När barn får 39 graders feber, slår de av på takten en aning. De kanske blir gråtiga och gnälliga. De sover mer än vanligt. Så mycket värre än så blir det sällan.
När en vuxen får 39 grader, däremot. Då är man SJUK. Särskilt om denna feber paras med extremt halsont, sådär så man vaknar varje gång man sväljer sin egen saliv på natten för att det gör så vidrigt ont.
Är man då, som jag, inte i hundraprocentigt gott skick redan innan, så är det inte mycket med en när man är så sjuk. Man sover, ryckvis, men i princip hela dagen. Man äter ingenting, dricker så lite som möjligt, förmår knappt röra sig för kroppen är så matt, och man tycker alldeles oerhört synd om sig själv. Sådär så döden vore en välkommen befriare. Inte så att man skulle påskynda den själv, det är man alldeles för sjuk för att orka, men man skulle inte protestera alltför mycket om det visade sig att det är däråt vinden blåser.
Detta är ganska svårt att kombinera med barn. Jag har tillbringat hela gårdagen med att försöka få barnen att inse att lite hänsyn vore trevligt, och att servicenivån inte kan begäras vara fullt lika hög när servicepersonalen är sjuk.
Vilket fick min lille älskling att titta på mig, sucka otåligt, och fräsa: -Du mamma, det är inte som att du har cancer precis.
Där fick jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar