Lite trötta, kanske

Herredumilde. Klockan är kvart över sju, och båda barnen sover.

Inte konstigt att de skrikit, gråtit och bråkat sig igenom hela eftermiddagen....

All upplysning är inte av godo

Sonen var hemma hos en kompis och lekte igår. Och kom hem med en katalog från Teknikmagasinet, som kompisen i sin vänlighet donerat till honom.

Som tur är, har han varit fullt upptagen med olika gadgets, och inte hunnit bläddra hela. Och som tur är, blev den kvar i vardagsrummet när han lagt sig, så jag kunde riva ur några väl valda sidor.

Jag vill nämligen förskräckligt ogärna behöva förklara helsidan med bilder av olika, mer eller mindre färgglada, mer eller mindre naturtrogna, dildosar.

Jag vill ännu mera ogärna behöva förklara vad de egentligen menar med säljtexten till sexdockan Jezebel.

Utbildning och upplysning kan gå för långt.

Upptäcktsresande utan att lämna hemmet

Jag städade hemma igår. Och vet ni, jag gjorde den mest häpnadsväckande upptäckt:

Jag har -håll i er nu- ett golv i min lägenhet! I kid you not! Under alla kartonger, kassar och osorterade skor som ligger liksom lite modern-konst-aktigt utspridda överallt, så fanns det ett golv. I alla rum, faktiskt.
Jag menar, varför lägga tid och pengar på polarexpeditioner? Det finns en värld att utforska utan att ens öppna ytterdörren.

Och kanske, bara kanske, ryktet talar sant. Det kanske, under gigantohögen ren tvätt på storebrors rum, finns detta mytomspunna objekt som de gamla i stammen kallar ett skrivbord.

Men det måste ju vara en gammal amsaga. Nåt sånt har ingen sett i verkligheten. Lika bra att låta tvätten ligga så slipper man bli besviken.

Skolan och genuspedagogiken

 

 

 

 

Jag beklagar att bilden är på fel ledd, lyckades inte vända den.

Hursomhelst, detta papper har sonen haft som uppgift att fylla i under första klass i skolan.

Och jag blir så trött.

Här har skolan haft ett gyllene tillfälle att få barnen att reflektera. Diskutera vad som är en familj. Vilka kan ingå? Hur kan en familj se ut? Måste man alltid ha blodsband? Kan en vän vara familj? Det finns hur mycket som helst att prata om där. Tvinga barnen att tänka efter. Att motivera sig. Kanske rentav tänka om?

Istället lär man barnen:

1) En familj består av mamma-pappa-barn. Ensamstående föräldrar och samkönade par göre sig icke besvär. De må ha barn, men de är ingen familj.

2) Denna mamma och pappa som ju måste tillhandahållas för att det ska vara tal om en familj, bor tillsammans. Man kan alltså inte ingå i en familj om ens föräldrar är skilda. Och styvfamiljer må existera, men familjer är de då rakt inte.

Man kunde gjort något så bra av detta. Man kunde fått en klass som reflekterat, tänkt efter, diskuterat. Som vidgat sina vyer, utanför den mycket lilla by med mycket få främmande fåglar som vi lever i.

Istället lär man barnen redan vid sju års ålder ett strikt heteronormativt familjebegrepp, där man dessutom utesluter alla skilsmässofamiljer.

Bra där, skolan. Verkligen.

Skolstart

När storebror började i skolans sexårsklass för två år sedan, var jag inte där. Det föll mig inte in. Han var ju väl inskolad på fritids, och skolsalen ligger rent bokstavligen mittemot fritidsrummet. För mig var det ingen grej alls. För honom var det jättestort, visade det sig. Han var orolig, rädd att gå fel, rentav ångestfylld i sin skräck att göra något fel. Och jag, som var fullbokad direkt från morgonen på jobb, kunde inte ta ledigt.

Nu var det lillasysters tur. Och vis av skadan har jag tagit ledigt. Hela första veckan har jag tagit ledigt i min iver att överkompensera för tidigare brister.

Och det blev som första skolstarten även för mig. Skolgården full av barn och, till min förvåning, även föräldrar. Det är tydligen så att man ska följa sina barn första dagen.

Lillasyster, som är jordens kaxigaste tjej annars, gömde sig bakom mina byxben. Kompisen I, som i vanliga fall är en tjej med skinn på näsan även hon, stod bredvid med darrande underläpp och nervositet i ögonen. Båda två behövde kramas en stund, där på skolgården medan vi väntade på att klockan skulle ringa in. Runt omkring spralliga och skraja barn, om vartannat.

Väl inne i skolan, skulle barnen ställa upp sig klassvis och gå i gemensam tropp över skolgården till matsalen för storsamling. Barnen puffades och knuffades, oroliga att hamna sist, eller bli ensamma. Tills sist puffade de in sig i ledet, fem i bredd, hand i hand.

De stora, små sexåringarna.

En högst oförstående mor

Mormor och morfar kom och hälsade på idag. Det var flera veckor sedan vi träffades och barnen blev rent yra av glädje. Ännu bättre blev det när vi valde att gå en promenad och barnen fick cykla.

Lyckan varade ända tills lillasyster (som alldeles nyligen lärde sig cykla utan stödhjul) bestämde sig för att stila lite. Hon tog sats och cyklade allt vad de små benen kunde trampa, rakt mot morfar. Kollisionskursen upptäcktes av båda parter i absolut sista sekund. Morfar och barnbarn slängde sig paniskt åt varsitt håll.
Den nyvunna cykelförmågan räckte förstås inte till för en sådan manöver. Lilltösen vurpade. Riktigt ordentligt också. Blod på både knän och armbåge. Värst var dock att hjälmen, som aldrig varit helt exakt i passformen, kasade bakåt så hela främre delen av skallen var helt oskyddad. Rena turen gjorde att hon aldrig var i backen med huvudet, men det var änglavakt snarare än skicklighet som garanterade det. Och nu har vi visserligen såväl min morfar som hennes egen ena morfar däruppe och håller ett öga på oss, men det är ändå bara so much de kan göra. Man måste göra vad man kan själv härnere också.
Så den morfar som finns kvar hos oss, plockade upp bollen, och bestämde på stående fot att nu åker vi till cykelaffären i stan och inhandlar en utprovad hjälm till ungen, en som sitter som den ska. Inga budgethjälmar till hans barnbarn. Särskilt inte ett så galet barnbarn som lillasyster. Mormor var med på noterna, och så var det bestämt.

Men lillasyster själv hade lite andra planer. Gjord av stenhårt virke som hon är, krävde hon att få cykla klart först. En cykelpromenad var hon lovad, och en cykelpromenad ville hon ha. Det är oftast lättare att låta henne få som hon vill i de fall man inte måste säga nej. Så okej, vi fick väl gå med på det då.
Nu är det en gång för alla så med lillasyster att hon bara måste flytta alla gränser som finns att flytta. Säger man nej blir hon arg. Säger man ja, så måste hon pusha och se hur långt hon kan driva innan man till sist säger nej.
Så när hon fick ja till att cykla mera, ville hon genast att jag skulle springa upp till lägenheten först och hämta plåster till det lätt blödande knät.
Ungefär där fick jag nog. Satte ner foten och gjorde klart att unga fröken fick allt vackert ta och välja: Antingen cykla mera nu, eller blir omplåstrad nu och i så fall vara färdigcyklad.

Lillasyster insåg att hon inte skulle kunna komma längre nu. Hon satte sig på cykeln. Såg ner mot den halvt stelnade bloddroppen mitt på knäskålen. Snörvlade lite. Blängde på mig: -Okej då, mamma! Men klaga inte sedan när jag förblöder!

Men tänk själv då för fan!

Och apropå att jag då alltså tvättat.

Om jag nu tömmer luddfiltret i torktumlaren. Tömmer kondensvattenfacket. Lyfter över den blöta tvätten från tvättmaskinen till tumlaren. Stänger dörren.

Då tycker jag att det är ganska uppenbart vad jag vill ska hända.

Om jag då kommer tillbaka fem timmar senare, och fanskapet fortfarande inte dragit igång bara för att jag inte tryckt på knappen som säger att den ska göra det. Då tycker jag faktiskt inte att det är bara mitt fel. Lite egen initiativförmåga ska man faktiskt kunna begära för de pengarna.

En god liten hausfrau

Det blir rent anmärkningsvärt mycket tvätt när man är bortrest en vecka. Och det är rent anmärkningsvärt hur ovilliga ouppackade flyttlådor är att packa upp sig själva medan man är bortrest. Och ännu mera anmärkningsvärt hur barnen kan arbeta upp ett sådant sömnunderskott under veckan borta, men sedan lika förbaskat vara fullständigt omöjliga att lägga på kvällen.

Då kan man tänka sig att man ligger lågt, håller sig hemma och försöker hinna ikapp med sömn och hushållsbestyr. Och det var också planen. Men si, det blir sällan som man tänkt sig. Istället blev det otippat mycket umgänge med vännerna, ännu större sömnunderskott och fortfarande inte uppackat tre dagar efter hemkomst.

Men idag, då jäklar. Då vaknade den lilla hausfraun som döljer sig nånstans där inom mig. Barnen fick inte bara hemlagad mat, vi åt också tillsammans istället för att de fick sitt framför Bolibompa medan jag åt senare, som det alltför ofta blivit sista tiden. Jag har tvättat, packat upp flera kartonger, promenerat med barnen medan lillasyster övat på att cykla. Sorterat, fixat, donat. Till och med stukat lilltån blåröd och svullen, vilket innebär att jag inte bara är en perfekt liten hemmafru, jag är dessutom en tvättäkta martyr. Det blir liksom inte bättre....

Misslyckad sensmoral

Lillasyster vill absolut titta på film innan hon somnar. Jag säger nej, de ska visserligen vara lediga imorgon, men jag jobbar och vill gärna att de ska somna i rimlig tid. Lillasyster bryter ihop. Efter en stunds diskussion (läs: högljutt grälande) suckar jag:
-Lillasyster, kommer du ihåg vad en kompromiss är?
Hon: -Jaa, det betyder att du får lite som du vill och jag får lite som jag vill.
Jag: -Just det. Om vi gör så att du får inte se en hel film som du vill, men om du och storebror ser till att borsta tänderna och bli klara direkt, så får ni sedan se två avsnitt av julkalendern på dvd som ni gillar, vad säger du om det?
Hon, glatt studsande bort mot övervåningen där storebror är. Ropar uppåt med självebelåtet tonfall: -Storebror, vet du vad? Vi får se på tv! Det har jag tjatat till mig.

Det var inte det budskapet jag ville förmedla...

Den visste var den tog

Jag är fräck nog att be lillasyster städa sitt rum. Detta nekas, högljutt och bestämt. Jag framhärdar. Hon upplöses i okontaktbar vrede. Jag framhärdar ändå. Och lägger, i en paus mellan skriken, till att det nog kan tänkas vara så att det inte blir vare sig tv eller dator innan rummet är framkomligt.

Detta blir droppen för den lilla ilskna våta pölen som skriker sig svettig på golvet. Hon reser sig. Spänner ögonen i mig: -Du är en kärring!
Sedan klampar hon bort mot trappan. Kvar står jag och biter mig i kinderna för att inte le åt den sprillans nya förolämpning hon tydligen bestämt sig för är det värsta hon kan kalla mig. Alldeles innan hon försvinner utom synhåll vänder hon sig om och väser: -En gammal kärring!

Ouch.

Förtydligande

Jag tror att jag kanske ska utveckla resonemanget från förra inlägget litegrann:

Dels har jag helt klart för mig att alla föräldrar inte fungerar så väl som de borde. Om barnen har exempelvis en sämre fungerande mor, blir det för dem givetvis ett bättre alternativ att bo varannan vecka hos sin bättre fungerande far, än att visserligen bo på ett ställe, men i gengäld inte ha det bra där.

Dels förstår jag till fullo att man inte vill avstå från att ha ett vardagsliv med sina barn. Jag förstår också att man kan anse att det faktiskt är det bästa för barnen, och att det är sämre att bo hos bara den ena föräldern. Jag bara råkar tro något annat själv. Det allra bästa, enligt min uppfattning, är om föräldrarna håller sams och bor i samma samhälle, helst på gångavstånd från varandra så barnen kan gå fritt emellan dem. Då kan barnen ha en fast punkt, ett stabilt hem, men ändå fri tillgång till båda föräldrarna.

Jag ville nog egentligen bara utrycka min frustration över de vuxnas sätt att förutsätta att barn ska anpassa sig efter vadhelst vi vuxna beslutar, oavsett vad som kanske egentligen hade legat i barnets bästa intresse, och över vuxnas sätt att inför oss själva och varandra rättfärdiga allt vi gör med att "barn är så anpassningsbara".

Anpassliga barn?

Det senaste året har varit svårt för barnen. Först en skilsmässa, sedan sålde vi huset och nu bor de i en lägenhet. Utan pappa, hund, katter, trädgård, studsmatta etc.

Främst storebror har svårt att finna sig tillrätta i det nya livet. Han är omväxlande rasande arg på mig för att jag flyttat familjen från huset, på sin pappa för att det var han som ville skiljas, och omväxlande förtvivlat ledsen.

Och då tänker jag på alla plattityder man får av folk. "De anpassar sig fort." "Barn har så lätt att anpassa sig". Samma plattityder som jag själv, gud hjälpe mig, säkert hävt ur mig till andra i samma eller liknande situation.

Och jag tror numera inte alls att det är så. Idag vet vi så mycket om barns behov av stabilitet, rutiner och förutsägbarhet i tillvaron. Ändå tror vi vuxna att vi kan vända deras liv upp-och-ner när det passar oss, och så ska de bara anpassa sig. Det funkar inte så. Människor kan anpassa sig efter nästan vad som helst. Se bara på Ingrid Betancourt. Sex år tror jag det var som hon var fånge hos Farc-gerillan och stod fastkedjad vid ett träd mest hela den tiden. Eftersom hon kom därifrån utan att vara helt sinnesrubbad, så måste hon ha anpassat sig. Det betyder inte att hon gillade det. Man kan anpassa sig till nästan vad som helst, det gäller givetvis barn också. Men påtvingad anpassning, grundad på att man inte har något val, är inte detsamma som att man trivs.

Jag skulle önska att vuxna kunde kosta på sig att se sina barn mer när de fattar beslut om saker som river upp hela deras liv. Ibland måste man flytta. Ibland är en skilsmässa det enda rätta. Men alltför ofta gör vi bara det vi själva vill, det vi upplever oss behöva, utan att särskilt mycket reflektera över vad barnen behöver. Kanske kunde man kämpat ett tag till, med äktenskapet som skaver just nu, med jobbet där man inte trivs, men där ett nytt jobb skulle kräva en flytt? Men vi gör det vi vill. För barn är ju så anpassningsbara.

Jag är så tacksam att min exman kunde sätta barnen före sig själv. Inte i skilsmässobeslutet, där är jag ledsen att behöva säga att han bara tänkte på sig själv, men sedan. Han har inte propsat på varannanveckasboende för barnen. Och det är jag så glad för. För (och nu får jag halva Sverige på mig) jag tror inte på att barn ska ha två hem. Skulle du själv vilja bo på två adresser och flytta vareviga vecka? Nej, just det. Barn behöver samma sak som vuxna - en trygg plats de kan kalla sin egen, där de hör hemma. Att inte leva i kappsäck. Det är få vuxna veckopendlare som trivs med det livet. Ändå begär vi det av våra barn.
Och jag vill vara tydlig - jag är ingen ädel människa. Hade exmaken krävt varannanveckasboende, hade jag gått med på det. För jag hade inte kunnat avstå från barnen. I det läget hade jag satt mitt behov av att ha dem hos mig framför deras behov av stabilitet. Jag är inte stolt över det, men så är det. Därför kritiserar jag heller inte andra föräldrar som gör samma sak. Jag säger bara att man inte ska lura sig själv till att man gör det för barnens skull. Man gör det för sin egen. Och jag hade också gjort det. Men exmaken gjorde det inte. Han satte barnen före sig själv, trots det pris han får betala för det.
Och det kommer jag att vara tacksam för till den dag jag dör.

Oväntad allergi

Som de flesta familjer har vi allergier i familjen. I vårt fall yttrar det sig i att lillasyster inte tål spannmål. Ursprungligen tålde hon inte heller mjölk, men numera är det bara spannmål hon måste avstå från.
Nu i veckan upptäckte vi en till.

Det är nämligen så här att barnens fritids är bra på många sätt. Där en del fritids är ren förvaring, har vårt fritids aktiviteter med barnen. De får göra keramik, tova, spela pingis, ha gympaskoj med mera. Allt det är mycket bra, och ger naturligtvis en bra kvalitet till verksamheten. Men det som de däremot inte klarar av alls är den ordningsuppehållande biten av verksamheten. Om ett barn gör något förbjudet, så säger en vuxen till. Men sedan bryr man sig inte om att följa upp, utan barnet ifråga kan helt lugnt fortsätta med det hen höll på med utan att personalen vidare åtgärdar saken.
Ytterligare ett sätt denna brist yttrar sig på, är att man inte vill tjata på barnen. Och det är inget jag hittar på. När jag bad dem att ha som rutin att barnen alltid ska tvätta händerna när de kommer in efter att ha lekt utomhus, fick jag svaret att det kunde de inte ha, eftersom personalen då skulle vara tvungna att tjata på barnen. Tjena, liksom... Barn och tjat är oskiljbara såvitt jag kunnat konstatera, men vad vet jag.

Hur som haver fick denna antitjatpolitik till följd att ingen följde upp att barnen efterföljde uppmaningen att smörja in sig med solskydd i onsdags när de skulle få springa i kalsonger/trosor i vattenspridaren i det gassande solljuset. En åttaåring med intensiv lust att hinna med polarna ut, stannar inte upp vid hyllan där faktor 30-krämen mamma skickat med ligger. Och även om han gjort det, når han inte att smörja sin egen rygg. Och om sedan åttaåringen ifråga är rödhårig och så vitskinnad att man kan bli snöblind av att titta för länge på honom i solljus, så kan man räkna ut resten med en mindre ädel kroppsdel.

Ungen brände sig. Vilket han aldrig någonsin tidigare gjort, eftersom hans mamma är fanatisk med solskyddet. Så ingen av oss var beredd på reaktionen. Samma dag gjorde det förstås ont. Lite Alvedon och en sval dusch innan sängdags, dämpade det rätt så bra ändå.

Men dagen efter. Herregud. På kvällen började det klia. En dos Tavegyl, och ungen somnade. Fram till klockan ett. För då gick effekten ur. Sedan gick resten av natten åt att klia, gråta och vrida sig i sängen. Alvedon, kortisonkräm, inget hjälpte. Till sist slumrade han med en blöt kökshandduk på ryggen. Men även i sömnen slängde han sig hit och dit och kliade. Så dagen efter, när ingen av oss sovit just något alls, fick han följa med mig till jobb. Där fick han mer antihistamin, och ryggen smordes in med bedövningssalva. Och inte heller det hjälpte. När han till sist gråtit hela förmiddagen så det ekade över vårdcentralen, fick han en ordentlig stötdos kortison, och då sänkte sig äntligen lugnet.

Tills senare på kvällen, när klådan och därmed förtvivlan återvände. Ny kortisondos (tack gode gud för läkemedelsförrådet på jobb och en generös kollega! Ja, det är okej, vi skickar med en ny dos med "vanliga" patienter också om det behövs). Och ännu mera antihistamin både på kvällen och mitt i natten till idag. Plus en starkare kortisonsalva både på kvällen och under natten.

Nu verkar det hela ha lugnat sig, även om han då och då ängsligt tror att klådan är på väg tillbaka, och även om han är så utmattad att han gråter och bråkar för allt, och jag är så utmattad att jag inte riktigt kan hantera det.

Det märkliga är att under hela denna plåga, fick han aldrig några eksem eller utslag. Bara denna vidriga klåda. Och läkaren som tittade på honom sa att man kan få en allergisk reaktion i huden av sol, även utan eksem.

Vi har alltså inte bara en allergiker i familjen, utan två. Vilket vi blev varse tack vare fritids. Tack så jävla mycket för det.

Regn och barn

Det har, som ni kanske noterat, regnat. Ganska mycket, faktiskt. Sådär mycket att jag är ganska glad att jag inte längre äger ett hus och därmed inte längre behöver oroa mig för översvämningar. Och då hade vi ändå ett hus utan källare.

Dagen efter det stora regnet går barnen ut på gården för att leka. En stund senare tittar jag ut genom fönstret. Och får se lillasyster, naken sånär som på trosorna, hoppa i en vattenpöl, kläderna i en hög på den blöta marken bredvid. Storebror ligger raklång i vattenpölen bredvid, fullt påklädd i jeans och långärmad tröja. Båda barnen gapskrattar medan de häller sandbemängt regnvatten ur hinkar över sina huvuden.

Någon halvtimme senare. Barnen har kommit in. Huttrande, med blå läppar. Storebror, aningen ängslig, märkt av eftertankens kranka blekhet: -Mamma, är du arg?

Jag transporteras på ett ögonblick sisådär trettio år bakåt i tiden. Minns hur jag själv en gång sprang barfota med kläder på genom sommarregnet. Hur roligt det var. Hur lycklig jag var där, blöt och kall.

Så jag suckar lite, och ger det enda svar som är möjligt att ge:
-Nej, älskling. Självklart är jag inte arg.

Ett nytt liv

På lördag går flyttlasset. Redan när exmaken flyttade ut förra sommaren var det egentligen uppenbart att jag inte skulle kunna behålla huset själv. Av flera skäl. Dels är jag inte ett dugg händig, vilket man behöver vara. Dels har jag inte styrka och ork i kroppen att klara det fysiska arbetet med ett hus. Dels tjänar jag inte så bra att det är ekonomiskt möjligt att behålla det.

Så nu är huset sålt. Med förlust, det får exmaken och jag nöta med ett antal år framåt. En bostadsrätt i samma samhälle är inköpt istället. Studsmattan är bortskänkt till goda vänner, så barnen kan få studsa ibland i alla fall. Katterna har fått flytta till samma vänner.

Och det är många som genom de senaste tio åren hört mig säga att jag inte kan tänka mig att bo i lägenhet igen. Det kan jag fortfarande inte. Men det är inte alltid man får bestämma sådant själv.

Barnen är ledsna. Arga. På mig. Det är mitt fel att vi ska flytta, jag som bestämt det, jag som drivit igenom det. Mer ser de inte. De förlorar sin gräsmatta, sin studsmatta. Hallonen, rabarberna, smultronen. Katterna. Altanen, den kommer jag att sakna mest. Alla dessa sommardagar vi bott därute, alla sommarkvällar vi suttit där och grillat till sena kvällen.

Det blir ett nytt liv. Men vi stannar kvar i samhället. Barnen får behålla sitt sociala sammanhang, sina vänner. Det får jag också. Vi flyttar till en stor lägenhet, en femma på 110 kvadrat, det hade vi aldrig haft råd med inne i stan. Vi kommer få bättre ekonomi. Kanske inte egentligen så stor skillnad, inte med de skulder vi släpar med oss, men stabilare, mindre utsatt. Vi kommer säkert kunna göra saker som vi idag inte har råd med. Hoppas jag. Framförallt slipper vi en panikflytt när huset måste renoveras och vi inte har pengar till det. Nu kunde jag vänta in en bra lägenhet och välja själv när flytten skulle ske.

Jag hade trott att jag skulle få åldras i det här huset. Det blev inte som jag tänkte mig och drömde om. Men det kan bli bra ändå. Vi får se till att det blir bra ändå.

När man byter upp sig

Varje år i maj har vårdcentralen planeringsdagar. Oftast åker vi iväg någonstans, den gång vi stannade på plats slog det inte helt väl ut. Man blir liksom inte ostörd om man finns till hands för att bli störd. Förra året var vi ute i skärgården på ett vandrarhem. Trevligt, extremt vackert, men tveksam komfort. Fyra timmar enkel resa, utedass, tunna madrasser i våningssängar och man fick ta med och laga maten själv.

Men i år. I år. Vi åkte till ett ljuvligt vackert hotell vid en insjö. Dubbelrum med mjuka sköna sängar, dusch och toalett på varje rum. Vedeldad bastu, bubbelpool. Samt en tempererad utepool och så förstås sjön. Tvårätters luncher, trerätters middag. Underbar hotellfrukost. Två övernattningar, för att vi inte skulle vara för utmattade när konferensen började på torsdagen åkte vi dit redan på onsdagen.

Och vädret, detta ljuvliga majväder vi haft! Jag badade ute i sjön - jag! Världens största badkruka. Visserligen efter ett par glas vin, men ändå. (Det hela övergick i en tävling mellan mig och kollegan, där hon gjorde volter ner i vattnet och jag dök uppifrån sittbänken på bryggan. Jag vill gärna tro att jag vann). När det var dags för grupparbete förflyttades detta omedelbart ut på gräsmattan under den skuggande björken, Dagens dito startade där, men sedan tyckte chefen att man ju kan prata lika bra på en poolkant (japp, jag har världens sannolikt bästa chef), så förhandlingarna förflyttades från liggande position på varsin filt på gräset till poolen.

Och ja, allt detta skedde på skattemedel. Men ja, vi har faktiskt arbetat och vi har faktiskt utvecklat verksamheten. Och jäklar, vilken vikänsla sådana här utflykter ger personalgruppen!

Solbränd, nybadad, utmattad. Och mycket mycket nöjd, mycket mycket taggad för arbetet. Det är jag det.

Sportsligt

Alltså, jag är inte särskilt sportintresserad. Hade inte storebror insisterat på att få se hockeyn ett tag innan godnattdags, hade jag aldrig ens slagit igång tv:n. Så visst, jag kan ha missuppfattat allt.

Men, ändå. Är det verkligen meningen att spelarna rätt vad det är ska slänga ifrån sig klubborna på isen, dra av sig handskarna och börja slå på varandra?

Men Gud vad trevligt det var medan det varade!

Ni vet när man har lite godis hemma, men inte sådär så att det egentligen räcker till mer än en? Ni vet hur man då gömmer undan det tills ungarna sover, och så äter man sedan upp alltihop själv?

Det tricket funkar bara så länge ungarna faktiskt somnar innan man själv måste ge upp och gå och lägga sig.

Allting går att sälja med mördande reklam

Igår kväll. Storebror fick vara uppe extra länge och titta på Let´s Dance. Så blev det reklampaus. Ännu en av ICA:s långkörare med ICA-Stig och gänget. I det aktuella avsnittet handlar det om att ICA har startat något slags grillskola. Stig ska svara på frågor om hur man grillar bäst. Men alla frågor han hittar handlar bara om den unga snygga medarbetaren Cindy. "Är Cindy singel?". "Vilket är Cindys telefonnummer?", ja ni fattar.
Till sist utbrister Stig med en lättad suck: "Äntligen! En fråga om att grilla! 'Gillar Cindy välhängt kött?´ Pah! Klart hon gör!"

Och sedan blev storebror jättesur när jag vägrade förklara varför jag höll på att skratta ihjäl mig.

Det är rätt. Håll det på en need to know-nivå

Lillasyster har hållit sig vaken tills också jag går och lägger mig. Vi ligger tillsammans och myser, hon på min arm. Vi pratar lite ditt och datt, om dagen som varit och om allt vi kommer att tänka på. Så kommer det:

-Mamma, jag är kär i M.
-Är du, älskling?
-Jaaa. Jag ska gifta mig med honom. Fast jag väntar med att berätta det för honom tills vi är vuxna.

Det är rätt. Stressa inte upp honom i onödan. De är ju så känsliga, de små liven. Need to know basis. At all times.