Kompisen blev häromdagen hemringd från dagis. Hennes lilla tös, jämngammal med lillasyster (dvs fem år), var ledsen. Man kan tycka att det bör ingå i en förskolas arbete att kunna hantera att friska barn är ledsna, men tydligen inte. Då ringer man tydligen mamman och ber henne hämta sitt fullt friska barn. Kompisen hade inte tid, men som tur var kunde barnets mormor rycka in.
När mormor så står där i dagisfarstun med sitt snörvliga lilla barnbarn, kommer en ur personalen in. Hon sätter sig på huk framför tösabiten. Tar henne om axlarna. Etablerar ögonkontakt. Säger allvarligt: -Du får inte vara ledsen på förskolan! Det smittar av sig på de andra barnen.
Så fostras ännu en generation av tysta, duktiga flickor. Med minimal självkänsla men desto större magsår.
Och personalen ifråga ska vara mycket mycket tacksam att det inte var lillasyster hon sa så till. För jag hade, för att citera den eminente Fredrik Backman, gått helt jävla Anna Odell på henne.
torsdag 22 december 2011
måndag 19 december 2011
Där fick jag
Lillasyster är arg på sin mamma.
Upprört talar hon om: -Du är dum! Allt är ditt fel!
Jag berättar för henne att när hon är stor och själv är mamma, kommer hennes barn att tycka att allt är hennes fel också, för så funkar det.
Lillasyster tänker efter ett ögonblick. Rätar sedan på sig. Spänner ögonen i mig och meddelar värdigt: -Nä. Det kommer de inte alls. För jag tänker bli en snäll mamma.
Upprört talar hon om: -Du är dum! Allt är ditt fel!
Jag berättar för henne att när hon är stor och själv är mamma, kommer hennes barn att tycka att allt är hennes fel också, för så funkar det.
Lillasyster tänker efter ett ögonblick. Rätar sedan på sig. Spänner ögonen i mig och meddelar värdigt: -Nä. Det kommer de inte alls. För jag tänker bli en snäll mamma.
fredag 16 december 2011
Till min medtrafikant imorse
Alltså, jag fattar. Man ska vara försiktig när det är halt ute. Faktum är att jag inte bara fattar, jag håller med. Helhjärtat. Jag tar själv ner hastigheten radikalt när det är halkigt väglag.
Så, ja, jag sympatiserar. Men, alltså. Seriöst. Femtio??
Hade det inte varit enklare att bara promenera till jobb?
Så, ja, jag sympatiserar. Men, alltså. Seriöst. Femtio??
Hade det inte varit enklare att bara promenera till jobb?
torsdag 8 december 2011
Äktenskapstycke
Barnen födda -05 har börjat skolan i höst. Vilket innebär att barnen födda -07 har fått börja på storbarnsavdelningen på dagis. Lillasyster är född -06, så hon har fått byta kompisar i år.
Ett av de nya barnen är gossen L. I veckan stötte jag ihop med hans mor på morgonen. Jag stannade och frågade hur han trivs på nya avdelningen. Fick svaret att han trivs alldeles utmärkt. Den huvudsakliga anledningen till detta är tydligen lillasyster. För L tänker gifta sig med henne.
När han berättade den glada nyheten för sina föräldrar lade han till: -Fast jag vet inte var vi ska bo. Det är det bäst att lillasyster får bestämma. För hon blir så arg annars.
Och jag tänker att ett äktenskap där den manliga parten redan vid fyra års ålder visar på sådan djupgående insikt i sin hustrus sinnelag, det kan inte bli annat än starkt och bra.
Eller som den unge mannens mor förnöjt konstaterade: -Jag tycker jag har lyckats bra med honom.
Jag är böjd att hålla med.
Ett av de nya barnen är gossen L. I veckan stötte jag ihop med hans mor på morgonen. Jag stannade och frågade hur han trivs på nya avdelningen. Fick svaret att han trivs alldeles utmärkt. Den huvudsakliga anledningen till detta är tydligen lillasyster. För L tänker gifta sig med henne.
När han berättade den glada nyheten för sina föräldrar lade han till: -Fast jag vet inte var vi ska bo. Det är det bäst att lillasyster får bestämma. För hon blir så arg annars.
Och jag tänker att ett äktenskap där den manliga parten redan vid fyra års ålder visar på sådan djupgående insikt i sin hustrus sinnelag, det kan inte bli annat än starkt och bra.
Eller som den unge mannens mor förnöjt konstaterade: -Jag tycker jag har lyckats bra med honom.
Jag är böjd att hålla med.
lördag 19 november 2011
Lugn helg
Idag lördag har jag:
Burit in ved, dammsugit hela huset, våttorkat hela huset, kört iväg återvinningen, krattat och burit iväg löv, bäddat rent i min säng, tvättat bilen, lagt i en maskin tvätt.
Imorgon ska jag:
Tvätta mer, bädda rent i barnens sängar, städa toaletterna.
Det är så himla härligt att det varje vecka blir helg, så man får vila från alla krav och måsten på arbetsplatsen.
Burit in ved, dammsugit hela huset, våttorkat hela huset, kört iväg återvinningen, krattat och burit iväg löv, bäddat rent i min säng, tvättat bilen, lagt i en maskin tvätt.
Imorgon ska jag:
Tvätta mer, bädda rent i barnens sängar, städa toaletterna.
Det är så himla härligt att det varje vecka blir helg, så man får vila från alla krav och måsten på arbetsplatsen.
onsdag 2 november 2011
Givetjävlavis
När man då har en sådan skitdag. När precis allt gått fel, allt och lite till. Då ska man INTE först sätta på en kastrull med ägg och sedan gå till datorn för att skriva ett självömkande inlägg medan den kokar upp.
För då glömmer man istället bort att den ens existerar, och så fastnar man framför datorn. I 20 minuter.
Men gröna ägg går att äta de också.
För då glömmer man istället bort att den ens existerar, och så fastnar man framför datorn. I 20 minuter.
Men gröna ägg går att äta de också.
Jävla skitdag
Ni vet när man har en sån där dag när allt bara blir fel. Man vaknar på fel sida, och sedan fortsätter hela dagen så. Man är sur och otrevlig. Snäser åt barnen, ja skriker åt dem också vad det beträffar. Man vill bara vara ifred, men får inte det eftersom barnen kräver sitt, och så blir man bara allt argare och allt otrevligare. Och inget av det är de stackars oskyldiga barnens fel.
Sådana dagar.
Det är då man blir lite extra förbannad på att man numera är ensamstående. När ingen avlastning kommer in genom dörren framåt kvällen.
Inte för att det gjorde det så ofta annars heller, iofs, men chansen fanns iaf. Då.
Sådana dagar.
Det är då man blir lite extra förbannad på att man numera är ensamstående. När ingen avlastning kommer in genom dörren framåt kvällen.
Inte för att det gjorde det så ofta annars heller, iofs, men chansen fanns iaf. Då.
Pendla åt rätt håll
Jag pendlar tre mil till mitt arbete. Under tiden lyssnar jag på radion. Med jämna mellanrum har de trafikinformation i den. Och det måste vara tröstlöst att sitta i bilen på väg in till Stockholm och höra hur radioprataren beskriver infarten till Hufvudstaden som "i princip en parkeringsplats", det måste det ju.
Tur att jag inte åker åt det hållet.
Tur att jag inte åker åt det hållet.
tisdag 25 oktober 2011
Thinking outside the box
Jag ringer vännen M. Hennes lille A, nästan fyra år, far runt i bakgrunden. Det är långt efter läggdags, men han lever rövare som en Duracellkanin på uppåttjack. M suckar över hur svårt det är att få honom att varva ner när han hunnit bli så övertrött.
Och alla som har barn vet samma sak: när barn är sådär övertrötta och ohanterliga, oavsett om de är spädbarn eller lite större, så gäller det att vänta tills de av en eller annan anledning blir ledsna. För gråtande barn tar bröstet eller flaskan, om de är så små, eller sitter i knät och blir tröstade om de är större. Och då känner de att de är trötta, och så kan de somna. Det här är basic föräldrakunskap, som förstås även M känner till.
Så därför tycker jag faktiskt att det var en väldig överreaktion på mitt konstruktiva förslag på hur man kan korta ner den där processen. Vadå "säger ni sådär på bvc, eller??". Nämen, var vaken då, tjurskalle.
Det hade garanterat funkat att lägga krokben för honom.
Vissa människor är bara så himla inskränkta.
Och alla som har barn vet samma sak: när barn är sådär övertrötta och ohanterliga, oavsett om de är spädbarn eller lite större, så gäller det att vänta tills de av en eller annan anledning blir ledsna. För gråtande barn tar bröstet eller flaskan, om de är så små, eller sitter i knät och blir tröstade om de är större. Och då känner de att de är trötta, och så kan de somna. Det här är basic föräldrakunskap, som förstås även M känner till.
Så därför tycker jag faktiskt att det var en väldig överreaktion på mitt konstruktiva förslag på hur man kan korta ner den där processen. Vadå "säger ni sådär på bvc, eller??". Nämen, var vaken då, tjurskalle.
Det hade garanterat funkat att lägga krokben för honom.
Vissa människor är bara så himla inskränkta.
fredag 21 oktober 2011
Stavningskontroll
Jag sitter och skriver ett mess till en kompis. Och jag skulle så himla gärna vilja veta hur den som konstruerat stavningskontrollen i Iphones tänkte när han valde att radera "hudproblem" och som ersättning föreslå "judisk lem".
Väldig gärna skulle jag vilja veta det.
Väldig gärna skulle jag vilja veta det.
När barnen betalar den vuxnes pris
Snart-ex-maken är här för att hämta barnen. De plockar ihop de det ska ha med sig. Plötsligt avbryter storebror packandet. Tittar på mig med ledsna ögon och suckar djupt: -Mamma, jag önskar så att det hade gått att packa ner dig också i väskan!
Ibland hatar jag min snart-ex-make. With a passion.
Ibland hatar jag min snart-ex-make. With a passion.
måndag 17 oktober 2011
Gud har taskigt sinne för humor
Hördu, Gud.
Okej att du tycker att det är kul att skämta lite. Och att du tydligen tycker det är höjden av humor att se mänskliga kroppar i förfall på väg mot ålderdomen och graven. Men det räcker så. Enough!
Om jag råkar ha det dåliga omdömet att dricka en kopp te senare än klockan nio på kvällen, så är inte det en inbjudan att gnugga in eländet. Och ja, jag fattar humorn i att gårdagskvällen inledde natten till min födelsedag. Och ja, jag fattar grejen med att illustrera hur jag idag tog ytterligare ett stormsteg mot att bli en liten åldrig kissetant genom att tvinga mig att kissa tre gånger inatt efter den där jäkla tekoppen.
Jag fattar. Men det är illa nog att bli äldre ÖVERHUVUDTAGET!!
Sluta hamra in budskapet, jag är varken döv eller dum. Bara gammal och kissnödig. Och väldigt trött.
Okej att du tycker att det är kul att skämta lite. Och att du tydligen tycker det är höjden av humor att se mänskliga kroppar i förfall på väg mot ålderdomen och graven. Men det räcker så. Enough!
Om jag råkar ha det dåliga omdömet att dricka en kopp te senare än klockan nio på kvällen, så är inte det en inbjudan att gnugga in eländet. Och ja, jag fattar humorn i att gårdagskvällen inledde natten till min födelsedag. Och ja, jag fattar grejen med att illustrera hur jag idag tog ytterligare ett stormsteg mot att bli en liten åldrig kissetant genom att tvinga mig att kissa tre gånger inatt efter den där jäkla tekoppen.
Jag fattar. Men det är illa nog att bli äldre ÖVERHUVUDTAGET!!
Sluta hamra in budskapet, jag är varken döv eller dum. Bara gammal och kissnödig. Och väldigt trött.
lördag 15 oktober 2011
Man kan bli rädd att somna för mindre
Vi har en studsmatta i trädgården. En studsmatta som under sig har en imponerande odling brännässlor. Vi talar nässlor av en sådan kaliber att kusin J en gång nällade sig rätt igenom studsmattan när hon hoppade. Maken har ett flertal gånger de senaste två-tre åren lovat ta bort dem. Och i rättvisans namn också gjort det. Med gräsklipparen. De bryr sig inte så mycket om det kan jag säga, de växer bara upp igen.
Så nu, när maken flyttat ut, tog jag saken i egna händer. En spade, undan med studsmattan, och så gräva. Och då visar sig nässlornas sanna natur. Maskrosor kör hela den där ensam-är-stark-grejen. De har en enda rot. Kraftig och lång, svårgrävd som rackarns. Men fortfarande bara en enda. När man väl kämpat upp den är också hela plantan borta.
Nässlor däremot. Gräver du upp en liten oskyldig femcentimetersplanta, så visar det sig att under markytan har den ett rotsystem som en gammal ek skulle avundas. Den kör helt enkelt maffiastilen. Hela släkten är med, och de sitter ihop med ett så intrikat, djupgående och kraftigt system att det är i princip omöjligt att bli av med dem, hur man än försöker.
Jag hade hela familjen Corleone under min studsmatta. Och det tog mig hela förmiddagen att få bort dem.
Om de nu är borta.
Jag kommer vakna med ett hästhuvud i sängen. Ett hästhuvud gjort av brännässlor.
Så nu, när maken flyttat ut, tog jag saken i egna händer. En spade, undan med studsmattan, och så gräva. Och då visar sig nässlornas sanna natur. Maskrosor kör hela den där ensam-är-stark-grejen. De har en enda rot. Kraftig och lång, svårgrävd som rackarns. Men fortfarande bara en enda. När man väl kämpat upp den är också hela plantan borta.
Nässlor däremot. Gräver du upp en liten oskyldig femcentimetersplanta, så visar det sig att under markytan har den ett rotsystem som en gammal ek skulle avundas. Den kör helt enkelt maffiastilen. Hela släkten är med, och de sitter ihop med ett så intrikat, djupgående och kraftigt system att det är i princip omöjligt att bli av med dem, hur man än försöker.
Jag hade hela familjen Corleone under min studsmatta. Och det tog mig hela förmiddagen att få bort dem.
Om de nu är borta.
Jag kommer vakna med ett hästhuvud i sängen. Ett hästhuvud gjort av brännässlor.
tisdag 11 oktober 2011
När man arbetar med ett geni
Som jag sagt tidigare arbetar jag på bvc. Vilket är världens bästa jobb. Snusa på bebisar och få betalt för det, liksom. Men känslan inför att själv vara bvc-sköterska är mer blandad. Vissa dagar känner man sig smått som en bedragare. Vem är jag att ge andra råd, när jag inte kan kontrollera mina egna? Men se, då kommer den andra sidan av myntet fram: löneförmånssidan. Jag har nämligen tillgång till käraste kollegan B. Som är den klokaste jag vet. Som har mer respekt för barn än någon jag någonsin träffat. Som alltid ser barnets perspektiv och lyfter det så föräldrarna också kan se det. Som är min förebild i nästan allt, såväl som kollega som mamma.
Och henne kan jag få råd av. Varje dag. Alldeles gratis.
Så när kvällarna här ballar ur mer och mer för varje dag, då är det henne jag frågar vad jag ska göra. Vilket jag gjorde igår. Hon undrade om jag verkligen måste natta barnen. Om de inte kan få styra mer själva. Om jag inte kan låta dem vara på sina respektive rum efter ett bestämt klockslag. Säga att nu är det vuxentid, ni får inte vara med mamma nu, och ni får inte leka med varandra, men ni får roa er själva på era egna rum. Rita, leka med dockor, bygga lego, läsa. Vad ni vill, bara ni gör det ensamma och på era rum.
Hon tyckte att de kan få det spelrummet, och så får de själva bestämma när de ska sova.
Och jag var tveksam. Såg för mig hur envisa lillasyster skulle hålla sig vaken till tio-elvatiden på ren tjurighet och hur sedan morgnarna skulle bli värre än kvällarna någonsin varit. Hur de skulle bli mer och mer sömndepriverade för varje dag, och det i slutändan bara skulle bli värre än det redan var. Men sen kom jag på att det redan var så illa att det nog inte kunde bli sådär himla mycket värre. Och att jag ju alltid kan ta tillbaka och återinföra bestämd släcktid om det inte funkar.
Så jag provade igår. Storebror låg och läste en stund, och somnade sedan. Lillasyster lekte med dockor. Och halvnio plockade hon av sig själv undan varenda pinal hon lekt med, kröp ner under täcket och somnade som en sten.
Så då provade jag idag med. Och lillasyster ritade lugnt på sitt rum en halvtimme, städade sedan undan allt efter sig, lade sig och somnade. Utan minsta bråk. Och inte alls för sent. Senare än jag hade valt, ja. Men tidigare än om vi bråkat oss igenom kvällen som vi brukar.
Jag arbetar med ett geni. I worship at her feet.
Tillägg:
Givetvis nattar jag mina barn. Vi har pyjamasmys med sagoläsning i soffan om kvällarna. Men sedan, när jag tidigare krävde att de skulle ligga i sängen och försöka sova, får de istället bestämma själva när de ska lägga sig, under ovan beskrivna förutsättningar. Men det var fel att skriva att jag inte skulle natta dem, för det gör jag. Såklart.
Och henne kan jag få råd av. Varje dag. Alldeles gratis.
Så när kvällarna här ballar ur mer och mer för varje dag, då är det henne jag frågar vad jag ska göra. Vilket jag gjorde igår. Hon undrade om jag verkligen måste natta barnen. Om de inte kan få styra mer själva. Om jag inte kan låta dem vara på sina respektive rum efter ett bestämt klockslag. Säga att nu är det vuxentid, ni får inte vara med mamma nu, och ni får inte leka med varandra, men ni får roa er själva på era egna rum. Rita, leka med dockor, bygga lego, läsa. Vad ni vill, bara ni gör det ensamma och på era rum.
Hon tyckte att de kan få det spelrummet, och så får de själva bestämma när de ska sova.
Och jag var tveksam. Såg för mig hur envisa lillasyster skulle hålla sig vaken till tio-elvatiden på ren tjurighet och hur sedan morgnarna skulle bli värre än kvällarna någonsin varit. Hur de skulle bli mer och mer sömndepriverade för varje dag, och det i slutändan bara skulle bli värre än det redan var. Men sen kom jag på att det redan var så illa att det nog inte kunde bli sådär himla mycket värre. Och att jag ju alltid kan ta tillbaka och återinföra bestämd släcktid om det inte funkar.
Så jag provade igår. Storebror låg och läste en stund, och somnade sedan. Lillasyster lekte med dockor. Och halvnio plockade hon av sig själv undan varenda pinal hon lekt med, kröp ner under täcket och somnade som en sten.
Så då provade jag idag med. Och lillasyster ritade lugnt på sitt rum en halvtimme, städade sedan undan allt efter sig, lade sig och somnade. Utan minsta bråk. Och inte alls för sent. Senare än jag hade valt, ja. Men tidigare än om vi bråkat oss igenom kvällen som vi brukar.
Jag arbetar med ett geni. I worship at her feet.
Tillägg:
Givetvis nattar jag mina barn. Vi har pyjamasmys med sagoläsning i soffan om kvällarna. Men sedan, när jag tidigare krävde att de skulle ligga i sängen och försöka sova, får de istället bestämma själva när de ska lägga sig, under ovan beskrivna förutsättningar. Men det var fel att skriva att jag inte skulle natta dem, för det gör jag. Såklart.
söndag 9 oktober 2011
Ändrade planer
Lillasyster är arg på sin mamma. Som varje kväll, kvällarna här är just nu vidriga, med bråk, skrik och gråt varendaste kväll.
Hon är arg. Så hon reser sig ur sängen, tar kudden i ena handen, gosekaninen i den andra. Meddelar: -Nu rymmer jag!
Hon går till dörren. Öppnar den. Ser ut i mörkret, kylan och ösregnet. Stänger dörren igen, och meddelar, med värdighet i varje centimeter av sin lilla kropp: -Jag rymmer imorgon.
Hon är arg. Så hon reser sig ur sängen, tar kudden i ena handen, gosekaninen i den andra. Meddelar: -Nu rymmer jag!
Hon går till dörren. Öppnar den. Ser ut i mörkret, kylan och ösregnet. Stänger dörren igen, och meddelar, med värdighet i varje centimeter av sin lilla kropp: -Jag rymmer imorgon.
Wordfeud
OK, jag erkänner. Jag var sannolikt sist i världen att upptäcka wordfeud. Det är ju hur kul som helst!
Men alltså, seriöst. Vem har bestämt vilka ord som godkänns? Här skriver jag ett helt oskyldigt ÅT. Ni vet, som i "han fixade det ÅT henne". Oskyldigt, rent, vackert. Och vad händer? Jo, en skamlös medbloggare, som här ska förbli namnlös, väljer att göra onämnbara saker med ett K mot mitt oskyldiga ÅT.
Och jag som trodde detta var ett familjespel. Jag är chockerad och upprörd.
Men alltså, seriöst. Vem har bestämt vilka ord som godkänns? Här skriver jag ett helt oskyldigt ÅT. Ni vet, som i "han fixade det ÅT henne". Oskyldigt, rent, vackert. Och vad händer? Jo, en skamlös medbloggare, som här ska förbli namnlös, väljer att göra onämnbara saker med ett K mot mitt oskyldiga ÅT.
Och jag som trodde detta var ett familjespel. Jag är chockerad och upprörd.
torsdag 6 oktober 2011
Inget bästa-mamma-pris i år heller, alltså
Storebror har en tid klagat över diverse krämpor. Först var det illamående, såpass att jag blev hemringd från jobb, men utan att det blev något av det. Sedan, parallellt med att illamåendet stannade kvar, började han klaga över värk i armbågar och knäleder, ryggen och magen. Samtidigt har han varit allt mer svajig i humöret, med ilskeattacker och tröstlös gråt om vartannat.
Och med tanke på allt som hänt, och hur ledsen han varit över separationen, trodde jag att det hela var psykosomatiskt. Så jag gjorde ingenting. Ända tills en av läkarna på jobb sa till mig: -Psykosomatiskt värk hos barn sätter sig i huvud och mage. Inte i leder. Är du säker på att han inte har borrelia?
Och det var jag förstås inte. Fästingar älskar honom, han har säkert haft minst tio i år. Så jag tog med ungen till jobb, såg till att få prover tagna, och en vecka senare kom svaret. Gränsvärdet på borreliaantikropparna går vid 22. Storebrors antikroppstitrar ligger på över 200. Läkaren började prata om akutremiss till infektionen för ryggmärgsprov, vilket fick mammans underläpp att darra betänkligt, men ett samtal till bakjouren på barnkliniken ledde till en antibiotikakur utan föregående ryggmärgsprov, gudskelov.
Ungen har borrelia så det bara sjunger om det. Och jag är världens sämsta mamma.
Och med tanke på allt som hänt, och hur ledsen han varit över separationen, trodde jag att det hela var psykosomatiskt. Så jag gjorde ingenting. Ända tills en av läkarna på jobb sa till mig: -Psykosomatiskt värk hos barn sätter sig i huvud och mage. Inte i leder. Är du säker på att han inte har borrelia?
Och det var jag förstås inte. Fästingar älskar honom, han har säkert haft minst tio i år. Så jag tog med ungen till jobb, såg till att få prover tagna, och en vecka senare kom svaret. Gränsvärdet på borreliaantikropparna går vid 22. Storebrors antikroppstitrar ligger på över 200. Läkaren började prata om akutremiss till infektionen för ryggmärgsprov, vilket fick mammans underläpp att darra betänkligt, men ett samtal till bakjouren på barnkliniken ledde till en antibiotikakur utan föregående ryggmärgsprov, gudskelov.
Ungen har borrelia så det bara sjunger om det. Och jag är världens sämsta mamma.
onsdag 14 september 2011
Bättre än hedersord
Lillasyster har varit nedsövd idag. Inget allvarligt, bara en tiominutersnarkos för att plocka bort hennes rör i örat. Men sedan sov hon ju liksom vidare en rätt så bra stund. Och var lite ostadig på benen så hon fick ligga och vila ett bra tag efter det.
Vilket nu lett till en kväll när hon inte kan somna. Regeln är att tv i sängen bara är tillåtet fredag-lördag, när man har sovmorgon dagen efter. Idag har jag dock valt att ge vika, eftersom läget är speciellt. Och för att jag själv inte får ens en sekunds ro annars. Innan jag satte på filmen spände jag dock ögonen i lillasyster och försäkrade mig om att hon förstår att detta är ett undantag. Inget tjat imorgon kväll!
Varpå lillasyster tittade mig i ögonen och med sin mjukaste röst försäkrade: -Nejdå mamma. Jag lovar. På kärleksord!
Ibland kommer jag ihåg varför jag älskar det där lilla monstret.
Vilket nu lett till en kväll när hon inte kan somna. Regeln är att tv i sängen bara är tillåtet fredag-lördag, när man har sovmorgon dagen efter. Idag har jag dock valt att ge vika, eftersom läget är speciellt. Och för att jag själv inte får ens en sekunds ro annars. Innan jag satte på filmen spände jag dock ögonen i lillasyster och försäkrade mig om att hon förstår att detta är ett undantag. Inget tjat imorgon kväll!
Varpå lillasyster tittade mig i ögonen och med sin mjukaste röst försäkrade: -Nejdå mamma. Jag lovar. På kärleksord!
Ibland kommer jag ihåg varför jag älskar det där lilla monstret.
tisdag 13 september 2011
Storebrors ekonomiska logik
Storebror har tagit separationen hårt. Faktum är att han är den som tagit den hårdast. Vilket inte är helt otippat, han är känsligare än resten av oss andra tillsammans. Som en uppmuntran, eller lite hjälp att skingra tankarna, gick mormor och morfar in och sponsrade båda barnen med något som iaf storebror längtat efter i minst två år: varsitt Nintendo DS. Och i storebrors fall inte bara det. Medan lillasyster fick nöja sig med ett begagnat av äldsta modellen, fick storebror i kraft av sin framskridna ålder och värdighet ett sprillans nytt. Ett sprillans nytt 3DS, no less.
Detta, mitt herrskap, är lycka för en sjuåring som längtat och trängtat som bara en sjuåring kan.
Motprestationen är att vare sig han eller lillasyster kommer få någon månadspeng från mormor och morfar på ett helt år. De har 50 kronor var i månaden. Vilket även sammanlagt på ett år blir avsevärt mindre än 3DS:en kostade.
På väg hem suckade storebror lycksaligt i baksätet. -Mamma, tänk att jag fick ett 3DS! Och alldeles gratis också!!
Jag: -Nja, helt gratis var det ju inte. Du kommer ju inte få någon månadspeng på ett år, det kommer du väl ihåg?
Storebror: -Men mamma, jag får ju månadspengen också gratis. Så då är ju 3DS:et gratis också!
Säg emot det, den som kan.
Detta, mitt herrskap, är lycka för en sjuåring som längtat och trängtat som bara en sjuåring kan.
Motprestationen är att vare sig han eller lillasyster kommer få någon månadspeng från mormor och morfar på ett helt år. De har 50 kronor var i månaden. Vilket även sammanlagt på ett år blir avsevärt mindre än 3DS:en kostade.
På väg hem suckade storebror lycksaligt i baksätet. -Mamma, tänk att jag fick ett 3DS! Och alldeles gratis också!!
Jag: -Nja, helt gratis var det ju inte. Du kommer ju inte få någon månadspeng på ett år, det kommer du väl ihåg?
Storebror: -Men mamma, jag får ju månadspengen också gratis. Så då är ju 3DS:et gratis också!
Säg emot det, den som kan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)