitt barn. Hindrar henne från att springa barfota i gräset och leka som barn ska om sommaren.
Jag har hört att de enda djur som äter eländena är myskankor. Men eftersom jag inte precis gillar fåglar så har jag heller aldrig funderat på att skaffa några. Förrän idag. Barnen och jag var hos en kompis, som har ett helt zoo. Och i det zoot ingår, förutom fyra barn, ett gäng myskankor. Och de är ju urmysiga! Kommer och äter ur handen. Låter sig klappas. Har ett särskilt bajshörn, så man slipper fågelskit överallt.
Så jag kom hem och berättade glädjestrålande för maken att nu är snigelproblemet löst! Från nästa år kommer vi ha ett par myskankor om sommaren.
Män förstår sig inte på praktisk problemlösning.

Insomnia

Jag kan inte sova. Vilket i sig blir bekymmersamt, eftersom jag fortfarande är uppe varje natt och medicinerar liten hostande dotter. Och fixar välling. Och hjälper på toa. Och nattar om. Så jag behöver verkligen somna så snabbt som möjligt när jag väl lyckas ta mig i säng om kvällarna. Men jag kan inte. Jag vänder och vrider mig. Inget är bekvämt. Hur jag än ligger så gör axlar och nacke ont på ett eller annat sätt. Hjärnan snurrar varv på varv. Och jag vill bara gå in till barnen. Lägga mig hos storebror (eftersom det är han som har en vuxensäng. Jag får liksom inte plats i lillasysters inte fullt utdragna växa-säng). Ligga nära honom. Lägga armen om honom. Snusa in mig i nacken. Lyssna på hans och lillasysters snarkningar och andetag. Då skulle jag kunna slappna av.
Och jag undrar om detta att det är det jag vill göra betyder att jag behöver bättra på min relation till min man, eller klippa navelsträngen till mina barn?

Tack regnet!

En kompis talade om att skogen är full av blåbär. Så ikväll när maken kommit hem, vandrade hela familjen inklusive hunden iväg till skogen med byttor och hinkar. Och mycket riktigt - överallt lyser det blått i riset. Vi plockade. Barnen mumsade. Hunden gjorde detsamma, tydligen är det mumma för hundar med blåbär. Inom en halvtimme hade vi fått ihop nästan en liter blandat blåbär och smultron - det blir en fin smulpaj imorgon det!
Medan vi plockade talade jag om för barnen att de här fina bären kunde vi tacka regnet som vi varit så bistra på för. Lillasyster tog detta på fullaste allvar. Hon vände sitt lilla ansikte mot skyn och ropade: -Tack legnet! Tackal, tackal!
Och sen blev hon hysterisk för att hon råkade få se en mördarsnigel i blåbärsriset. Jag förstår inte problemet. Det är ju inte som om det hade varit en spindel, precis.

I-landsproblem

Barnen har, som jag redan berättat, i princip bott framför tv:n senaste veckan. Den kanal som gäller är Nickelodeon. Jag har tyckt att den är helt okej. På morgnarna går Dora Utforskaren, och den är ju pedagogisk och bra. Senare tar Svampbob Fyrkant över. Han får inte mitt mammahjärta att ticka av glädje precis, men barnen älskar honom, och han är åtminstone harmlös. Och någonstans har jag väl liksom stängt av där ungefär. Med att Svampbob är harmlös och Dora direkt bra. Jag har slagit dövörat till för allt annat krafs kanalen är full av. Men så sakteliga börjar storebrors och mina samtal få ett nytt innehåll. Han har förvisso tjatat om nya leksaker sedan han fattade att det går att köpa nya sådana i affärerna. Men plötsligt gör han det på ett annat sätt. Mer specifikt. Och om grejor som han inte ens borde veta fanns. Förklaringen? Reklam på den förbaskade Nickelodeon! Reklam om idiotiska våldsleksaker. Gormitiägg och sån skit. Och jag vet att små gossar gillar sånt. Har jag inte alldeles själv inhandlat fler läskiga Bionicles än jag vill tänka på? Men jag tycker liksom det kan räcka med det.
Droppen kom när vi var på stan häromdagen, och passerade BR leksaker. Och storebror, helt tonsäkert, och alldeles för högt börjar trumpeta ut reklamjingeln "Vet du vad det bästa är? Leksaker från BR". Samtidigt som han hade Happy Meal-kartongen som en mössa på huvudet. Sinnebilden av västvärldens dekadens.

Så nu måste barnen genast lära sig engelska. Så de fattar vad som sägs på deras nya favoritkanal. Discovery.

Att vårda sina saker

Lillasyster har en dockvagn. Rättare sagt, hon har två, men en av dem är liksom lite finare än den andra. (Ursäkta syster R som gett henne den andra, men en gigantisk kombivagn i illande grisrosa är liksom inte my cup of tea. Även om lillasyster tycker den är väldigt smakfull).
Den vagn som jag gillar är en miniversion av Brios Sittymodell. Den är alltså en sulky. Och en sulky har inget liggläge. Detta faktum har inte riktigt gått in hos lillasyster. Hon försöker skapa ett liggläge där inget finns. Med viss frenesi försöker hon det. Jag tycker inte att det är en fullt så bra idé som hon tycker själv. Jag griper in. Lyfter bort vagnen en bit medan jag förklarar att det inte går att få den i ett liggläge. Att hon kommer förstöra vagnen om hon fortsätter försöka. Och att hon i så fall inte kommer få någon ny vagn, eftersom man inte få nya grejor om man medvetet förstör dem man har.
Lillasyster funderar över detta. Vänder olika argument fram och tillbaka i huvudet. Funderar på vilket av dem som bäst kan förmedla hennes ståndpunkt. Planerar sitt svar. Och när hon är klar kommer det, med känsla och eftertryck: -Du är dum!
Jamen, dåså. Om du lägger fram det på det viset. Då förstår jag precis.

Hudlotion

Jag ligger i sängen och försöker dra ut på sovmorgonen litet till. Bredvid sitter lillasyster och tittar på härliga gamla Fem Myror på dvd:n. Medan hon gör det har hon också hämtat sin lilla rosa Hello Kitty-ask med hårspännen och snoddar i. Dem använder hon för att frisera den sida av mitt huvud som inte är nedborrad i kudden. Helt okej för mig, bara jag får fortsätta blunda en stund till. Men så slutar hårdragandet. Och plötsligt känns min underarm....varm....och blöt...Jag tvingar upp ögonen. Lyfter huvudet. Lagom för stt se lillasyster föra båda sina handflator till munnen, slicka ordentligt på dem och sedan gnida ut hela härligheten över min arm. När hon noterar att hon är iakttagen lyser hon upp: -Mamma! Jag smörjer in dig!
Tack, älskling. Jag ska nog gå och duscha nu.

Ibland är jag mera stolt över mina barn än annars

Idag behövde jag stöka undan några ärenden på stan. Mot bättre vetande lät jag barnen följa med. Vi kom iväg runt lunchtid, vilket betyder lunch på McDonald´s i en småbarnsfamiljs värld. Iaf om man vill göra det enkelt och okomplicerat för sig. Och det vill man.
Detta i sin tur ledde till att storebror sedan följde mig genom ett antal affärer med en upp-och-nedvänd Happy Meal-kartong på huvudet. Som en liten käck hatt liksom.
Ibland är jag mer stolt över honom än annars.

Varför jag tar sovmorgon

Lillasyster vaknade sin vana trogen alldeles för tidigt imorse. Vid halv sju ungefär. Eller, nu ljuger jag, för tekniskt sett vaknade hon alldeles för tidigt vid kvart över ett inatt. Då hostade hon tills hon tappade andan. Sedan grät hon. Så då fick hon hostmedicin, välling och somna om på mammas arm. Och sedan vaknade hon alldeles för tidigt, igen. Vid halv sju. Och då fick maken masa sig upp och fixa en flaska välling till. Tyckte jag. Det tyckte inte lillasyster. Hon stämde upp i den alltför välbekanta refrängen "Maaammmmaaaa skaaaa!!" Och i det läget, när hon är så nyvaken och egentligen fortfarande trött, dessutom halvsjuk och medan storebror fortfarande sover och helst ska fortsätta med det, då tjafsar inte jag. Då går jag upp och fixar den förbaskade vällingen. Men sedan gick jag och la mig igen. Och maken fick ordna med rätt tv-kanal, kuddar och gosiga filten i soffan åt henne.
En stund senare började den. Hostan. Hon hostade. Och hostade. Och hostade. Och på slutet av sista hostattacken hördes ett blott alltför välbekant, blött ljud. Och sedan en liten röst: -Pappa! Jag kläktes!
Anledningen till att jag låg kvar i sängen och lät maken ta det, var att han träffar barnen så mycket mindre än jag. De är så mammiga, och de behöver märka att han kan lika bra som jag. När hon nu för en gångs skull spontant ropade på honom, var det viktigt att också spela på det direkt. För deras relations skull.
Japp. Det var bara av dessa superpedagogiska och osjälviska skäl som jag gosade ner mig lite längre ner under täcket och lät honom ta spyan. Bara därför.

Det ska inte hända igen

Nu är det alltså bevisat. Man kan inte berömma min man. Inte ens två år efteråt. Och inte ens utan att tala om det för honom. Det går tydligen direkt åt huvudet på honom ändå, på något mysko vis. För jag hann inte mer än skriva klart förra inlägget igår, så skulle maken bära in storebror från vår säng till hans. Och då slant han på väg ut genom dörren och drämde stackars storebrors huvud rätt i dörrkarmen. Storebror tyckte inte alls att det var en bra idé.
Som sagt, han tål inte att få beröm. Inte ens indirekt, sent och utan att han vet om det. Så nu vet jag det.

Om den gången maken hade rätt

Det är väldigt svårt att komma på något att skriva om när man bara gått hemma och tyckt synd om sig själv i en hel vecka. Så då kan jag ju passa på att berätta om Den Gången Maken Hade Rätt.
Som alla kvinnor vet, händer detta inte särskilt ofta. Därav de Stora Bokstäverna. För att liksom markera att detta var ett Speciellt Tillfälle. För att ytterligare komplicera för den stackars maken, så valde han helt fel hustru om han vill ha rätt ibland utan att behöva hålla med mig för att få det. Jag har nämligen tagit över min salig morfars valspråk: "Jag har alltid rätt. Och har jag inte rätt i sak, så har jag i alla fall rätt i princip". Det blir liksom inte mycket utrymme kvar för maken att ha rätt på då...

Hur som haver: Detta var för ett par år sedan (som sagt, inte så ofta. Iaf inte så ofta som jag tänker erkänna det), när lillasyster var runt året. Maken hade länge och väl propagerat för en tv i sovrummet. Och jag höll emot allt vad jag kunde. Jag tyckte det räckte så bra med den dumburk som står på för jämnan i vardagsrummet, tack så mycket. (Till saken hör iofs också att maken är av sorten som låter tv:n stå på dagarna i ända, om inte jag sätter stopp. Oavsett vilka puckade dagsåpor och annat skit som visas). Men till sist gav jag mig. Och det kan jag säga, att när maken väl har rätt, så har han SÅ HIMLA RÄTT!! För, oj, vad den där tv:n har varit en välsignelse! Lillasyster visade sig vara av sorten som aldrig sover hela sitt första 1,5 år. Och även efter det hade hon en mycket lång period när hon vaknade ofta och var helt okontaktbart hysterisk om nätterna. Jag menar okontaktbar. Och jag menar hysterisk. Hon bara skrek och skrek och skrek. Och då pratar vi om ett barn mellan två och tre år, ingen bebis. Inget hjälpte. Inte att tända lampan. Inte att gå ut i kylig nattluft. Inte att prata, inte att hålla om, inte att bara vara bredvid. Och det var inte nattskräck, för hon var vaken. Jag har fortfarande ingen aning om vad det handlade om, men en lång period var de där nattliga utbrotten frekventa. Och långvariga, vi pratar halvtimmar, trekvartar. Av hysteriska skrik.
Till sist kom vi på att det absolut enda som hjälpte var att sätta på tv:n lågt, lågt. Ge henne en flaska välling, lägga oss bredvid henne och låta henne vara. Många många nätter har vi legat med mumintrollen eller Emil flimrande på tv-rutan, medan lillasyster legat och gråthickat mellan oss.
Och många många morgnar har mitt förstånd blivit räddat av att slå på en dvd direkt på morgonen, och sedan slumra medan barnen legat bredvid och tittat på den i alldeles för arla morgonstund.

En tv i sovrummet - tänk så RÄTT maken ändå hade!

Ställa tillrätta

Ibland är det bra att barnen har svårt att somna. Så när storebror ikväll inte kunde sova - såklart, man blir inte särskilt trött av att vara hemma och stirra på en data/tv-skärm i en hel vecka när man själv är frisk - så kunde vi göra något mysigt av det. Poppa popcorn. Ha en storpojkekväll. Mysa lite. Rätta till åtminstone lite av allt som blivit fel under veckan. Nu ska jag bara orka mysa lite extra med lillasyster också. Men i helgen är maken hemma. Då ska allt bli bra. För det har jag bestämt. Så det så.