Lillasyster vill ha hjälp med något hon mycket väl kan klara själv. Jag sitter med en kopp te och morgonblaskan, och vill inte behöva resa mig, så jag säger till henne att hon vackert får klara sig själv. Hon tjatar. Jag vidhåller mitt nej.
Då vänder hon sig mot mig. Tittar under lugg. Fladdrar lite med ögonfransarna. Plutar med underläppen. Säger med den lilla, späda rösten: -Snäällaaa mamma!
Jag brister i skratt och kan inte längre neka henne, hon är så makalöst söt.
Och samtidigt som jag reser mig, vänder hon sig bort. Går iväg med alldeles för svängande höfter för att bara vara sju år. Säger för sig själv, precis så högt att jag hör det: -Yes! Det funkar varenda gång!
De stackars pojkarna kommer inte ha minsta chans om några år. Scary.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar