Jag är fräck nog att be lillasyster städa sitt rum. Detta nekas, högljutt och bestämt. Jag framhärdar. Hon upplöses i okontaktbar vrede. Jag framhärdar ändå. Och lägger, i en paus mellan skriken, till att det nog kan tänkas vara så att det inte blir vare sig tv eller dator innan rummet är framkomligt.
Detta blir droppen för den lilla ilskna våta pölen som skriker sig svettig på golvet. Hon reser sig. Spänner ögonen i mig: -Du är en kärring!
Sedan klampar hon bort mot trappan. Kvar står jag och biter mig i kinderna för att inte le åt den sprillans nya förolämpning hon tydligen bestämt sig för är det värsta hon kan kalla mig. Alldeles innan hon försvinner utom synhåll vänder hon sig om och väser: -En gammal kärring!
Ouch.
torsdag 19 juli 2012
torsdag 12 juli 2012
Förtydligande
Jag tror att jag kanske ska utveckla resonemanget från förra inlägget litegrann:
Dels har jag helt klart för mig att alla föräldrar inte fungerar så väl som de borde. Om barnen har exempelvis en sämre fungerande mor, blir det för dem givetvis ett bättre alternativ att bo varannan vecka hos sin bättre fungerande far, än att visserligen bo på ett ställe, men i gengäld inte ha det bra där.
Dels förstår jag till fullo att man inte vill avstå från att ha ett vardagsliv med sina barn. Jag förstår också att man kan anse att det faktiskt är det bästa för barnen, och att det är sämre att bo hos bara den ena föräldern. Jag bara råkar tro något annat själv. Det allra bästa, enligt min uppfattning, är om föräldrarna håller sams och bor i samma samhälle, helst på gångavstånd från varandra så barnen kan gå fritt emellan dem. Då kan barnen ha en fast punkt, ett stabilt hem, men ändå fri tillgång till båda föräldrarna.
Jag ville nog egentligen bara utrycka min frustration över de vuxnas sätt att förutsätta att barn ska anpassa sig efter vadhelst vi vuxna beslutar, oavsett vad som kanske egentligen hade legat i barnets bästa intresse, och över vuxnas sätt att inför oss själva och varandra rättfärdiga allt vi gör med att "barn är så anpassningsbara".
Dels har jag helt klart för mig att alla föräldrar inte fungerar så väl som de borde. Om barnen har exempelvis en sämre fungerande mor, blir det för dem givetvis ett bättre alternativ att bo varannan vecka hos sin bättre fungerande far, än att visserligen bo på ett ställe, men i gengäld inte ha det bra där.
Dels förstår jag till fullo att man inte vill avstå från att ha ett vardagsliv med sina barn. Jag förstår också att man kan anse att det faktiskt är det bästa för barnen, och att det är sämre att bo hos bara den ena föräldern. Jag bara råkar tro något annat själv. Det allra bästa, enligt min uppfattning, är om föräldrarna håller sams och bor i samma samhälle, helst på gångavstånd från varandra så barnen kan gå fritt emellan dem. Då kan barnen ha en fast punkt, ett stabilt hem, men ändå fri tillgång till båda föräldrarna.
Jag ville nog egentligen bara utrycka min frustration över de vuxnas sätt att förutsätta att barn ska anpassa sig efter vadhelst vi vuxna beslutar, oavsett vad som kanske egentligen hade legat i barnets bästa intresse, och över vuxnas sätt att inför oss själva och varandra rättfärdiga allt vi gör med att "barn är så anpassningsbara".
onsdag 11 juli 2012
Anpassliga barn?
Det senaste året har varit svårt för barnen. Först en skilsmässa, sedan sålde vi huset och nu bor de i en lägenhet. Utan pappa, hund, katter, trädgård, studsmatta etc.
Främst storebror har svårt att finna sig tillrätta i det nya livet. Han är omväxlande rasande arg på mig för att jag flyttat familjen från huset, på sin pappa för att det var han som ville skiljas, och omväxlande förtvivlat ledsen.
Och då tänker jag på alla plattityder man får av folk. "De anpassar sig fort." "Barn har så lätt att anpassa sig". Samma plattityder som jag själv, gud hjälpe mig, säkert hävt ur mig till andra i samma eller liknande situation.
Och jag tror numera inte alls att det är så. Idag vet vi så mycket om barns behov av stabilitet, rutiner och förutsägbarhet i tillvaron. Ändå tror vi vuxna att vi kan vända deras liv upp-och-ner när det passar oss, och så ska de bara anpassa sig. Det funkar inte så. Människor kan anpassa sig efter nästan vad som helst. Se bara på Ingrid Betancourt. Sex år tror jag det var som hon var fånge hos Farc-gerillan och stod fastkedjad vid ett träd mest hela den tiden. Eftersom hon kom därifrån utan att vara helt sinnesrubbad, så måste hon ha anpassat sig. Det betyder inte att hon gillade det. Man kan anpassa sig till nästan vad som helst, det gäller givetvis barn också. Men påtvingad anpassning, grundad på att man inte har något val, är inte detsamma som att man trivs.
Jag skulle önska att vuxna kunde kosta på sig att se sina barn mer när de fattar beslut om saker som river upp hela deras liv. Ibland måste man flytta. Ibland är en skilsmässa det enda rätta. Men alltför ofta gör vi bara det vi själva vill, det vi upplever oss behöva, utan att särskilt mycket reflektera över vad barnen behöver. Kanske kunde man kämpat ett tag till, med äktenskapet som skaver just nu, med jobbet där man inte trivs, men där ett nytt jobb skulle kräva en flytt? Men vi gör det vi vill. För barn är ju så anpassningsbara.
Jag är så tacksam att min exman kunde sätta barnen före sig själv. Inte i skilsmässobeslutet, där är jag ledsen att behöva säga att han bara tänkte på sig själv, men sedan. Han har inte propsat på varannanveckasboende för barnen. Och det är jag så glad för. För (och nu får jag halva Sverige på mig) jag tror inte på att barn ska ha två hem. Skulle du själv vilja bo på två adresser och flytta vareviga vecka? Nej, just det. Barn behöver samma sak som vuxna - en trygg plats de kan kalla sin egen, där de hör hemma. Att inte leva i kappsäck. Det är få vuxna veckopendlare som trivs med det livet. Ändå begär vi det av våra barn.
Och jag vill vara tydlig - jag är ingen ädel människa. Hade exmaken krävt varannanveckasboende, hade jag gått med på det. För jag hade inte kunnat avstå från barnen. I det läget hade jag satt mitt behov av att ha dem hos mig framför deras behov av stabilitet. Jag är inte stolt över det, men så är det. Därför kritiserar jag heller inte andra föräldrar som gör samma sak. Jag säger bara att man inte ska lura sig själv till att man gör det för barnens skull. Man gör det för sin egen. Och jag hade också gjort det. Men exmaken gjorde det inte. Han satte barnen före sig själv, trots det pris han får betala för det.
Och det kommer jag att vara tacksam för till den dag jag dör.
Främst storebror har svårt att finna sig tillrätta i det nya livet. Han är omväxlande rasande arg på mig för att jag flyttat familjen från huset, på sin pappa för att det var han som ville skiljas, och omväxlande förtvivlat ledsen.
Och då tänker jag på alla plattityder man får av folk. "De anpassar sig fort." "Barn har så lätt att anpassa sig". Samma plattityder som jag själv, gud hjälpe mig, säkert hävt ur mig till andra i samma eller liknande situation.
Och jag tror numera inte alls att det är så. Idag vet vi så mycket om barns behov av stabilitet, rutiner och förutsägbarhet i tillvaron. Ändå tror vi vuxna att vi kan vända deras liv upp-och-ner när det passar oss, och så ska de bara anpassa sig. Det funkar inte så. Människor kan anpassa sig efter nästan vad som helst. Se bara på Ingrid Betancourt. Sex år tror jag det var som hon var fånge hos Farc-gerillan och stod fastkedjad vid ett träd mest hela den tiden. Eftersom hon kom därifrån utan att vara helt sinnesrubbad, så måste hon ha anpassat sig. Det betyder inte att hon gillade det. Man kan anpassa sig till nästan vad som helst, det gäller givetvis barn också. Men påtvingad anpassning, grundad på att man inte har något val, är inte detsamma som att man trivs.
Jag skulle önska att vuxna kunde kosta på sig att se sina barn mer när de fattar beslut om saker som river upp hela deras liv. Ibland måste man flytta. Ibland är en skilsmässa det enda rätta. Men alltför ofta gör vi bara det vi själva vill, det vi upplever oss behöva, utan att särskilt mycket reflektera över vad barnen behöver. Kanske kunde man kämpat ett tag till, med äktenskapet som skaver just nu, med jobbet där man inte trivs, men där ett nytt jobb skulle kräva en flytt? Men vi gör det vi vill. För barn är ju så anpassningsbara.
Jag är så tacksam att min exman kunde sätta barnen före sig själv. Inte i skilsmässobeslutet, där är jag ledsen att behöva säga att han bara tänkte på sig själv, men sedan. Han har inte propsat på varannanveckasboende för barnen. Och det är jag så glad för. För (och nu får jag halva Sverige på mig) jag tror inte på att barn ska ha två hem. Skulle du själv vilja bo på två adresser och flytta vareviga vecka? Nej, just det. Barn behöver samma sak som vuxna - en trygg plats de kan kalla sin egen, där de hör hemma. Att inte leva i kappsäck. Det är få vuxna veckopendlare som trivs med det livet. Ändå begär vi det av våra barn.
Och jag vill vara tydlig - jag är ingen ädel människa. Hade exmaken krävt varannanveckasboende, hade jag gått med på det. För jag hade inte kunnat avstå från barnen. I det läget hade jag satt mitt behov av att ha dem hos mig framför deras behov av stabilitet. Jag är inte stolt över det, men så är det. Därför kritiserar jag heller inte andra föräldrar som gör samma sak. Jag säger bara att man inte ska lura sig själv till att man gör det för barnens skull. Man gör det för sin egen. Och jag hade också gjort det. Men exmaken gjorde det inte. Han satte barnen före sig själv, trots det pris han får betala för det.
Och det kommer jag att vara tacksam för till den dag jag dör.
lördag 7 juli 2012
Oväntad allergi
Som de flesta familjer har vi allergier i familjen. I vårt fall yttrar det sig i att lillasyster inte tål spannmål. Ursprungligen tålde hon inte heller mjölk, men numera är det bara spannmål hon måste avstå från.
Nu i veckan upptäckte vi en till.
Det är nämligen så här att barnens fritids är bra på många sätt. Där en del fritids är ren förvaring, har vårt fritids aktiviteter med barnen. De får göra keramik, tova, spela pingis, ha gympaskoj med mera. Allt det är mycket bra, och ger naturligtvis en bra kvalitet till verksamheten. Men det som de däremot inte klarar av alls är den ordningsuppehållande biten av verksamheten. Om ett barn gör något förbjudet, så säger en vuxen till. Men sedan bryr man sig inte om att följa upp, utan barnet ifråga kan helt lugnt fortsätta med det hen höll på med utan att personalen vidare åtgärdar saken.
Ytterligare ett sätt denna brist yttrar sig på, är att man inte vill tjata på barnen. Och det är inget jag hittar på. När jag bad dem att ha som rutin att barnen alltid ska tvätta händerna när de kommer in efter att ha lekt utomhus, fick jag svaret att det kunde de inte ha, eftersom personalen då skulle vara tvungna att tjata på barnen. Tjena, liksom... Barn och tjat är oskiljbara såvitt jag kunnat konstatera, men vad vet jag.
Hur som haver fick denna antitjatpolitik till följd att ingen följde upp att barnen efterföljde uppmaningen att smörja in sig med solskydd i onsdags när de skulle få springa i kalsonger/trosor i vattenspridaren i det gassande solljuset. En åttaåring med intensiv lust att hinna med polarna ut, stannar inte upp vid hyllan där faktor 30-krämen mamma skickat med ligger. Och även om han gjort det, når han inte att smörja sin egen rygg. Och om sedan åttaåringen ifråga är rödhårig och så vitskinnad att man kan bli snöblind av att titta för länge på honom i solljus, så kan man räkna ut resten med en mindre ädel kroppsdel.
Ungen brände sig. Vilket han aldrig någonsin tidigare gjort, eftersom hans mamma är fanatisk med solskyddet. Så ingen av oss var beredd på reaktionen. Samma dag gjorde det förstås ont. Lite Alvedon och en sval dusch innan sängdags, dämpade det rätt så bra ändå.
Men dagen efter. Herregud. På kvällen började det klia. En dos Tavegyl, och ungen somnade. Fram till klockan ett. För då gick effekten ur. Sedan gick resten av natten åt att klia, gråta och vrida sig i sängen. Alvedon, kortisonkräm, inget hjälpte. Till sist slumrade han med en blöt kökshandduk på ryggen. Men även i sömnen slängde han sig hit och dit och kliade. Så dagen efter, när ingen av oss sovit just något alls, fick han följa med mig till jobb. Där fick han mer antihistamin, och ryggen smordes in med bedövningssalva. Och inte heller det hjälpte. När han till sist gråtit hela förmiddagen så det ekade över vårdcentralen, fick han en ordentlig stötdos kortison, och då sänkte sig äntligen lugnet.
Tills senare på kvällen, när klådan och därmed förtvivlan återvände. Ny kortisondos (tack gode gud för läkemedelsförrådet på jobb och en generös kollega! Ja, det är okej, vi skickar med en ny dos med "vanliga" patienter också om det behövs). Och ännu mera antihistamin både på kvällen och mitt i natten till idag. Plus en starkare kortisonsalva både på kvällen och under natten.
Nu verkar det hela ha lugnat sig, även om han då och då ängsligt tror att klådan är på väg tillbaka, och även om han är så utmattad att han gråter och bråkar för allt, och jag är så utmattad att jag inte riktigt kan hantera det.
Det märkliga är att under hela denna plåga, fick han aldrig några eksem eller utslag. Bara denna vidriga klåda. Och läkaren som tittade på honom sa att man kan få en allergisk reaktion i huden av sol, även utan eksem.
Vi har alltså inte bara en allergiker i familjen, utan två. Vilket vi blev varse tack vare fritids. Tack så jävla mycket för det.
Nu i veckan upptäckte vi en till.
Det är nämligen så här att barnens fritids är bra på många sätt. Där en del fritids är ren förvaring, har vårt fritids aktiviteter med barnen. De får göra keramik, tova, spela pingis, ha gympaskoj med mera. Allt det är mycket bra, och ger naturligtvis en bra kvalitet till verksamheten. Men det som de däremot inte klarar av alls är den ordningsuppehållande biten av verksamheten. Om ett barn gör något förbjudet, så säger en vuxen till. Men sedan bryr man sig inte om att följa upp, utan barnet ifråga kan helt lugnt fortsätta med det hen höll på med utan att personalen vidare åtgärdar saken.
Ytterligare ett sätt denna brist yttrar sig på, är att man inte vill tjata på barnen. Och det är inget jag hittar på. När jag bad dem att ha som rutin att barnen alltid ska tvätta händerna när de kommer in efter att ha lekt utomhus, fick jag svaret att det kunde de inte ha, eftersom personalen då skulle vara tvungna att tjata på barnen. Tjena, liksom... Barn och tjat är oskiljbara såvitt jag kunnat konstatera, men vad vet jag.
Hur som haver fick denna antitjatpolitik till följd att ingen följde upp att barnen efterföljde uppmaningen att smörja in sig med solskydd i onsdags när de skulle få springa i kalsonger/trosor i vattenspridaren i det gassande solljuset. En åttaåring med intensiv lust att hinna med polarna ut, stannar inte upp vid hyllan där faktor 30-krämen mamma skickat med ligger. Och även om han gjort det, når han inte att smörja sin egen rygg. Och om sedan åttaåringen ifråga är rödhårig och så vitskinnad att man kan bli snöblind av att titta för länge på honom i solljus, så kan man räkna ut resten med en mindre ädel kroppsdel.
Ungen brände sig. Vilket han aldrig någonsin tidigare gjort, eftersom hans mamma är fanatisk med solskyddet. Så ingen av oss var beredd på reaktionen. Samma dag gjorde det förstås ont. Lite Alvedon och en sval dusch innan sängdags, dämpade det rätt så bra ändå.
Men dagen efter. Herregud. På kvällen började det klia. En dos Tavegyl, och ungen somnade. Fram till klockan ett. För då gick effekten ur. Sedan gick resten av natten åt att klia, gråta och vrida sig i sängen. Alvedon, kortisonkräm, inget hjälpte. Till sist slumrade han med en blöt kökshandduk på ryggen. Men även i sömnen slängde han sig hit och dit och kliade. Så dagen efter, när ingen av oss sovit just något alls, fick han följa med mig till jobb. Där fick han mer antihistamin, och ryggen smordes in med bedövningssalva. Och inte heller det hjälpte. När han till sist gråtit hela förmiddagen så det ekade över vårdcentralen, fick han en ordentlig stötdos kortison, och då sänkte sig äntligen lugnet.
Tills senare på kvällen, när klådan och därmed förtvivlan återvände. Ny kortisondos (tack gode gud för läkemedelsförrådet på jobb och en generös kollega! Ja, det är okej, vi skickar med en ny dos med "vanliga" patienter också om det behövs). Och ännu mera antihistamin både på kvällen och mitt i natten till idag. Plus en starkare kortisonsalva både på kvällen och under natten.
Nu verkar det hela ha lugnat sig, även om han då och då ängsligt tror att klådan är på väg tillbaka, och även om han är så utmattad att han gråter och bråkar för allt, och jag är så utmattad att jag inte riktigt kan hantera det.
Det märkliga är att under hela denna plåga, fick han aldrig några eksem eller utslag. Bara denna vidriga klåda. Och läkaren som tittade på honom sa att man kan få en allergisk reaktion i huden av sol, även utan eksem.
Vi har alltså inte bara en allergiker i familjen, utan två. Vilket vi blev varse tack vare fritids. Tack så jävla mycket för det.
tisdag 26 juni 2012
Regn och barn
Det har, som ni kanske noterat, regnat. Ganska mycket, faktiskt. Sådär mycket att jag är ganska glad att jag inte längre äger ett hus och därmed inte längre behöver oroa mig för översvämningar. Och då hade vi ändå ett hus utan källare.
Dagen efter det stora regnet går barnen ut på gården för att leka. En stund senare tittar jag ut genom fönstret. Och får se lillasyster, naken sånär som på trosorna, hoppa i en vattenpöl, kläderna i en hög på den blöta marken bredvid. Storebror ligger raklång i vattenpölen bredvid, fullt påklädd i jeans och långärmad tröja. Båda barnen gapskrattar medan de häller sandbemängt regnvatten ur hinkar över sina huvuden.
Någon halvtimme senare. Barnen har kommit in. Huttrande, med blå läppar. Storebror, aningen ängslig, märkt av eftertankens kranka blekhet: -Mamma, är du arg?
Jag transporteras på ett ögonblick sisådär trettio år bakåt i tiden. Minns hur jag själv en gång sprang barfota med kläder på genom sommarregnet. Hur roligt det var. Hur lycklig jag var där, blöt och kall.
Så jag suckar lite, och ger det enda svar som är möjligt att ge:
-Nej, älskling. Självklart är jag inte arg.
Dagen efter det stora regnet går barnen ut på gården för att leka. En stund senare tittar jag ut genom fönstret. Och får se lillasyster, naken sånär som på trosorna, hoppa i en vattenpöl, kläderna i en hög på den blöta marken bredvid. Storebror ligger raklång i vattenpölen bredvid, fullt påklädd i jeans och långärmad tröja. Båda barnen gapskrattar medan de häller sandbemängt regnvatten ur hinkar över sina huvuden.
Någon halvtimme senare. Barnen har kommit in. Huttrande, med blå läppar. Storebror, aningen ängslig, märkt av eftertankens kranka blekhet: -Mamma, är du arg?
Jag transporteras på ett ögonblick sisådär trettio år bakåt i tiden. Minns hur jag själv en gång sprang barfota med kläder på genom sommarregnet. Hur roligt det var. Hur lycklig jag var där, blöt och kall.
Så jag suckar lite, och ger det enda svar som är möjligt att ge:
-Nej, älskling. Självklart är jag inte arg.
tisdag 29 maj 2012
Ett nytt liv
På lördag går flyttlasset. Redan när exmaken flyttade ut förra sommaren var det egentligen uppenbart att jag inte skulle kunna behålla huset själv. Av flera skäl. Dels är jag inte ett dugg händig, vilket man behöver vara. Dels har jag inte styrka och ork i kroppen att klara det fysiska arbetet med ett hus. Dels tjänar jag inte så bra att det är ekonomiskt möjligt att behålla det.
Så nu är huset sålt. Med förlust, det får exmaken och jag nöta med ett antal år framåt. En bostadsrätt i samma samhälle är inköpt istället. Studsmattan är bortskänkt till goda vänner, så barnen kan få studsa ibland i alla fall. Katterna har fått flytta till samma vänner.
Och det är många som genom de senaste tio åren hört mig säga att jag inte kan tänka mig att bo i lägenhet igen. Det kan jag fortfarande inte. Men det är inte alltid man får bestämma sådant själv.
Barnen är ledsna. Arga. På mig. Det är mitt fel att vi ska flytta, jag som bestämt det, jag som drivit igenom det. Mer ser de inte. De förlorar sin gräsmatta, sin studsmatta. Hallonen, rabarberna, smultronen. Katterna. Altanen, den kommer jag att sakna mest. Alla dessa sommardagar vi bott därute, alla sommarkvällar vi suttit där och grillat till sena kvällen.
Det blir ett nytt liv. Men vi stannar kvar i samhället. Barnen får behålla sitt sociala sammanhang, sina vänner. Det får jag också. Vi flyttar till en stor lägenhet, en femma på 110 kvadrat, det hade vi aldrig haft råd med inne i stan. Vi kommer få bättre ekonomi. Kanske inte egentligen så stor skillnad, inte med de skulder vi släpar med oss, men stabilare, mindre utsatt. Vi kommer säkert kunna göra saker som vi idag inte har råd med. Hoppas jag. Framförallt slipper vi en panikflytt när huset måste renoveras och vi inte har pengar till det. Nu kunde jag vänta in en bra lägenhet och välja själv när flytten skulle ske.
Jag hade trott att jag skulle få åldras i det här huset. Det blev inte som jag tänkte mig och drömde om. Men det kan bli bra ändå. Vi får se till att det blir bra ändå.
Så nu är huset sålt. Med förlust, det får exmaken och jag nöta med ett antal år framåt. En bostadsrätt i samma samhälle är inköpt istället. Studsmattan är bortskänkt till goda vänner, så barnen kan få studsa ibland i alla fall. Katterna har fått flytta till samma vänner.
Och det är många som genom de senaste tio åren hört mig säga att jag inte kan tänka mig att bo i lägenhet igen. Det kan jag fortfarande inte. Men det är inte alltid man får bestämma sådant själv.
Barnen är ledsna. Arga. På mig. Det är mitt fel att vi ska flytta, jag som bestämt det, jag som drivit igenom det. Mer ser de inte. De förlorar sin gräsmatta, sin studsmatta. Hallonen, rabarberna, smultronen. Katterna. Altanen, den kommer jag att sakna mest. Alla dessa sommardagar vi bott därute, alla sommarkvällar vi suttit där och grillat till sena kvällen.
Det blir ett nytt liv. Men vi stannar kvar i samhället. Barnen får behålla sitt sociala sammanhang, sina vänner. Det får jag också. Vi flyttar till en stor lägenhet, en femma på 110 kvadrat, det hade vi aldrig haft råd med inne i stan. Vi kommer få bättre ekonomi. Kanske inte egentligen så stor skillnad, inte med de skulder vi släpar med oss, men stabilare, mindre utsatt. Vi kommer säkert kunna göra saker som vi idag inte har råd med. Hoppas jag. Framförallt slipper vi en panikflytt när huset måste renoveras och vi inte har pengar till det. Nu kunde jag vänta in en bra lägenhet och välja själv när flytten skulle ske.
Jag hade trott att jag skulle få åldras i det här huset. Det blev inte som jag tänkte mig och drömde om. Men det kan bli bra ändå. Vi får se till att det blir bra ändå.
fredag 25 maj 2012
När man byter upp sig
Varje år i maj har vårdcentralen planeringsdagar. Oftast åker vi iväg någonstans, den gång vi stannade på plats slog det inte helt väl ut. Man blir liksom inte ostörd om man finns till hands för att bli störd. Förra året var vi ute i skärgården på ett vandrarhem. Trevligt, extremt vackert, men tveksam komfort. Fyra timmar enkel resa, utedass, tunna madrasser i våningssängar och man fick ta med och laga maten själv.
Men i år. I år. Vi åkte till ett ljuvligt vackert hotell vid en insjö. Dubbelrum med mjuka sköna sängar, dusch och toalett på varje rum. Vedeldad bastu, bubbelpool. Samt en tempererad utepool och så förstås sjön. Tvårätters luncher, trerätters middag. Underbar hotellfrukost. Två övernattningar, för att vi inte skulle vara för utmattade när konferensen började på torsdagen åkte vi dit redan på onsdagen.
Och vädret, detta ljuvliga majväder vi haft! Jag badade ute i sjön - jag! Världens största badkruka. Visserligen efter ett par glas vin, men ändå. (Det hela övergick i en tävling mellan mig och kollegan, där hon gjorde volter ner i vattnet och jag dök uppifrån sittbänken på bryggan. Jag vill gärna tro att jag vann). När det var dags för grupparbete förflyttades detta omedelbart ut på gräsmattan under den skuggande björken, Dagens dito startade där, men sedan tyckte chefen att man ju kan prata lika bra på en poolkant (japp, jag har världens sannolikt bästa chef), så förhandlingarna förflyttades från liggande position på varsin filt på gräset till poolen.
Och ja, allt detta skedde på skattemedel. Men ja, vi har faktiskt arbetat och vi har faktiskt utvecklat verksamheten. Och jäklar, vilken vikänsla sådana här utflykter ger personalgruppen!
Solbränd, nybadad, utmattad. Och mycket mycket nöjd, mycket mycket taggad för arbetet. Det är jag det.
Men i år. I år. Vi åkte till ett ljuvligt vackert hotell vid en insjö. Dubbelrum med mjuka sköna sängar, dusch och toalett på varje rum. Vedeldad bastu, bubbelpool. Samt en tempererad utepool och så förstås sjön. Tvårätters luncher, trerätters middag. Underbar hotellfrukost. Två övernattningar, för att vi inte skulle vara för utmattade när konferensen började på torsdagen åkte vi dit redan på onsdagen.
Och vädret, detta ljuvliga majväder vi haft! Jag badade ute i sjön - jag! Världens största badkruka. Visserligen efter ett par glas vin, men ändå. (Det hela övergick i en tävling mellan mig och kollegan, där hon gjorde volter ner i vattnet och jag dök uppifrån sittbänken på bryggan. Jag vill gärna tro att jag vann). När det var dags för grupparbete förflyttades detta omedelbart ut på gräsmattan under den skuggande björken, Dagens dito startade där, men sedan tyckte chefen att man ju kan prata lika bra på en poolkant (japp, jag har världens sannolikt bästa chef), så förhandlingarna förflyttades från liggande position på varsin filt på gräset till poolen.
Och ja, allt detta skedde på skattemedel. Men ja, vi har faktiskt arbetat och vi har faktiskt utvecklat verksamheten. Och jäklar, vilken vikänsla sådana här utflykter ger personalgruppen!
Solbränd, nybadad, utmattad. Och mycket mycket nöjd, mycket mycket taggad för arbetet. Det är jag det.
fredag 11 maj 2012
Sportsligt
Alltså, jag är inte särskilt sportintresserad. Hade inte storebror insisterat på att få se hockeyn ett tag innan godnattdags, hade jag aldrig ens slagit igång tv:n. Så visst, jag kan ha missuppfattat allt.
Men, ändå. Är det verkligen meningen att spelarna rätt vad det är ska slänga ifrån sig klubborna på isen, dra av sig handskarna och börja slå på varandra?
Men, ändå. Är det verkligen meningen att spelarna rätt vad det är ska slänga ifrån sig klubborna på isen, dra av sig handskarna och börja slå på varandra?
Men Gud vad trevligt det var medan det varade!
Ni vet när man har lite godis hemma, men inte sådär så att det egentligen räcker till mer än en? Ni vet hur man då gömmer undan det tills ungarna sover, och så äter man sedan upp alltihop själv?
Det tricket funkar bara så länge ungarna faktiskt somnar innan man själv måste ge upp och gå och lägga sig.
Det tricket funkar bara så länge ungarna faktiskt somnar innan man själv måste ge upp och gå och lägga sig.
Allting går att sälja med mördande reklam
Igår kväll. Storebror fick vara uppe extra länge och titta på Let´s Dance. Så blev det reklampaus. Ännu en av ICA:s långkörare med ICA-Stig och gänget. I det aktuella avsnittet handlar det om att ICA har startat något slags grillskola. Stig ska svara på frågor om hur man grillar bäst. Men alla frågor han hittar handlar bara om den unga snygga medarbetaren Cindy. "Är Cindy singel?". "Vilket är Cindys telefonnummer?", ja ni fattar.
Till sist utbrister Stig med en lättad suck: "Äntligen! En fråga om att grilla! 'Gillar Cindy välhängt kött?´ Pah! Klart hon gör!"
Och sedan blev storebror jättesur när jag vägrade förklara varför jag höll på att skratta ihjäl mig.
Till sist utbrister Stig med en lättad suck: "Äntligen! En fråga om att grilla! 'Gillar Cindy välhängt kött?´ Pah! Klart hon gör!"
Och sedan blev storebror jättesur när jag vägrade förklara varför jag höll på att skratta ihjäl mig.
torsdag 10 maj 2012
Det är rätt. Håll det på en need to know-nivå
Lillasyster har hållit sig vaken tills också jag går och lägger mig. Vi ligger tillsammans och myser, hon på min arm. Vi pratar lite ditt och datt, om dagen som varit och om allt vi kommer att tänka på. Så kommer det:
-Mamma, jag är kär i M.
-Är du, älskling?
-Jaaa. Jag ska gifta mig med honom. Fast jag väntar med att berätta det för honom tills vi är vuxna.
Det är rätt. Stressa inte upp honom i onödan. De är ju så känsliga, de små liven. Need to know basis. At all times.
-Mamma, jag är kär i M.
-Är du, älskling?
-Jaaa. Jag ska gifta mig med honom. Fast jag väntar med att berätta det för honom tills vi är vuxna.
Det är rätt. Stressa inte upp honom i onödan. De är ju så känsliga, de små liven. Need to know basis. At all times.
fredag 4 maj 2012
Änglars vardag
Lillasyster, vid frukostbordet: -Mamma, du vet morfar som är död? Det är synd om honom som måste flyga hela tiden.
Jag, lätt konfunderad: -Hurdå menar du?
Lillasyster: -Jo, men han är ju en ängel nu. De måste flyga hela tiden, det är så. Jag tror han har trillat och slagit sig två gånger.
Jag: -Tror du verkligen det? Jag tror inte man kan göra sig illa när man är en ängel.
Hon: -Jo, det kan man. Men morfar brukar leka med barnen i himlen. Han leker med dem när han inte är hos oss och kollar hur vi har det.
Ja, kanske det. Bättre lekkamrat än vår busmorfar kan de inte få medan de väntar på sina egna kära, barnen i himlen.
Jag, lätt konfunderad: -Hurdå menar du?
Lillasyster: -Jo, men han är ju en ängel nu. De måste flyga hela tiden, det är så. Jag tror han har trillat och slagit sig två gånger.
Jag: -Tror du verkligen det? Jag tror inte man kan göra sig illa när man är en ängel.
Hon: -Jo, det kan man. Men morfar brukar leka med barnen i himlen. Han leker med dem när han inte är hos oss och kollar hur vi har det.
Ja, kanske det. Bättre lekkamrat än vår busmorfar kan de inte få medan de väntar på sina egna kära, barnen i himlen.
fredag 27 april 2012
Magiska underkläder
"The ultimate control bodyshaper. Makes you feel slimmer, sleeker and confident"
Det stämmer säkert. Men bara om man kan FÅ FANSKAPET PÅ SIG!
Det stämmer säkert. Men bara om man kan FÅ FANSKAPET PÅ SIG!
onsdag 4 april 2012
Don efter person
Det är dags för nya glasögon. Jag har lånat hem två bågar, som jag provar inför alla som kommer i närheten och ber om råd.
Och jag tror faktiskt inte att jag vill veta vad det säger om mig som mor att den båge som båda mina barn tycker att jag passar bäst i är den båge som tre olika personer tycker att jag ser arg ut i.
Och jag tror faktiskt inte att jag vill veta vad det säger om mig som mor att den båge som båda mina barn tycker att jag passar bäst i är den båge som tre olika personer tycker att jag ser arg ut i.
onsdag 28 mars 2012
Hemmets diktatur
Barnen har varit på kvällsgympa. De är mycket mycket trötta. De är helt ointresserade av att duscha innan sänggåendet. Deras mamma, å andra sidan, är mycket intresserad av att de ska göra just detta.
Storebror slänger sig i soffan. Han huffar och puffar en stund. Fräser sedan surt: -Är inte det här en demokrati eller?
Jag svarar blitt: -Nix, det här en en diktatur, inget att diskutera.
Han, efter ytterligare en stunds huffande och puffande: -Men om det här är en diktatur, då vill jag vara diktator!
Dagen efter berättar jag detta för kollegan. Hon föreslår att jag ska testa att låta barnen vara diktator varsin dag, och se vad de bestämmer. Jag funderar på saken. Bestämmer mig för att skicka upp en försiktig testballong:
-Storebror, om du fick vara diktator för en dag, vad skulle du bestämma då?
Blixtsnabbt kommer svaret, utan en sekunds tvekan: -Då skulle jag bestämma att lillasyster är min slav!
Crash and burn för den ballongen...
Storebror slänger sig i soffan. Han huffar och puffar en stund. Fräser sedan surt: -Är inte det här en demokrati eller?
Jag svarar blitt: -Nix, det här en en diktatur, inget att diskutera.
Han, efter ytterligare en stunds huffande och puffande: -Men om det här är en diktatur, då vill jag vara diktator!
Dagen efter berättar jag detta för kollegan. Hon föreslår att jag ska testa att låta barnen vara diktator varsin dag, och se vad de bestämmer. Jag funderar på saken. Bestämmer mig för att skicka upp en försiktig testballong:
-Storebror, om du fick vara diktator för en dag, vad skulle du bestämma då?
Blixtsnabbt kommer svaret, utan en sekunds tvekan: -Då skulle jag bestämma att lillasyster är min slav!
Crash and burn för den ballongen...
söndag 25 mars 2012
Helgfacit
Barnkalas utomhus. Tjugo sockerspeedade ungar och en öppen eld. Och ingen unge tog eld.
Jag skulle vilja påstå att helgen slutade på plus.
Jag skulle vilja påstå att helgen slutade på plus.
onsdag 14 mars 2012
Professionell ut i fingerspetsarna
Onsdag förmiddag. Jag och två mammor i väntrummet på bvc. Mamma 1 har en bebis och en treårig flicka med sig. Mamma 2 har en bebis i famnen.
Mamma 1 (med lätt stressad ton): -Vill ni verkligen ha en stor spindel i soffan?
Jag (med tre snabba steg bort från soffan och klart uppstressad röst): -Nej, verkligen inte!! Men JAG tänker INTE ta bort den!
Mamma 1 (med lätt hysterisk röst och smått stirrig blick): -Ja, JAG tänker INTE heller ta bort den!
Treåriga dottern (lätt ängsligt): -Mamma, är den farlig?
Jag och Mamma 1 i kör (fortfarande med hysteriska röster och stirriga blickar):
-Neeej då, inte alls! Men JAG tänker INTE ta bort den!!
Dödläge. Då suckar Mamma 2 djupt: -Ge mig ett papper så tar jag bort den.
Sansad, förtroendeingivande och professionell. Det är jag det.
Mamma 1 (med lätt stressad ton): -Vill ni verkligen ha en stor spindel i soffan?
Jag (med tre snabba steg bort från soffan och klart uppstressad röst): -Nej, verkligen inte!! Men JAG tänker INTE ta bort den!
Mamma 1 (med lätt hysterisk röst och smått stirrig blick): -Ja, JAG tänker INTE heller ta bort den!
Treåriga dottern (lätt ängsligt): -Mamma, är den farlig?
Jag och Mamma 1 i kör (fortfarande med hysteriska röster och stirriga blickar):
-Neeej då, inte alls! Men JAG tänker INTE ta bort den!!
Dödläge. Då suckar Mamma 2 djupt: -Ge mig ett papper så tar jag bort den.
Sansad, förtroendeingivande och professionell. Det är jag det.
lördag 18 februari 2012
Melodifestivalen
Storebrors favorit hittills i mellon har varit Sean Banan. Helt naturligt och rimligt med tanke på att han är sju år.
Men nu. Nu är han själaglad över att Björn Ranelid gick direkt till Globen. Han tycker det var kvällens överlägset bästa låt.
Jag vet faktiskt inte hur jag ska förhålla mig till det.
Men nu. Nu är han själaglad över att Björn Ranelid gick direkt till Globen. Han tycker det var kvällens överlägset bästa låt.
Jag vet faktiskt inte hur jag ska förhålla mig till det.
måndag 6 februari 2012
En sexårings glasklara logik
Lillasyster har straffat ut sig. En hel promenad har hon skrikit, sparkat, slagit och bitit för att hon inte fått som hon velat. Promenaden skulle tagit max en timme, den tog två timmar. Alltså dras en förmån in då vi kommer hem.
Jag: -Så blir det när du slår och sparkar mig.
Lillasyster: -Men det gjorde jag för att du var DUM!
Jag: -Ja, men du gjorde ju likadant mot pappa.
Lillasyster. -Ja, för att han också är DUM!!
Jag: -Jamen, får vi slå och sparka dig när vi tycker att du är dum då?
Lillasyster, med eftertryck och känsla: -NEJ! För ni är större och vet bättre!
Spontant tror jag att hon ska vara ganska tacksam för det.
Jag: -Så blir det när du slår och sparkar mig.
Lillasyster: -Men det gjorde jag för att du var DUM!
Jag: -Ja, men du gjorde ju likadant mot pappa.
Lillasyster. -Ja, för att han också är DUM!!
Jag: -Jamen, får vi slå och sparka dig när vi tycker att du är dum då?
Lillasyster, med eftertryck och känsla: -NEJ! För ni är större och vet bättre!
Spontant tror jag att hon ska vara ganska tacksam för det.
fredag 3 februari 2012
Bekymmer
Lillasyster är bjuden på gossen L:s kalas. L som är handlöst förälskad i henne, och inget hellre vill än att få gifta sig med henne.
Jag: -Älskling, vilken klänning vill du ha på L:s kalas?
Lillasyster: -Den långa rosa, för när jag har den på dagis tycker L om det. Då drar han alltid sin stol närmare mig. Det är jättejobbigt!
Jag: -Men är det jobbigt, tycker du? Han tycker ju så mycket om dig.
Lillsyster, sammanbitet: -Jag måste gifta mig med honom, och jag vill inte det!
Jag: -Men kära nån, varför måste du det?
Lillasyster: -För jag kommer aldrig hitta nån annan kille.
Det visar sig att lillasyster är helt övertygad om att hon måste gifta sig med en kille som är ett år yngre än hon, eftersom hennes pappa är drygt ett år yngre än jag, och av kullen -07, är det tydligen L som står till buds. Och eftersom hon inte älskar honom, känns det förstås hårt att tvingas gifta sig med honom, hur snäll och rar han än är.
Min försäkran att hennes liv kommer fyllas med allehanda personer, både killar och tjejer, när hon blir större och byter skola och lär känna nya personer, ger hon inte mycket för:
-Mamma, jag vill inte gifta mig med någon jag inte känner.
Det kan man ju förstå. Livet är hårt när man är sex år.
Jag: -Älskling, vilken klänning vill du ha på L:s kalas?
Lillasyster: -Den långa rosa, för när jag har den på dagis tycker L om det. Då drar han alltid sin stol närmare mig. Det är jättejobbigt!
Jag: -Men är det jobbigt, tycker du? Han tycker ju så mycket om dig.
Lillsyster, sammanbitet: -Jag måste gifta mig med honom, och jag vill inte det!
Jag: -Men kära nån, varför måste du det?
Lillasyster: -För jag kommer aldrig hitta nån annan kille.
Det visar sig att lillasyster är helt övertygad om att hon måste gifta sig med en kille som är ett år yngre än hon, eftersom hennes pappa är drygt ett år yngre än jag, och av kullen -07, är det tydligen L som står till buds. Och eftersom hon inte älskar honom, känns det förstås hårt att tvingas gifta sig med honom, hur snäll och rar han än är.
Min försäkran att hennes liv kommer fyllas med allehanda personer, både killar och tjejer, när hon blir större och byter skola och lär känna nya personer, ger hon inte mycket för:
-Mamma, jag vill inte gifta mig med någon jag inte känner.
Det kan man ju förstå. Livet är hårt när man är sex år.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)