Information

Storebror har åter besvär av sin astma. Ologiskt nog kommer detta efter en höst och vinter när han för första gången i sitt liv varit helt besvärs- och medicinfri. Han har börjat medicinera nu, men i avvaktan på att den ska börja kicka in är han för känslig i sina luftrör för att klara av att springa och leka. Inget dagis alltså. Han är ju däremot egentligen inte sjuk, och heller inte smittsam. Därför fick han följa med mig till jobb igår, eftersom jag igår hade sådana uppgifter att jag kunde ha en liten gosse i släptåg. Vi hade läkarmottagning på bvc, och mina uppgifter där är huvudsakligen att väga, mäta och vaccinera. Första barnet var klart hos doktorn, och kom in till oss för vaccination. Jag började informera om vaccinationen, vad den är mot, vilka biverkningarna är osv. Då tyckte storebror att det var hans tur att bidra till kunskapsbanken. Han kom lite närmare. Etablerade ögonkontakt med de för honom främmande vuxna. Informerade, med samma allvar som jag nyss, och med hög och kristallklar röst: -Mamma säger att min morgonandedräkt kan fälla en elefant!

Manlig logik?

I tidningarna står artikel efter artikel om tak som rasar in eller hotar att rasa in av snömassorna de belastas av. Taken måste snöröjas för att inte falla samman. Artiklarna är alltsomoftast illustrerade av foton. På fotona ser man de snötyngda taken. Och på taken knallar 10-15 stora starka karlar omkring och skottar. Samtidigt.
Alltså. Om taken inte rår med tyngden av bara snön, är det då klurigt att skicka upp 10 gubbs samtidigt på ett och samma tak, samtidigt som snön fortfarande ligger kvar?

Och sedan hånar männen den kvinnliga logiken.

Ordförståelse

Storebror och jag sitter i soffan och slötittar på tv. I reklampausen kommer en trailer för Efterlyst. Hasse Aro ber med allvarlig röst om hjälp att hitta ett par våldtäktsmän. Ordet upprepas flera gånger i det korta inslaget. Efteråt vänder sig storebror till mig och frågar:
-Mamma, vad är såna där män de pratade om?
Jag tycker att fem år är alldeles för ungt att börja diskutera de sexuella avarterna, och mäns våld mot kvinnor, så jag svarar att jag ska förklara det ordet när han blir äldre. Han svarar triumferande:
-Ha, du behöver inte förklara för jag vet redan! Män är flera stycken av såna där karlar!
Alldeles riktigt. Och mer säger vi inte om det.

Loppet är kört

Vi sitter och tittar på Melodifestivalen. Plötsligt tittar storebror till lite extra. Utbrister häpet: -Jag visste inte att tjejer kan spela gitarr!
Så ung, och redan en mansgris....

Barnvänlig affär

Lillasyster och jag var på City Gross idag. Medan jag betalade, blev hon kissnödig och sprang i förväg till toaletten. Strax efter hörde jag henne ropa på mig. Inne på toaletten stod hon. Fortfarande fullt påklädd, och med en stor pöl mellan fötterna. Darrande underläpp: -Mamma, jag hann inte!
Jag torkade upp så gott det gick. Gick tillbaka till kassan, och talade om för kassörskan vad som hänt, och att de nog behövde skicka in städpersonal på toaletten. Då kom det fram, personalattityden som gör att jag i princip alltid handlar där: Ingen diskret suck. Inget himlande med ögonen. Ingen irritation i rösten. Heller inget överdrivet ynkande med kisslisan. Bara ett medlidsamt leende, en plastkasse att ha under rumpan i bilen, och ett vänligt "det fixar vi". Inget mer, inget mindre.
Så ska en affär skötas.

Alla hjärtans dag

Idag kom storebror med en present till sin mamma.

För den som inte kan storebrorska, så står det:

"Jag är ledsen att jag missade alla hjärtans dag, men här ändå."

Jag har världens finaste barn.

Klockan 03.05

Lillasyster, liggande i sin säng, skitarg: -Mamma! Du lurade mig!
Jag: -Va??
Lillasyster: -Du lovade mig godis!!
Jag: -Va??
Lillasyster: -Du lovade mig godis, det gjorde du visst det!
Jag: -Nämen, älskling. Det gjorde jag väl inte? Inte NU?
Lillasyster: -Det gjorde du visst! Och sedan gav du godiset till storebror istället!
Jag: -Okej, det var orättvist av mig. Förlåt. Ska du komma och sova hos pappa och mig istället?

Vissa diskussioner kan man bara inte vinna.

Poängjakt

Natten var så rolig så. Först kräktes storebror. I. HELA. Sängen. Jag vet faktiskt på fullt allvar inte om madrassen överhuvudtaget går att sanera. Vi kanske får panikköpa en ny istället. Det är ju kul. Vi har ju gott om pengar. Och sånt är ju alltid kul att omfördela budgeten till.
Sedan kräktes han och jag samtidigt. Som tur är har vi två toaletter, så det löste sig rent praktiskt. Man får tacksam för det lilla.
Sedan kräktes han igen. Då vaknade lillasyster också. Jamen, varför inte, liksom?
Sedan somnade vi om allihop. Eller, jag låg förstås och lyssnade på storebrors minsta ljud, livrädd att han skulle spy ner föräldrasängen också. Till sist somnade även jag. Och vaknade klockan fyra med feberfrossa. Lovely.
Nu på morgonen mår storebror bättre. Blek om nosen, men bättre. Han stiger upp. Sitter och funderar en stund. Utbrister: -Mamma, jag kräktes TRE gånger! Jag har nog världsrekord i kräkning!
Jag: -Men det är väl inget bra rekord att ha?
Han: -Nej. Det var jobbigt.
Han funderar en stund till. Lyser upp: -Men ändå, TRE gånger! Jag borde få bonuspoäng!
Hur många poäng får jag för att jag torkar upp då?

Jamensedärja!

Lillasyster kräktes EN gång. Natten mellan lördag och söndag. Nånstans tror man ju då att faran är över framåt onsdagen. Så då lämnar man barnen på dagis. Och tar med dem sig på gympan. Så att de alldeles garanterat träffar minst 90 procent av samhällets alla mindre barn.
Och sedan spyr storebror ner hela sin säng (varför alltid sängarna??) efter ett par timmars sömn. Sådärja.

Trött lillasyster på gympa. Aj då.

Normalt sett är jag ledig på onsdagar. En ganska optimal dag att vara ledig på, vågar jag påstå. Vare sig barnen eller jag måste nånsin klara mer än två dagar i rad på våra respektive arbetsplatser, så när nätterna är oroliga vet man att nästa sovmorgon aldrig är mer än två dagar bort. Just den här veckan har jag varit på utbildning i två dagar. På internat. På slott. Underbart. Men detta innebär såklart ett byte av ledig dag, till fredag istället. Barnen har nu varit på dagis, faktiskt bara i två dagar eftersom jag vabbade i måndags efter lillasysters helgkräkning. Dock har dessa två dagar varit långa, från 7 till 17. Och idag var det gympa, direkt från dagis.
Det klarade inte lillasyster. Ännu mindre klarade hon att hon inte fick bestämma över hela gympan. Idag har hon, samtidigt som jag försökt fungera som ledare för hela gruppen: Slagit mig. Sparkat mig. Bitit mig. Skrikit, gråtit och varit hysterisk. Samt slängt sina skor på mig. Inför hela gruppen och samtliga föräldrar.
Jag är SÅ stolt.

Krig

Vi har investerat i en popcornmaskin. Barnen trängs framför köksbänken. Tittar ivrigt medan jag laddar maskinen med olja och popcorn. Skrattar förtjust när armarna börjar gå runt i maskinen. När majsen efter några minuter börjar poppa jublar de. Poppandet blir allt med intensivt. Popcornen flyger runt inne i behållaren. Storebror vänder sig mot mig. Utbrister, med lysande ögon: -Vad coolt mamma! Det är precis som ett världskrig!

Jag är en god god mor

Lördag kväll. Vi tittar på melodifestvalen med goda vänner. Vi är helt alkoholfria, inte en minsta droppe starkt kommer innanför mina läppar. Jag går och lägger mig vid tio. Somnar snabbt. Manegen är alltså krattad, kvällen har varit optimal.
Strax efter midnatt reser sig maken och går iväg genom huset. Jag vaknar till, men reagerar inte, tänker att han ska väl på toa. Någon minut senare hör jag lillasysters röst. Jag stelnar till en sekund, men noterar att hon för en gångs skull verkar acceptera att det var maken som kom och inte jag, så jag reser mig inte. Ytterligare någon minut senare kommer hon traskandes. Naken, sånär som på blöjan. Smågråtande. Med en distinkt lukt omkring sig. -Mamma, jag har kläkts!
När jag hastigt stiger upp och går in i hennes rum visar det sig att hela hennes säng, madrass, täcke, kudde och allt, är helt nerspydda. Grundligt. Sådär så lukten fortfarande sticker i näsan nästan två dygn och mycket saneringsarbete senare.
Jag, som normalt sett vaknar bara ungarna vänder sig i sängen, har alltså lyckats sova gott medan mitt nerspydda barn legat och ropat på mig. Medan maken, som vet att det normalt sett utbryter tredje världskriget om han stiger upp när det är jag som är efterfrågad, petat på mig och försökt uppmärksamma mig på att mitt barn behövde mig. Jag sussade och sov.
Jag är en god god mor. Men jag tog igen det. Resten av natten var det jag som låg med lillasyster på armen och hennes kräkandedräkt rakt i ansiktet. Oh, the joys of motherhood!

Aj. Aj. AJ!

Jag är alltså gympaledare numera. För barn födda -05,-06 och -07. Ikväll var tredje gången. Och helt kan vi inte ha gjort bort oss, jag och min medledare, för i rådande snöstorm kom det hela 15 barn. Och bara 4 av dem var våra egna. Som gympaledare för barn måste man vara med själv. Det duger inte att stå bredvid och komma med glada tillrop, inte. Och de första två gångerna har det funkat alldeles utmärkt. Men ikväll. Herregud, ikväll. Jag måste ha blivit alldeles överexalterad av glädje över att det kom så många barn, för jag kastade mig in i gympan med liv och lust. Och nu har jag ONT! I benen. I rumpan. I ländryggen. I axlarna. Inne i knävecken (vilket kan ha att göra med att mina innegympaskor är sisådär femton år gamla. Men rena och obefläckade som när de var alldeles nya. Vad det säger om min träningsfrekvens talar vi INTE). Basically överallt utom i magen. Bra så, man får vara tacksam för det lilla.
Undrar om den lokala idrottsföreningens försäkring täcker livslång invalidisering? Den är inte självförvållad! Jag var fet och otränad redan innan, och då hade jag inte ont! Det är gympans fel, bara gympans fel. Jag har alltid misstänkt att det är skadligt med träning.

Man ska akta sig för att få tummarna ur för tidigt

Maken gjorde ett klipp i höstas. Han inhandlade en snöslunga för 1 500, och tänkte sälja den vidare för sisådär en tusenlapp mer. I det här huset är det hustrun som knackar tangentbord. (Maken föredrar att läsa på Blocket. I timmavis. Jag ser inte tjusningen om man ändå inte ska ha nåt, men each to his own). Alltså skulle jag lägga ut annonsen. Innan dess måste jag dock få veta lite detaljer om slungan. Sådana där oväsentligheter som märke, motor, prestanda. Sånt där. Som karlar av någon anledning frossar i. Och det tog tid, ska jag säga. I tre månaders tid bad jag ungefär två gånger i veckan maken att ta papper och penna, gå ut till slunghelv***t och skriva upp uppgifterna. Inte då. Man kan tycka att han skulle göra som jag sa bara för att slippa skavsåren i öronen, men inte då. Han väljer en annan väg. Han struntar i att topsa vaxpropparna, så är saken klar sen. Till sist var den där eländiga slungan ett sådant rött skynke för mig att jag såg för mig hur familjerätten skulle får ta ställning till sitt livs första skilmässoansökan med en snöslunga som anledning.
Då kom snön. Nu tindrar det små stjärnor i ögonen på mig varje gång jag tänker på denna välsignade slunga, och på min kloke make, som aktade sig för att göra sig av med en sådan klenod. Eller som inte fick tummarna loss. Det är en smaksak hur man ser på det.

Genuskorrekt

Idag var jag och handlade. När jag gick förbi klädavdelningen, fanns där en reasnurra. Sådant kan inte få passera oförmärkt. Även om det känns aningen kinky med sexiga djupröda spetsbehåar och silkiga trosor på samma snurra som flanellpyjamasar för barn. Eller, varför inte? Det ena kan ju blott alltför lätt leda till det andra....
Nåja. Där hängde en fin flanellpyjamas, i den där mysiga gubbmodellen, med raka ben och framknäppt jacka med slag. Jag älskar såna pyjamasar. Jag har själv såna pyjamasar. Som jag för ögonblicket inte kommer i. Hur som haver, pyjamasen ifråga var på tok för stor för lillasyster, men den var bedårande och billig, så jag köpte den för att lägga undan i fem år eller så, tills hon har storlek 134. Hon är fyra år, och har nyss vuxit i 98, då förstår ni femårsplanen...
Innan jag hann lägga undan den, kom storebror hem från kompisen han varit hemma hos. Han tolkade inköpet som varandes till honom, Inte helt ologiskt, med tanke på att han råkar ha just 128-134 i storlek.
Så nu ligger en storvuxen, synnerligen rödhårig gosse och sover djupt, iklädd en rosa flanellpyjamas. Med Hello Kitty-mönster.
Så PK. Så genuskorrekt. Och så totalt omedveten om detta faktum. Bara nöjd i sin nya, fina pyjamas.

Det har varit i säck innan det kom i påse

Lillasyster går runt med sin illrosa Hello Kitty-leksakstelefon tryckt mot örat. Pratar intresserat i den. Jag talar om att det nog kan tänkas vara godnattdags. Hon sätter upp sin fria hand. Pekar bestämt på telefonen. Säger med irritation och visst eftertryck i rösten: -Ser du att jag håller en telefon mot örat??

Varför skaffade jag barn egentligen?

Barnen går på gympa en gång i veckan. Det har de gjort i flera år. Eller egentligen är det storebror som gör det, lillasyster har mest fått hänga med som följebarn. Att det sedan är hon som klarar gympan bäst, kroppskontroll som en kinesisk OS-gymnast som hon har, det är en annan sak. I minst ett par år har de försökt få till en grupp för yngre barn. Till sist fanns bara en sak att göra - jag blev ledare själv. Med alla 25 extrakilona och ingen som helst utbildning för saken. Tydligen räcker det med ha puls och fungerande andning för att duga som gympaledare för barn.
Hur som helst. Barnen har alltså från och med i år gympa två dagar i veckan. Storebror hänger med i nya gruppen för lillasyster och vice versa. Tyvärr infaller dessa båda grupper dagarna efter varandra. Onsdag och torsdag.
Idag är det torsdag. Alltså har lillasyster:
-Ylat som en tok över att jag kom för att hämta henne. Att gympan var slut var tydligen ingen anledning.
-Skrikit som besatt över att hon inte fick duscha i omklädningsrummet. Att jag redan igår hade förvarnat om att hon inte skulle få det, samt att ledaren ville låsa och gå hem var ingen anledning.
-Gått och gömt sig under täcket hysteriskt gråtande för att hon inte fick slå storebror på hans bara stjärt när han var avklädd för att duscha.
-Gråtit för att maken gått ut med hunden (nice timing) precis när vi kom hem från gympan, för hon ville duscha med pappa.
-Sprungit och gömt sig när det var läggdags och skrikande och sparkande varit tvungen att bäras till sängen.
Då undrar jag bara litelitegrann varför jag egentligen så gärna ville ha barn?

Sedan kan hon inte ligga kvar i sängen om inte jag ligger bredvid en liten stund. Och då kramas vi. Pratar. Om allt och inget. Nonsensprat. Kelar och gosar. Tankar upp allt det där vi tappat, när vi varit skilda åt under dagen.
Och då vet jag precis varför jag så innerligt gärna ville ha barn.

Fyra år. Det tar på krafterna.

Man kan tydligen inte göra pannkakor om man först har i mjölet och sedan mjölken och sist äggen. Det går tydligen inte att vispa en fungerande pannkakssmet om man inte tar i äggen allra först. Tydligen är det så omöjligt att man måste ligga på golvet och skrika en stund om nu den puckade mamman råkar ha i äggen sist.
Man kan tydligen inte heller acceptera att mamman själv tänder ljuset när hon ska gå på toaletten. Och det hjälper heller inte om hon släcker det igen. Då måste man också tillbringa en stund skrikandes och sparkandes omkring sig på golvet.
Inte heller går det att gå med på att storebror får lika många frysta jordgubbar på sina pannkakor som man själv får. Då måste man vräka sig över matbordet och skrika en stund till.
Om sedan mamman är fräck nog att insistera på att man måste ha hjälp med att borsta tänderna, så måste man nog slå henne lite, och sedan ligga på golvet och skrika igen för att man inte fick det.

Sedan kan man heller inte somna själv hur som helst. Då måste man ligga i mammas och pappas säng. Med en vällingflaska. Och katten. Och gosekaninen som man fick i doppresent och som har varit ens trogna vän sedan dess. Och mamman. Och så måste man ligga på mammans arm. Och stryka henne över kinden. Och själv bli struken över kinden. Och pussas lite. Och titta varandra djupt i ögonen. Och tala om att man älskar varandra. Och sedan somna så nära intill man bara kan komma.
Plötsligt känns allt det andra så alldeles väldigt oväsentligt.

Språkligt fel

Varje gång jag läser en artikel om kost och hälsa, alternativt viktminskning, står det samma sak. I listorna över saker man får och inte får äta, står alltid att läsa: "frossa i grönsaker!"
Låt oss klargöra en sak en gång för alla: Man frossar inte i grönsaker. Grönsaker står man ut med. En del av dem kan smaka skapligt bra. Några varianter är direkt goda. Grönsaker äter man för att de är nyttiga och man vill må bra och bli mätt utan att bli fet. Men man frossar inte i grönsaker. Aldrig. Det är en omöjlighet. Det ligger i sakens natur.
Så. Är alla på det klara med det? Tack.

Lättköpt

Förra julen fick jag fyra biobiljetter i julklapp. Som vi fortfarande inte använt. Visserligen var storebror och jag och såg Ice Age 3, men då glömdes gratisbiljetterna givetvis hemma. Igår var slutdatum på de två första. De fick hastigt skänkas bort för att inte förfaras. Gratis är gott, liksom, det kan inte slarvas bort hur som helst.
Imorgon ska äntligen VI få använda våra egna biljetter, maken och jag. Då kommer barnens morfar och mormor för att passa. Maken och jag ska få gå på bio, sedan ska vi byta bostad med morföräldrarna, så de sover i vårt hus med våra barn, och vi lånar deras lägenhet. Bara maken och jag. Ensamma. Utan förkläden. Med tanke på att sista gången vi träffades mer än två timmar i sträck utan ett eller annat barn hängandes som en chic accessoar från mina byxben, var i november nån gång, så kan det här bli spännande. Antingen blir vi nykära eller så blir det skilsmässa.
Hur som helst. Storebror fick nys om dessa planer. Och extrem-mammig som han för ögonblicket är, bröt han omedelbart ihop. Storgrät. Hysterisk vid blotta tanken på att tillbringa en kväll utan sin mor. Varför då, med tanke på hur vi bråkar om nattningen varje kväll, kan man ju fråga sig. Han borde snarare hjula runt huset av glädje, kan tyckas. Om han nu hade kunnat hjula, vill säga.
Efter närmare tjugo minuters gråtande, och ett antal sönderfrätta nerver hos modern, ringde jag till sist till pappa, för att rådfråga honom och eventuellt helt enkelt skjuta upp hela utflykten. När storebror hörde vem jag skulle ringa, hickade han fram: -Säg till morfar att han inte får glömma att han lovat att steka pannkakor imorgon.
När jag upplyste honom om att utan bio för mig blir det inga pankisar för honom, tystnade gråten. Sedan började förhandlingarna. Pannkakor med grädde och blåbär = mamma får gå på bio och sova borta.

Jag vet inte om jag är tacksam för att han är lättavledd, eller om jag är irriterad på att han är så lättköpt.