Jag vet faktiskt inte om hon är smart eller oärlig...

Lillasyster tar hand om den kringslängda tvätten på morgonen, redan första gången jag ber henne.  Belåtet konstaterar jag: -Jag visste att det fanns en anledning till att jag inte sålde dig till vit slavhandel!
Hon replikerar vasst: -Du, jag kan sälja dig till vit slavhandel!
Jag: -En tjock och trött och gammal mamma som inget orkar får du ju inget för, det fattar du väl!
Hon: -Mäh! Jag kan väl ljuga!

På våran gata i stan

För ett och ett halvt år sedan flyttade vi till lägenhet. Med sorg i hjärtat, och av ekonomiskt nödtvång gjorde vi det, inte alls av någon fri vilja.

Vi bor i en trappuppgång med bara fyra lägenheter. Vi har alltså tre nära grannar. Nedanför oss bor S. Han är en äldre herre med inte helt välfungerande hörsel. Han är heller inte helt förtjust i sin hörapparat. Detta innebär att vi hör hans tv mer än vi hör vår egen sommartid när båda lägenheternas balkongdörrar står öppna, och att vi även vintertid ofta kan urskilja dialogen från de program han ser. Men S är också den rare herre som i höstas kom upp med en påse äpplen han fått av en kompis med äppelträd, så barnen kunde få obesprutade äpplen att äta.

Bredvid S bor I. En äldre, inte helt kry dam, vars rullator gör det besvärligt att ta sig ner i källaren eftersom den täcker halva trappnedgången dit. I är också den dam som när hon rensade förrådet och hittade ett mycket fint bouleset i metall med tillhörande etui, gav det till barnen, eftersom hon tyckte de skulle ha roligt.

Och bredvid oss en trappa upp bor B. B som fungerar som gårdskarl, men som gör så mycket mer. Som lagar mina fönster, fixar mina element, tar bort spindlar i min lägenhet, sätter upp lampor, fixar med strulande tv-boxar och allt annat jag kan behöva hjälp med när inte exmaken är i närheten. B som när han köpt för mycket mat och allt inte fick plats i frysen, kom över med en glasstårta till oss för att barnen kanske ville ha lite glass.
B, som idag helt apropå kom över och frågade om jag ville ha mat, eftersom han håller på att tömma ur frysen, för han ska resa till Thailand på två månader efter jul. Och sedan bar han över en rykande het ugnsform full av härlig lasagne.

Så har vi det i vår lägenhet. Och vi ångrar oss inte ett dugg.

Hur man räddar en lördagskväll

En helt vanlig lördag. Dagen har varit bra, inget att klaga på, men så börjar det bli kväll. Och då känns det liksom att det är lördag. Och man sitter i sin gamla vanliga soffa. Med sina gamla vanliga säckiga mysbyxor. Ensam, sånär som på en dotter med insomnia.

Så då tar man till det tunga artilleriet.
Vitt vin. Lite mer än som strängt taget är helt rekommendabelt. En superrromantisk snuttefilm. Och kopiösa mängder Ben and Jerry`s Oh My Apple Pie Ice Cream.

Och sen är den lördagskvällen också räddad.

Saklig, den ungen. Mycket saklig.

Jag fyller fyrtio om två veckor. Min snälla pappa vill få fira det på något sätt. Alltså frågar han om han får bjuda på en kryssning tillsammans, jag och barnen, och han och min styvmor.

Nu är det så att i mina ögon är det absolut enda bra med en kryssning att det går att köpa billig gin på båten. Jag avskyr att sova på en båt. Jag ligger bara vaken och ser bilderna på Estonias bogvisir framför mig, och funderar ångestfyllt över hur i hela friden jag ska lyckas slå mig fram genom den extremt trånga korridoren med ett barn under varje arm. Särskilt som ena barnet är 150 cm långt och har storlek 40 i skor.
Dessutom är hela miljön på båten liksom lite tragisk. Resan är billig, så för att tjäna in stålar är precis allt inriktat på att locka av folk pengar. Inför Muminuppträdandet säljer de barndrinkar (läs grällt färgad läsk i drinkglas) för 60-70 spänn glaset. Själva uppträdandet är tio minuter, sedan kan barnen bli fotograferade med Mumin, och fotot kostar 100 spänn att köpa. Och så vidare.  Det blir liksom lite sorgligt på något vis.
Och så är alla dyngfulla. Man kan bli full bara av att andas in luften på en färja. Folk vacklar  runt aspackade vid fyra-fem på eftermiddagen. Det känns också sorgligt.
Billig sprit (för att ta med hem) och billigt godis. Samt god buffé. Det är enda anledningarna att kryssa för mig.

Så jag tackade nej till pappas generösa erbjudande. Vilket lillasyster, som inte alls har samma betänkligheter som jag, fick nys om. Och hon vill gärna kryssa. Så jag frågade henne om hon inte tycker det är obehagligt med alla fulla vuxna som vacklar runt på båten.

Hon behövde inte tänka efter en sekund. Hon knyckte på nacken. Utbrast: -Nej, det är väl inte mitt problem? Det är ju deras problem!

Sant. Förvisso helt sant. Men en aningen oortodox approach till den olämpliga kombon barn/fulla vuxna, onekligen...

Tja, det blev ju lent i alla fall

Som jag tidigare konstaterat har jag väldigt svårt med det där att läsa utan glasögon. Vilket i sin tur gör att om jag inte innan jag kliver in i duschen kollar vilken flaska som är vilken, är det ett rent lotteri om det blir schampo eller balsam jag får tag i. Jag brukar ta lite i handen och se om det löddrar eller inte. Häromveckan fick jag den icke löddrande varianten först, ställde den flaskan åt sidan, tog nästa flaska som visade sig innehålla schampo och tvättade håret. Tog därefter flaska ett och balsamerade det. Frid och fröjd, mission accomplished.

Häromdagen plockade jag iordning i duschen. Skulle ställa flaskorna rätt. Råkade då läsa på flaskan ifråga.

Och nu vet jag inte vad som känns mest skumt. Att den flaskan överhuvudtaget lyckats hamna i duschen, eller att det för mitt hårs utseende och välbefinnande uppenbarligen är helt likgiltigt om jag använder balsam eller body lotion i det.

Självständighet är faktiskt jävligt överskattat, det ska hon bara ha klart för sig

Jag är lite smått utsliten. Har varit lite för mycket på sistone. Och med "på sistone" menar jag de senaste tre åren eller så. Så jag är hemma från jobb ett par dagar och sover ikapp. Och med "sova ikapp" menar jag sova sisådär 15-16 timmar per dygn. Minst. Gärna mer.

För att kunna göra detta har jag gjort det jag normalt sett aldrig nånsin gör; jag har stängt av ljudet på min mobil. Eftersom jag normalt sett aldrig gör det, räckte två dagars radiotystnad för att käraste S skulle bli orolig för mitt liv och min hälsa, varpå hon helt sonika knallade hit och lutade sig mot ringklockan till jag var tvungen att kliva ur sängen och öppna dörren för att få tyst på oljudet.

Som ren bestraffning för att jag varit fräck nog att vara levande trots att jag inte svarar på sms, tvingade S ut mig på en långpromenad. Hon är brutal, den kvinnan. Man bör hålla sig på rätt sida om henne. Alla dagar i veckan faktiskt.

På sagda promenad passerade vi skolan. Och eftersom klockan vid det laget var strax efter två på eftermiddagen, kändes det som en god idé att gå in, leta rätt på de små änglarna vi satt till världen, och tala om för dem att de var varmt välkomna hem.

Varpå lillasyster tittade mig rakt in i ögonen och med iskall likgiltighet i rösten och totalt oförstående i blicken frågade: -Varför då??

En gång i världen gick hela hennes värld i bitar om jag bara lämnade rummet utan henne....

Jag ser logiken, helt klart.

Det känns faktiskt inte orimligt, eller ens som en slump, att stavkontrollen på min Iphone envetet vill byta ut "reinfekterad" mot "Reinfeldt"....

Där försvann ett par år från mitt redan av fetma sannolikt förkortade liv...

Lillasyster har fått ett sminkhuvud av en av sina kompisar. Och eftersom detta är något hon i flera år tjatat hål i huvudet på sin hulda moder om att få, är hon givetvis lycklig. Detta huvud ska inte bara sminkas, det ska givetvis friseras också. Och det ska givetvis också duscha. Och efter duschen får det stå kvar och torka.

Helt okej på alla sätt och vis.

Ända tills jag går på toa mitt i natten och håller på att dö av chocken när det står ett avhugget huvud i duschen.

Ibland är hon faktiskt lite läskig

Lillasyster vill ha hjälp med något hon mycket väl kan klara själv. Jag sitter med en kopp te och morgonblaskan, och vill inte behöva resa mig, så jag säger till henne att hon vackert får klara sig själv. Hon tjatar. Jag vidhåller mitt nej.

Då vänder hon sig mot mig. Tittar under lugg. Fladdrar lite med ögonfransarna. Plutar med underläppen. Säger med den lilla, späda rösten: -Snäällaaa mamma!

Jag brister i skratt och kan inte längre neka henne, hon är så makalöst söt.

Och samtidigt som jag reser mig, vänder hon sig bort. Går iväg med alldeles för svängande höfter för att bara vara sju år. Säger för sig själv, precis så högt att jag hör det: -Yes! Det funkar varenda gång!

De stackars pojkarna kommer inte ha minsta chans om några år. Scary.

Det var inte alls sådär kul som man spontant kunde tänkt sig innan, faktiskt

Om det är så att man sitter och funderar på vad som kan vara ett skojigt sätt att avrunda veckan med efter att man redan har vabbat för ena ungen, samt haft halsfluss själv under veckan, så bör man undvika att åka in till akuten med nästa barn som fått jättejätteont i magen.

Och om man ändå gör det, ska man inte åka dit när de redan har mycket att göra där, så man får vänta i fem och en halv timme, trots att barn är prioriterade. Och trots att barnet ifråga har så ont att han bara ligger och vrider sig på britsen av smärta.

Sedan ska man definitivt undvika att bli inlagd över natten (det som är kvar av den, eftersom klockan vid det här laget blivit sisådär halv ett) och därmed döma sin stackars värkande kropp till en natt i en vidrig sjukhussäng. Undrar varför de ens lägger de där sorgliga madrassubstituten i sängarna. Man kan lika gärna sova direkt på metallbotten, det hade åtminstone varit ärligt.

Man kan givetvis göra allt det där, men letar man efter ett mer mysigt slut på veckan, så bör man låta bli.

Jag vet, för storebror och jag gjorde allt det där igår.

Saker kan låta så illa ibland

Jag är sjuk. Igen. Jag hatar min hals, jag verkligen hatar den av hela mitt hjärta. Eftersom lillasyster har hängt med kompisarna I och O i princip dygnet runt senaste veckan, har en eventuell smitta med största sannolikhet redan överförts, varför jag och flickornas mor kommer överens att låta dem leka ändå. De börjar i de andra tösernas hem, men hojar sedan över till oss. Jag har tillbringat hela dagen i en feberdränkt säng, och är därför klädd i nattlinne när de kommer. Lillasyster kommer in i sovrummet, men I i släptåg. När jag reser mig visar det sig att nattlinnet kasat ner, så ena bröstet rymt ur det.

Lillasyster, djupt indignerat: -Men mamma! Du visar ju tuttarna!!
Jag, medan jag hastigt återför den anstötliga kroppsdelen till fållan: -Jag tror faktiskt I sett tuttar förr.
I, med synnerligen likgiltigt tonfall: -Du. Det finns faktiskt inte mycket jag inte sett.

Och jag vet inte. Ska en sjuåring verkligen vara fullt så blasé?

Jag är tämligen säker på att unga fröken har sett såväl snoppar, snippor, bröst och rumpor, och att hon i hennes begränsade sjuårsvärld tror att hon därmed sett allt som finns att se. Men det var inte så det lät...

Och jag ljög faktiskt inte heller. Inte helt och hållet. Bara om mittendelen. Jag har inga såna kontakter.

Söndag kväll. Klockan börjar dra sig mot halv elva. Klockan åtta nattade jag barnen. Själv urtrött, med baktanken att så snart som möjligt själv krypa till kojs. Väl medveten om att det dagen efter är början på en ny arbetsam vecka.
Två och en halv timme senare sover fortfarande inte lillasyster. Och hon gör heller inget för att underlätta insomnandet. Ganska så precis tvärtom, faktiskt.
Så till sist tröttnar jag. Ryter i. Varpå hon kallar till sig hunden och med huvdet till hälften begravt i hennes päls, till hälften lyft så hon kan blänga illvilligt på mig försäkrar: -Det är tur att jag har dig, hunden. För ingen annan bryr sig om mig. Baaaraaa du bryr dig om mig. Ingen annan i heeela världen gör det.
Sur bläng.
Varpå jag talar om att -Vet du, om det inte vore för att jag bryr mig mest om dig i hela världen, så skulle jag ha sålt dig till vit slavhandel för länge sen. För du är ett monster.

Måhända inte my finest moment som förälder. Men just där och då livsnödvändigt.

I nöden prövas vännen

Och eftersom det inte bara är synd om mig, eller nattsvart elände, så är det faktiskt också så att den nuvarande misären är direkt egostärkande.
Det visar sig att jag har folk runt mig som verkligen bryr sig. Inte bara tycker synd om i ord, utan faktiskt är villiga att agera också.

Där finns vännen i Skåne, som själv har det så fruktansvärt slitigt och jobbigt just nu, men som ändå tar sig tid och energi att ringa och stötta mig.
Där finns klippan till granne, som låter mig duscha hemma hos honom, och som ställer upp och släpper in hanverkare och besiktningsmän och ser till att jag kan sköta mitt jobb och ändå få skadan bedömd och fixad.
Där finns hundens dagmatte, som låter mig använda hennes badrum till att bada hunden som givetvis passade på att behöva ett bad just nu.
Där finns de synnerligen godhjärtade vännerna som upplåter sitt eget hem till mig och mina barn, väl vetande att de kan vara fast med oss i månader i värsta fall. Gudskelov att försäkringsbolaget ställer upp och betalar hyra för ett ersättningsboende, så de iaf får någon kompensation för det massiva ingreppet i deras privatliv.
Där finns de andra vännerna, som utan att tveka upplåter sin dusch åt mig och barnen närhelst vi behöver den om grannen inte finns tillgänglig, och som erbjuder middagssällskap om mitt kök är oanvändbart.
Där finns kollegan/vännen, som erbjuder mig att bo några nätter hos henne om det behövs.
Där finns mormor och morfar som lovat ta barnen någon vecka när de kommit hem från Öland, där de just nu är, så att barnen får lite kul också och pressen på mig lättar lite.
Och så exmaken förstås. Som alltid finns där. Som bär, kör, lagar och allt annat jag kan tänkas behöva hjälp med.

Det är vid närmare eftertanke inte alls särskilt synd om mig. Knöligt och opraktiskt, javisst. Men med de vänner jag har, så är det faktiskt väldigt lite synd om mig.

Vilket inte hindrar att jag tänker beklaga mig energiskt genom hela denna besvärliga process.
Så det så.

Hur vet man?

Om man haft en relation av något slag, oavsett om det är en vän eller ett kärleksintresse (och en intensiv vänskap är faktiskt egentligen samma sak som en kärlek), och så tar den slut. Och den slutar illa. Om då relationen ifråga inneburit en hel del drama. Tagit mycket energi. Gjort att man gått på tårna mest hela tiden. Trängt ut andra relationer, åtminstone mentalt, ibland tidsmässigt också.

Om man sedan märker att tiden efter slutet är mycket lugnare. Att man, trots saknaden, är mer harmonisk och lugn inombords. Mer här och nu.

Om man sedan får en snabb skymt av personen. Och den snabba skymten räcker för att hela hjärtat ska knyta ihop sig av saknad och längtan, och man inser att man fortfarande känner lika starkt för henne.

Ska man då vara lättad över att en resurskrävande relation är slut innan man blev riktigt bränd, eller ska man sörja den man saknar?

Det har hänt mig ett par gånger i livet, och jag har fortfarande inget svar på den frågan.

Saken är klar. Gud hatar mig.

Jamen varför inte? Varför inte lite asbestsanering också, när vi ändå är igång? Förutom vattnet och möglet alltså? Och varför inte låta vattnet ha förstört delar av köksväggen också, så ett köksskåp måste tas ner? Och varför inte låta det vara omöjligt att få in ett arbetslag innan semesterns slut, så man riktigt drar ut på eländet? För all del, liksom.

Nånstans, nångång måste jag ha gjort nåt alldeles gräsligt. Undras bara vad? Och om det var värt allt det här? Det enda jag för ögonblicket vet om att nån anklagar mig för, är jag faktiskt tämligen oskyldig till, men nåt måste det ju vara jag gjort...

Men alltså. Räcker det inte nu?

Okej. Hittills har alltså den här sommaren fört med sig ett fall av borrelia, en överkänslighetsreaktion och ett fall av hög feber i barnaskaran, samt en ordentlig förkylning hos mamman. Det har varit allmänt tjafsigt och bråkigt, helt i onödan som sådant plägar vara, vilket tyvärr också drabbar de helt oskyldiga barnen. Och det har gått en förskräcklig massa pengar till sånt som är aptrist att lägga pengar på.

Så när det började plaska lite om tårna när jag stod och rengjorde spisen igår, var väl det liksom bara i linje med all annan bråte.
Jag har en vattenläcka, från badrummet på övervåningen ner i köket på nedervåningen. Spisen stod i en centimeter vatten när vi drog fram den, vilket innebär att den kunnat bli strömförande any time medan jag lagat mat de senaste månaderna, för läckan är liten och måste ha pågått länge. Och jag har ingen jordfelsbrytare.
Vi är med omedelbar verkan förbjudna att använda badrummet däruppe. Toalett finns nere, men aldrig har jag väl längtat så mycket efter en kvällsdusch som nu när jag inte får ta en...
Hela köksgolvet måste brytas upp, och eventuellt är det även mögelangripet, och då måste det till en mögelsanering.
I värsta fall är vi alltså hemlösa i minst två-tre månader. Som tur är har jag goda vänner i byn med mycket stort hus, där vi är välkomna att bo på deras övervåning som de inte själva använder, men ändå. Att bo i någon annans hem, utan sina egna grejor, med kravet att ständigt ta hänsyn och vara tacksam, det är inte det jag längtar mest efter. Å andra sidan har vi någonstans att ta vägen. Vilket jag är djupt tacksam över.

Såatte. Nu väntar jag bara på att bilen ska rasa och att jag ska få sparken från jobbet också. Bara för att komplettera liksom.

Man borde forska på hur hans hjärna fungerar, man borde faktiskt det

Kolmården idag. Stekhett, högsäsong, en miljon människor att trängas med.

Vi är på väg tillbaka genom parken, har varit på delfinföreställningen, sälditon och safarilinbanan, och är tämligen trötta och möra. Vi befinner oss vid tigrarna, längst in i den stora parken. Lillasyster sitter i en tunnel vid tigrarna, i en jeep man har ställt upp där så man kan sitta i den och titta på djuren. Jag är en bit ifrån. Storebror kommer fram och klagar över att han är trött och varm. Jag gestikulerar mot lillasysters håll och uppmanar honom att sätta sig i bilen han också, för att vila lite.

Och hur i hela friden han fick det till en uppmaning att ensam trava genom hela gigantoparken mot utgången och vår egen bil, det övergår faktiskt helt och hållet mitt förstånd.

En sommar av gamla vänner

De första två semesterveckorna har som sagt varit sisådär. Tillvaron har varit rörig och stökig, och livet kändes lite tungt idag vid middagsbordet.
Då ringde telefonen. Bästaste, käraste väninnan P. Hon som känt mig nästan hela mitt vuxna liv. Sett mina bra sidor och uppskattat dem. Sett mina inte så smickrande sidor, och tycker om mig ändå. Följt mig genom goda och jobbiga år, funnits där hela tiden. Hon, som jag inte träffat på två långa år, och som jag tänker på och saknar varje dag. Hon ringde och berättade att hon kommer och hälsar på senare i sommar! Hon och hennes yngsta, jämnårig med lillasyster, kommer hit samma vecka som storebror ska på scoutläger. Vi kommer ha några tjejdagar tillsammans. Så underbart!

Plötsligt känns livet inte så tungt längre. Ja, det trasslar till sig ibland. Ja, det är jobbigt ibland. Men jag är inte ensam, vare sig i det dagliga eller i stora världen.

Det här kommer bli gamla vänner-sommaren. Vi ska till Göteborg, och jag har tagit kontakt med två kompisar där, som jag inte träffat på åratal heller. En av dem träffade jag senast 2004 när vi båda var nyblivna förstagångsmammor. Idag, nio år senare, har jag två barn. Hon har fem. Och på hela denna tid har vi inte lyckats vara på samma ställe en enda gång. Nu ska vi rätta till detta missförhållande, och det ska bli så himla trevligt.

Sommaren 2011 var separationssommaren. Sommaren 2012 flyttsommaren. Sommaren 2013 ska bli sommaren då jag återknyter gamla vänskapsband.

Det ser jag fram emot.

Tja, nåt ska man ju lägga semesterkassan på

Äntligen semester. Två veckor, förra och denna, innan jag ska jobba tre, för att därefter vara ledig igen.

Förra veckan var jag hundvakt nästan hela veckan. Och körde land och rike runt i taxitjänst. Och kastrerade hunden, så hon krävde vård och omsorg. Och var sjuk själv.

Denna veckan kom provsvar att storebror har borrelia. Igen. Så jag fick hämta ut medicin för 300 kronor. Som han sedan spottade, fräste och grät när jag skulle försöka tvinga i honom den. Efter ett par dagar på det viset, blev vi bjudna att följa med en god vän till hennes sommarställe i skärgården. Så, så ljuvligt. Balsam för själen på alla sätt och vis. Glada barn, glada vuxna. Underbart.

Tills storebror fick stora, smärtsamma utslag i ansiktet och på händerna. Och det visade sig att hans antibiotika i sällsynta fall ger reaktioner i samband med solljus. Så nu måste han vara inomhus tills den medicinen gått ur kroppen, dvs 3-4 dagar. Och samtidigt slog lillasyster till med 39,7 graders feber.

Så det var bara att packa ihop och åka hem. Med inbjudan att komma tillbaka vid ett mer gynnsamt tillfälle ringande i öronen.

Idag hämtade jag ut storebrors nya antibiotika. 600 spänn.

De två första semesterveckorna kan alltså sammanfattas sålunda:

Alla tre har varit sjuka.
Hunden är opererad, och har inte helt hämtat sig ännu.
Jag har lagt en vecka på omväxlande taxitjänst och hundvaktande.
Hunden har kostat 5 650. Sonen har kostat 900 i mediciner.

Men det där dygnet i skärgården var underbart, det var det.

Vänner. Vad mer behöver man?

För det mesta trivs jag väldigt bra med lägenhetslivet. Mycket bättre än jag väntat mig, faktiskt. Men ibland är det ganska surt. Fredagkväll. Äntligen vackert väder. Soligt och varmt. Och ingen altan.

Men det är då det är bra att ha vänner. Ett telefonsamtal senare, en inbjudan att grilla hos dem. Det måste inte vara ens egen altan.

Så nu ska klockan bara dra sig mot sextiden, så ska vi pallra oss iväg i sommarkvällen....