Man borde forska på hur hans hjärna fungerar, man borde faktiskt det

Kolmården idag. Stekhett, högsäsong, en miljon människor att trängas med.

Vi är på väg tillbaka genom parken, har varit på delfinföreställningen, sälditon och safarilinbanan, och är tämligen trötta och möra. Vi befinner oss vid tigrarna, längst in i den stora parken. Lillasyster sitter i en tunnel vid tigrarna, i en jeep man har ställt upp där så man kan sitta i den och titta på djuren. Jag är en bit ifrån. Storebror kommer fram och klagar över att han är trött och varm. Jag gestikulerar mot lillasysters håll och uppmanar honom att sätta sig i bilen han också, för att vila lite.

Och hur i hela friden han fick det till en uppmaning att ensam trava genom hela gigantoparken mot utgången och vår egen bil, det övergår faktiskt helt och hållet mitt förstånd.

En sommar av gamla vänner

De första två semesterveckorna har som sagt varit sisådär. Tillvaron har varit rörig och stökig, och livet kändes lite tungt idag vid middagsbordet.
Då ringde telefonen. Bästaste, käraste väninnan P. Hon som känt mig nästan hela mitt vuxna liv. Sett mina bra sidor och uppskattat dem. Sett mina inte så smickrande sidor, och tycker om mig ändå. Följt mig genom goda och jobbiga år, funnits där hela tiden. Hon, som jag inte träffat på två långa år, och som jag tänker på och saknar varje dag. Hon ringde och berättade att hon kommer och hälsar på senare i sommar! Hon och hennes yngsta, jämnårig med lillasyster, kommer hit samma vecka som storebror ska på scoutläger. Vi kommer ha några tjejdagar tillsammans. Så underbart!

Plötsligt känns livet inte så tungt längre. Ja, det trasslar till sig ibland. Ja, det är jobbigt ibland. Men jag är inte ensam, vare sig i det dagliga eller i stora världen.

Det här kommer bli gamla vänner-sommaren. Vi ska till Göteborg, och jag har tagit kontakt med två kompisar där, som jag inte träffat på åratal heller. En av dem träffade jag senast 2004 när vi båda var nyblivna förstagångsmammor. Idag, nio år senare, har jag två barn. Hon har fem. Och på hela denna tid har vi inte lyckats vara på samma ställe en enda gång. Nu ska vi rätta till detta missförhållande, och det ska bli så himla trevligt.

Sommaren 2011 var separationssommaren. Sommaren 2012 flyttsommaren. Sommaren 2013 ska bli sommaren då jag återknyter gamla vänskapsband.

Det ser jag fram emot.

Tja, nåt ska man ju lägga semesterkassan på

Äntligen semester. Två veckor, förra och denna, innan jag ska jobba tre, för att därefter vara ledig igen.

Förra veckan var jag hundvakt nästan hela veckan. Och körde land och rike runt i taxitjänst. Och kastrerade hunden, så hon krävde vård och omsorg. Och var sjuk själv.

Denna veckan kom provsvar att storebror har borrelia. Igen. Så jag fick hämta ut medicin för 300 kronor. Som han sedan spottade, fräste och grät när jag skulle försöka tvinga i honom den. Efter ett par dagar på det viset, blev vi bjudna att följa med en god vän till hennes sommarställe i skärgården. Så, så ljuvligt. Balsam för själen på alla sätt och vis. Glada barn, glada vuxna. Underbart.

Tills storebror fick stora, smärtsamma utslag i ansiktet och på händerna. Och det visade sig att hans antibiotika i sällsynta fall ger reaktioner i samband med solljus. Så nu måste han vara inomhus tills den medicinen gått ur kroppen, dvs 3-4 dagar. Och samtidigt slog lillasyster till med 39,7 graders feber.

Så det var bara att packa ihop och åka hem. Med inbjudan att komma tillbaka vid ett mer gynnsamt tillfälle ringande i öronen.

Idag hämtade jag ut storebrors nya antibiotika. 600 spänn.

De två första semesterveckorna kan alltså sammanfattas sålunda:

Alla tre har varit sjuka.
Hunden är opererad, och har inte helt hämtat sig ännu.
Jag har lagt en vecka på omväxlande taxitjänst och hundvaktande.
Hunden har kostat 5 650. Sonen har kostat 900 i mediciner.

Men det där dygnet i skärgården var underbart, det var det.

Vänner. Vad mer behöver man?

För det mesta trivs jag väldigt bra med lägenhetslivet. Mycket bättre än jag väntat mig, faktiskt. Men ibland är det ganska surt. Fredagkväll. Äntligen vackert väder. Soligt och varmt. Och ingen altan.

Men det är då det är bra att ha vänner. Ett telefonsamtal senare, en inbjudan att grilla hos dem. Det måste inte vara ens egen altan.

Så nu ska klockan bara dra sig mot sextiden, så ska vi pallra oss iväg i sommarkvällen....

Nåt måste jag ha gjort

Jag fick ju som ni kanske minns penicillin. Inom ett dygn hade det hela vänt, och jag frisknade raskt till. Frid och fröjd.

Sen tog kuren slut. Och tre dagar senare, igår, gjorde det asont i halsen igen. Be doktor titta i halsen, nytt sorts antibiotika.

En stund senare började jag fundera över att jag haft rätt ont i magen de senaste dagarna. Och det var inte odelat behagligt att gå på toaletten. Så jag svartlabbade lite, och tog en urinsticka på mig själv. Och ser man på, både vita och röda blodkroppar, bakterier och protein. Allt möjligt som inte hör hemma där.
Prata med dr igen, doktor prata med infektionsjouren, ett sorts antibiotika till.

Två sorters antibiotika samtidigt, ovanpå en alldeles nyss avslutad kur = penicillinmage. Very much penicillinmage.

Ni vet den påfrestande söta scenen i Sound of Music, där kärleksparet ser djupt in i varandras ögon och sjunger att "somewhere in my youth or childhood, I must have done something good"?
Det här är likadant. Fast tvärtom.

Gourmetmat

Storebror kommer instörtande genom dörren efter att ha lekt hemma hos en kompis. Han är så ivrig att han snubblar över orden: -Mamma, vi fick så GOD mat till lunch hos A idag!! Den var SÅ GOD, jag har ALDRIG ätit något godare! Snälla mamma, KAN vi inte få det här också, SNÄLLA!!

Jag, med viss oro med tanke på att hans favoritmat hittills visat sig vara oxfilé, laxdito, gös, lammstek och annat lika billigt, : -Jodå, om det inte är något alldeles för dyrt eller avancerat är det klart att du kan få det, älskling. Vad var det för något ni fick då?

Storebror: -Ravioli!

Fotnot

Och apropå då att jag faktiskt är sjuk på riktigt, och inte bara tycker synd om mig själv (även om jag gör det också), så var jag efter en högst smärtsam natt tvungen att gå till doktorn. Och ser man på, ingen vanlig halsfluss för mig inte...
Eller jo, än så länge är det det. Men den är rätt koncentrerad till höger sida. Doktorn petade, pillade, hummade och funderade. Till sist kom det fram att det hela är misstänkt likt en begynnande halsböld.

Så jag fick penicillin, och skickades sedan hem med uppmaningen att söka igen om halsen svullnar igen så jag får svårt att andas, eller om det börjar göra så ont att jag inte kan öppna munnen. Och det känns ju jäkligt tryggt.

Jag tror inte jag kommer sova så mycket inatt heller. Måste ju hålla koll på om jag kan andas.

Min högempatiske son

När barn får 39 graders feber, slår de av på takten en aning. De kanske blir gråtiga och gnälliga. De sover mer än vanligt. Så mycket värre än så blir det sällan.

När en vuxen får 39 grader, däremot. Då är man SJUK. Särskilt om denna feber paras med extremt halsont, sådär så man vaknar varje gång man sväljer sin egen saliv på natten för att det gör så vidrigt ont.

Är man då, som jag, inte i hundraprocentigt gott skick redan innan, så är det inte mycket med en när man är så sjuk. Man sover, ryckvis, men i princip hela dagen. Man äter ingenting, dricker så lite som möjligt, förmår knappt röra sig för kroppen är så matt, och man tycker alldeles oerhört synd om sig själv. Sådär så döden vore en välkommen befriare. Inte så att man skulle påskynda den själv, det är man alldeles för sjuk för att orka, men man skulle inte protestera alltför mycket om det visade sig att det är däråt vinden blåser.

Detta är ganska svårt att kombinera med barn. Jag har tillbringat hela gårdagen med att försöka få barnen att inse att lite hänsyn vore trevligt, och att servicenivån inte kan begäras vara fullt lika hög när servicepersonalen är sjuk.

Vilket fick min lille älskling att titta på mig, sucka otåligt, och fräsa: -Du mamma, det är inte som att du har cancer precis.

Där fick jag.

Och jag har ändå bara två barn

Jag, för inte alls så himla länge sen:

-Okej, idag är det måndag. På lördag ska barnen på kalas. Då ska de där kläderna vara rena och klara, bäst jag kollar redan nu hur det ligger till med den saken.

Jag, nuförtiden:

-Åh herregud, är det redan klockan tio på fredagkvällen! Och barnen ska på kalas imorgon! Okej, damage control - jag gräver i tvättkorgen, kanske hittar jag nåt utan alltför uppenbara fläckar som inte luktar direkt unket som de kan ha.

Hur blev det såhär?

Lördagsmiddag på våran gata

Ofta gör vi ingen större skillnad på vardag eller helg när det kommer till mat. Helgen firas istället med lite snacks, och ett glas vin för mamman.

Men igår hade jag för en gångs skull planerat i tid. Tagit fram en bit gott kött ur frysen, köpt hem goda grönsaker, avocado, gurka och sånt. Tinat upp en påse kantareller. Samt kommit ihåg att hålla koll på tiden hyfsat iaf, så maten var klar kvart över sex istället för kvart över sju.

Dessutom hade vi gäster, vilket alltid piggar upp. Exmaken och barnens kompis I var här.

Så jag dukade belåtet fram middagen, och kallade alla till bords. Lagom till vi började äta upptäckte barnen att ett av deras favvisBompaprogram börjat. Och eftersom jag a) själv har möjlighet att matcha det jag gör efter om jag vill se något på tv och också gör det, och därför tycker jag bör visa barnen samma respekt, och b) vet att det ändå bara blir bråk resten av måltiden annars, vilket inte är trevligt för någon, så släppte jag iväg dem.
Därefter gick brandlarmet. Och exmaken, som är medlem i frivilliga brandkåren och ännu inte hunnit börja med sitt vinglas, rusade iväg glad i hågen för att leka med brandbilen.

Kvar vid bordet blev I och jag. Jag komplimenterade henne för hennes goda bordsvett att avstå från programmet för att iställt äta klart.
Fick svaret: -Jag lämnar ALDRIG kött och pommes frites!

Okej. Mindre väluppfostrad liten ängel och mer hungrigt barn med födgeni alltså. Men sällskap vid bordet fick jag.

Jaja, man kan inte lyckas med allt

Vi börjar växa ur vår soffa. En tresitsare (tvåsits plus schäslong). Storebror och jag slåss om schäslongen numera när han blivit en långskånk. Lillasyster slåss också om den, av ren princip och rättvisekänsla.
När vi sedan alltsomoftast har en blandad sortering extrabarn här, så blir det trångt om saligheten.

Så när den lokala Mio-butiken annonserar att de ska slå igen och rear ut allt, samtidigt som deklarationen avslöjar att jag kommer få osedvanligt mycket tillbaka på skatten i år, så var saken klar. Jag åkte dit, provsatt mig runt i butiken, och slog till på en ljuvlig, mjuk och rymlig sak. Jag skrev på papper på köpet. På det papperet står det att man inte har returrätt eller bytesrätt.

Och sedan åkte jag hem och mätte rummet.

Tydligen ska man göra det innan man köper nya möbler.

Tjejdag

Lillasyster vaknade blek, trött och med lätt förhöjd temp idag. Säker på att hon skulle sjukna, valde jag att stanna hemma idag. Sedan blev hon aldrig mer sjuk än så.

Så det blev tjejmys hemma. Vi har fikat, spelat UNO och gosat i soffan. Och ägnat oss åt skönhetsvård såklart. På sjuårsvis.
Varsin hårinpackning. Varsin Barbiedocka. Och ett för trångt badkar.

Lyx-spa.

Respekt vet han inte vad det är

Storebror och jag tittar på mellon. Vi har just sett Army of Lovers....ehm...spektakel. Jag kommenterar, mest för att iaf ha något att säga:

-Vet du, de var jättestora när jag var ung.
Blixtsnabbt kommer svaret: -Har du varit ung??

Jag föddes tydligen trött, blekfet och medelålders.

Jag ORKAR faktiskt inte!!

Storebror är förkyld. Hostig, hes och raspig.

Imorgon har de friluftsdag i skolan. Skidor, skridskor, sånt kul. De ska ha matsäck med sig.

Och jag blir smått gråtfärdig av tanken på att stå och koka varm choklad och bre mackor klockan halv sex imorgon bitti. Förutom att jaga upp två djupt sovande barn, se till att de blir klara, äta frukost, klä mig själv, se till att alla vantar och mössor är med till skolan, komma ihåg matlådan till jobb och rasta hunden på väg till dagmatten. Innan kvart i sju när vi måste åka till skolan om barnen ska hinna i tid till frukost på fritids.

Är det väldigt fult av mig att så smått önska att storebror ska vakna med feber imorgon?

Terapeut på fyra ben

Storebror har, som jag tidigare nämnt, tagit händelserna de senaste åren hårt. Först skilsmässan för ett och ett halvt år sedan, därefter husförsäljning, flytt, omplacering av först katterna, sedan hunden. Han har varit arg, ledsen, trivs inte i skolan, tycker inget är riktigt kul längre. Han uppför sig bitvis hemskt illa, och eftersom inte alla i hans omgivning kan hela bakgrunden, är det inte alla som är fullt så förstående och överseende som han nog behöver just nu. Inte jag heller för den delen, det kan vara förskräckligt påfrestande ibland....
Mer tänker jag inte gå in på det, av respekt för hans integritet. Men, kontentan är att han haft det mycket jobbigt länge, och jag har under hela denna tid inte lyckats hitta nyckeln för honom att gå vidare och må bättre.

Så till sist tänkte jag att det som han varit mest ledsen över, förutom att hans pappa flyttat ut, är att han förlorat hunden. Det var en mycket krävande jakthund, som inte på minsta vis fick den stimulans hon behövde hos oss. Men alla hundar ställer inte så stora krav. Och det är välkänt faktum att hundar har en välgörande effekt på människor, särskilt dem som verkligen behöver det.

Så, med ett undantag från personbildförbudet som normalt råder här, möt vår nyaste familjemedlem:

Terapeuthunden Lova

Ibland älskar jag inte alls Försäkringskassan

Jag har sällan haft problem med FK. De få tillfällen jag varit sjukskriven har jag inte haft några problem att få igenom det. När jag var ung och ännu fattigare än nu, och ringde och bad att få sjukpenningen akututbetald så jag kunde betala hyran efter att jag haft influensa i en vecka, fixade de snällt det. Föräldrapenningen har alltid kommit mer eller mindre så som jag ansökt om den.

Men när jag nu för ögonblicket är mer pank än jag varit på flera år. När jag står inför en större utgift utan att egentligen ha pengar till den. När jag då ringer för att fråga om jag verkligen fått ut allt jag borde fått för jullovet eftersom det känns ganska tunt det jag fick. Och när jag då får till svar att nej, nyårsveckan är inte utbetald. Den är faktiskt inte ens behandlad och inlagd i systemet. trots att det nu är februari.

Och när jag sedan dessutom inte ens får en ursäkt.

Då älskar jag faktiskt inte FK ens lite grann.

Oops

Ni vet när man har druckit två glas vin? Och så är det sisådär två glas kvar i boxen? Och man tycker att det är såpass lite att det liksom inte är värt besväret att spara, eftersom det är dagen före arbetsdag imorgon igen? Så man hinkar i sig de glasen också, mest för att tömma boxen inför arbetsveckan? Och så känner man när det redan är för sent att det var en jättedålig idé? Ni vet de tillfällena?

Jag kommer vara dagen efter kvällen före imorgon. Och jag kommer inte vilja prata om det.

Godnatt.

Jag vet verkligen inte vilket ord som är bäst att använda

Kära väninnan S är lite lätt dagen efter kvällen före idag. Det kan hända den bästa. Själv var jag i samma läge dagen före julafton, av alla dumma jävla dagar att försätta sig i detta tillstånd. Man har ju liksom lite annat att styra med just den dagen... Men vi var bortbjudna kvällen innan, och jag råkade glömma bort att jag har svårt att klara ren starksprit. Så jag tackade ja till såväl nubbe som likör, utöver vin till maten, och så blev det som det blev. Exmaken bodde hos oss över jul, och han fann stort nöje i sakernas tillstånd, sadist som han är. Ända tills han fattade att det innebar att det var han som åkte på att dammsuga och se till att barnen fick mat i magen. Skrattar bäst som skrattar sist.

Hursomhaver, när jag är i detta ömkliga tillstånd, gör jag det enda rätta: stannar hemma, går runt i pyjamas, dricker massor av vätska, gärna uppblandat med likaledes stora mängder Treo, och tycker alldeles förskräckligt synd om mig själv.

S har en annan approach. Hon går på bio med sina barn. På 3D-film. Trots att hon, i likhet med mig, inte tål att se 3D ens i välmående tillstånd.

Modig är ett ord, liksom dödsföraktande.

Stenkorkad är ett annat.

Försiktighetsåtgärder värda att vidta

Jag har i många år rakat mig under armarna. Ända sedan jag fattade att det inte bara är en estetisk åtgärd, utan faktiskt ger avsevärt minskade besvär med armsvett.

Nån gång ibland, när jag känner ett behov av att vara extra fin om somrarna, rakar jag även benen. Det händer dock inte ofta, orkar liksom inte bry mig.

Jag har inte rakat mig på andra ställen. Förrän nyligen. Då började jag raka mig på ställen inte många ser. Och upptäckte att det faktiskt är fräscht och trevligt. Så jag har fortsatt med det.

Om man nu skulle välja detta alternativ, har jag två råd att ge. Två viktiga råd:

1) Köp en bra rakhyvel. Måste du ha budgetkrafs, ha då det till att raka under armarna. Ta den schyssta till mer känsliga ställen.

2) Ha inte bråttom. För om man har bråttom kan det hända att man skär sig på ställen där man absolut inte vill skära sig. Alls.

Trust me.

Fynd. Även om det var med lånade pengar.

Jag har en kredit kopplad till mitt VISA-kort. Jag ser den som en nödförsäkring. De där gångerna när maten tar slut innan lönen kommit, ni vet. Och det händer gudskelov ganska sällan, så krediten är mestadels oanvänd.

Januari i år år, som jag nämnt tidigare, lite mager. Såpass mager att jag tvingats be barnens far att bidra med lite extra pengar så lillasyster kan få ett födelsedagskalas. Så då känns det inte helt vältajmat att Kappahl väljer just denna vecka att ha halva reapriset. Men eftersom deras ytterkläder för barn råkar vara helt outstanding i sin prisklass valde jag att åka dit trots ekandet i plånboken.
Lillasyster har nu 122/128. Så när jag hittade täckbyxor i st 134 och jacka i 140, slog jag till. Och vid närmare eftertanke tog jag ett par byxor i st 140 också. Alltihop fick jag för 650 kronor. Nypris innan rean var 1 900 pix. Vilket innebär att jag fick rubbet för hälften av vad ett set med bara ett par byxor skulle ha kostat om jag väntat och köpt det till fullpris i början av nästa säsong. Lillasyster har nu sprillans nya, mycket bra vinterkläder till nästa år, till en bråkdel av ordinarie pris. Plus att jag hittade en vinterjacka till storebror två storlekar större än han har nu, för 130 kronor.

Då är det värt att använda krediten. Även om det kommer surt efter när det ska betalas också...