Stavningskontroll

Jag sitter och skriver ett mess till en kompis. Och jag skulle så himla gärna vilja veta hur den som konstruerat stavningskontrollen i Iphones tänkte när han valde att radera "hudproblem" och som ersättning föreslå "judisk lem".

Väldig gärna skulle jag vilja veta det.

När barnen betalar den vuxnes pris

Snart-ex-maken är här för att hämta barnen. De plockar ihop de det ska ha med sig. Plötsligt avbryter storebror packandet. Tittar på mig med ledsna ögon och suckar djupt: -Mamma, jag önskar så att det hade gått att packa ner dig också i väskan!

Ibland hatar jag min snart-ex-make. With a passion.

Gud har taskigt sinne för humor

Hördu, Gud.

Okej att du tycker att det är kul att skämta lite. Och att du tydligen tycker det är höjden av humor att se mänskliga kroppar i förfall på väg mot ålderdomen och graven. Men det räcker så. Enough!

Om jag råkar ha det dåliga omdömet att dricka en kopp te senare än klockan nio på kvällen, så är inte det en inbjudan att gnugga in eländet. Och ja, jag fattar humorn i att gårdagskvällen inledde natten till min födelsedag. Och ja, jag fattar grejen med att illustrera hur jag idag tog ytterligare ett stormsteg mot att bli en liten åldrig kissetant genom att tvinga mig att kissa tre gånger inatt efter den där jäkla tekoppen.

Jag fattar. Men det är illa nog att bli äldre ÖVERHUVUDTAGET!!

Sluta hamra in budskapet, jag är varken döv eller dum. Bara gammal och kissnödig. Och väldigt trött.

Man kan bli rädd att somna för mindre

Vi har en studsmatta i trädgården. En studsmatta som under sig har en imponerande odling brännässlor. Vi talar nässlor av en sådan kaliber att kusin J en gång nällade sig rätt igenom studsmattan när hon hoppade. Maken har ett flertal gånger de senaste två-tre åren lovat ta bort dem. Och i rättvisans namn också gjort det. Med gräsklipparen. De bryr sig inte så mycket om det kan jag säga, de växer bara upp igen.

Så nu, när maken flyttat ut, tog jag saken i egna händer. En spade, undan med studsmattan, och så gräva. Och då visar sig nässlornas sanna natur. Maskrosor kör hela den där ensam-är-stark-grejen. De har en enda rot. Kraftig och lång, svårgrävd som rackarns. Men fortfarande bara en enda. När man väl kämpat upp den är också hela plantan borta.
Nässlor däremot. Gräver du upp en liten oskyldig femcentimetersplanta, så visar det sig att under markytan har den ett rotsystem som en gammal ek skulle avundas. Den kör helt enkelt maffiastilen. Hela släkten är med, och de sitter ihop med ett så intrikat, djupgående och kraftigt system att det är i princip omöjligt att bli av med dem, hur man än försöker.

Jag hade hela familjen Corleone under min studsmatta. Och det tog mig hela förmiddagen att få bort dem.
Om de nu är borta.

Jag kommer vakna med ett hästhuvud i sängen. Ett hästhuvud gjort av brännässlor.

När man arbetar med ett geni

Som jag sagt tidigare arbetar jag på bvc. Vilket är världens bästa jobb. Snusa på bebisar och få betalt för det, liksom. Men känslan inför att själv vara bvc-sköterska är mer blandad. Vissa dagar känner man sig smått som en bedragare. Vem är jag att ge andra råd, när jag inte kan kontrollera mina egna? Men se, då kommer den andra sidan av myntet fram: löneförmånssidan. Jag har nämligen tillgång till käraste kollegan B. Som är den klokaste jag vet. Som har mer respekt för barn än någon jag någonsin träffat. Som alltid ser barnets perspektiv och lyfter det så föräldrarna också kan se det. Som är min förebild i nästan allt, såväl som kollega som mamma.
Och henne kan jag få råd av. Varje dag. Alldeles gratis.

Så när kvällarna här ballar ur mer och mer för varje dag, då är det henne jag frågar vad jag ska göra. Vilket jag gjorde igår. Hon undrade om jag verkligen måste natta barnen. Om de inte kan få styra mer själva. Om jag inte kan låta dem vara på sina respektive rum efter ett bestämt klockslag. Säga att nu är det vuxentid, ni får inte vara med mamma nu, och ni får inte leka med varandra, men ni får roa er själva på era egna rum. Rita, leka med dockor, bygga lego, läsa. Vad ni vill, bara ni gör det ensamma och på era rum.
Hon tyckte att de kan få det spelrummet, och så får de själva bestämma när de ska sova.

Och jag var tveksam. Såg för mig hur envisa lillasyster skulle hålla sig vaken till tio-elvatiden på ren tjurighet och hur sedan morgnarna skulle bli värre än kvällarna någonsin varit. Hur de skulle bli mer och mer sömndepriverade för varje dag, och det i slutändan bara skulle bli värre än det redan var. Men sen kom jag på att det redan var så illa att det nog inte kunde bli sådär himla mycket värre. Och att jag ju alltid kan ta tillbaka och återinföra bestämd släcktid om det inte funkar.

Så jag provade igår. Storebror låg och läste en stund, och somnade sedan. Lillasyster lekte med dockor. Och halvnio plockade hon av sig själv undan varenda pinal hon lekt med, kröp ner under täcket och somnade som en sten.

Så då provade jag idag med. Och lillasyster ritade lugnt på sitt rum en halvtimme, städade sedan undan allt efter sig, lade sig och somnade. Utan minsta bråk. Och inte alls för sent. Senare än jag hade valt, ja. Men tidigare än om vi bråkat oss igenom kvällen som vi brukar.

Jag arbetar med ett geni. I worship at her feet.


Tillägg:
Givetvis nattar jag mina barn. Vi har pyjamasmys med sagoläsning i soffan om kvällarna. Men sedan, när jag tidigare krävde att de skulle ligga i sängen och försöka sova, får de istället bestämma själva när de ska lägga sig, under ovan beskrivna förutsättningar. Men det var fel att skriva att jag inte skulle natta dem, för det gör jag. Såklart.

Ändrade planer

Lillasyster är arg på sin mamma. Som varje kväll, kvällarna här är just nu vidriga, med bråk, skrik och gråt varendaste kväll.
Hon är arg. Så hon reser sig ur sängen, tar kudden i ena handen, gosekaninen i den andra. Meddelar: -Nu rymmer jag!

Hon går till dörren. Öppnar den. Ser ut i mörkret, kylan och ösregnet. Stänger dörren igen, och meddelar, med värdighet i varje centimeter av sin lilla kropp: -Jag rymmer imorgon.

Wordfeud

OK, jag erkänner. Jag var sannolikt sist i världen att upptäcka wordfeud. Det är ju hur kul som helst!

Men alltså, seriöst. Vem har bestämt vilka ord som godkänns? Här skriver jag ett helt oskyldigt ÅT. Ni vet, som i "han fixade det ÅT henne". Oskyldigt, rent, vackert. Och vad händer? Jo, en skamlös medbloggare, som här ska förbli namnlös, väljer att göra onämnbara saker med ett K mot mitt oskyldiga ÅT.

Och jag som trodde detta var ett familjespel. Jag är chockerad och upprörd.

Inget bästa-mamma-pris i år heller, alltså

Storebror har en tid klagat över diverse krämpor. Först var det illamående, såpass att jag blev hemringd från jobb, men utan att det blev något av det. Sedan, parallellt med att illamåendet stannade kvar, började han klaga över värk i armbågar och knäleder, ryggen och magen. Samtidigt har han varit allt mer svajig i humöret, med ilskeattacker och tröstlös gråt om vartannat.

Och med tanke på allt som hänt, och hur ledsen han varit över separationen, trodde jag att det hela var psykosomatiskt. Så jag gjorde ingenting. Ända tills en av läkarna på jobb sa till mig: -Psykosomatiskt värk hos barn sätter sig i huvud och mage. Inte i leder. Är du säker på att han inte har borrelia?

Och det var jag förstås inte. Fästingar älskar honom, han har säkert haft minst tio i år. Så jag tog med ungen till jobb, såg till att få prover tagna, och en vecka senare kom svaret. Gränsvärdet på borreliaantikropparna går vid 22. Storebrors antikroppstitrar ligger på över 200. Läkaren började prata om akutremiss till infektionen för ryggmärgsprov, vilket fick mammans underläpp att darra betänkligt, men ett samtal till bakjouren på barnkliniken ledde till en antibiotikakur utan föregående ryggmärgsprov, gudskelov.

Ungen har borrelia så det bara sjunger om det. Och jag är världens sämsta mamma.

Bättre än hedersord

Lillasyster har varit nedsövd idag. Inget allvarligt, bara en tiominutersnarkos för att plocka bort hennes rör i örat. Men sedan sov hon ju liksom vidare en rätt så bra stund. Och var lite ostadig på benen så hon fick ligga och vila ett bra tag efter det.
Vilket nu lett till en kväll när hon inte kan somna. Regeln är att tv i sängen bara är tillåtet fredag-lördag, när man har sovmorgon dagen efter. Idag har jag dock valt att ge vika, eftersom läget är speciellt. Och för att jag själv inte får ens en sekunds ro annars. Innan jag satte på filmen spände jag dock ögonen i lillasyster och försäkrade mig om att hon förstår att detta är ett undantag. Inget tjat imorgon kväll!

Varpå lillasyster tittade mig i ögonen och med sin mjukaste röst försäkrade: -Nejdå mamma. Jag lovar. På kärleksord!

Ibland kommer jag ihåg varför jag älskar det där lilla monstret.

Storebrors ekonomiska logik

Storebror har tagit separationen hårt. Faktum är att han är den som tagit den hårdast. Vilket inte är helt otippat, han är känsligare än resten av oss andra tillsammans. Som en uppmuntran, eller lite hjälp att skingra tankarna, gick mormor och morfar in och sponsrade båda barnen med något som iaf storebror längtat efter i minst två år: varsitt Nintendo DS. Och i storebrors fall inte bara det. Medan lillasyster fick nöja sig med ett begagnat av äldsta modellen, fick storebror i kraft av sin framskridna ålder och värdighet ett sprillans nytt. Ett sprillans nytt 3DS, no less.

Detta, mitt herrskap, är lycka för en sjuåring som längtat och trängtat som bara en sjuåring kan.

Motprestationen är att vare sig han eller lillasyster kommer få någon månadspeng från mormor och morfar på ett helt år. De har 50 kronor var i månaden. Vilket även sammanlagt på ett år blir avsevärt mindre än 3DS:en kostade.

På väg hem suckade storebror lycksaligt i baksätet. -Mamma, tänk att jag fick ett 3DS! Och alldeles gratis också!!

Jag: -Nja, helt gratis var det ju inte. Du kommer ju inte få någon månadspeng på ett år, det kommer du väl ihåg?

Storebror: -Men mamma, jag får ju månadspengen också gratis. Så då är ju 3DS:et gratis också!

Säg emot det, den som kan.

Regelverket har ändrats, tydligen

Min soon-to-be ex-man hade lite annat att pyssla med innan han kunde hämta barnen för hans helg i fredags. Eftersom logistiken funkade bäst så, bestämde vi att han skulle komma till oss sent på fredagskvällen och sova över, så han och barnen sedan kunde åka direkt på morgonen. Detta fick min käre far nys om. Uppbragt utbrast han "Men herregud, ÄR ni skilda eller??"

Vilket känns aningen....tja, överdrivet kanske är bäst ord, med tanke på att han själv är far till ett barn som kom till under betänketiden efter hans egen separation.

Det är alltid skönt att veta att ens dagars ömma upphov inte lider av dubbelmoral i alla fall.

Man kan faktiskt vara FÖR osentimental!

Lillasyster, efter att vi träffat en bebis på dagis: -Mamma, jag vill att vi ska ha en ny bebis.
Jag, resonerande: -Men älskling, nu när pappa flyttat blir det ju jätteknepigt med flera bebisar,
Lillasyster, helt oberörd: -Då får du skaffa en ny pappa då.
Storebror, mycket upprörd: -Men pappa är ju fortfarande vår pappa! Det kommer han ju alltid att vara!
Lillasyster, fortfarande iskallt oberörd: -Då får vi ha en gammelpappa och en ny pappa då.

Så hädanefter tänker jag aldrig lämna hemmet ensam mer än max en kvart i taget. Man vet aldrig när låset är utbytt och en ny mamma installerad när man kommer tillbaka annars. Man ska inte tro att man är nåt eller så.

Söndagsfrukost

En kopp grönt te.
Ägg, bacon.
Och smörstekta kantareller.

Nämen, jag är inte kräsen. Det får duga.

Vuxen i förtid

När storebror var ungefär tre år älskade han Emil i Lönneberga passionerat. Den perioden gick dock över, och när vi var på Astrid Lindgrens Värld nu i sommar, var det under våldsamma protester han lät sig släpas med till Katthult. Där han blev lika passionerat förälskad som någonsin när han var tre, och efter hemkomsten var det Emil i dvd-spelaren för hela slanten.

Senare, på Muminvärlden, återupptäckte han även Mumin, som också de varit sorgligt övergivna länge. Han for runt över hela stället med en iver och en energi som om han fått partypulver från Colombia till frukost istället för torra frallor. När han uppsökte bänken där hans ömma moder vilade sina trötta gamla ben för att ta en kortare paus, förundrades han själv hur hans sinnelag förändrats:

-Mamma, det är så konstigt! Först gillade jag inte varken Emil eller Mumin, men nu ÄLSKAR jag dem igen!

Eftertänksam paus, varpå han vände sig mot mig, strålande av häpen glädje, och utbrast: -Mamma! Det är precis som om jag blivit ett litet barn igen!

Nämnde jag att killen är sju? År alltså, inte decennier.

I´m such a daredevil

Man ändrar mycket i sitt liv när man får barn. En av alla saker som ändras är perspektiven. Man kan liksom inte längre leva farligt med sena kvällar och vilt leverne (om man nu nånsin gjort det). Nån måste ju vara hemma i TV-soffan om barnen skulle vakna.

Så man får skaffa sig sina kickar där man kan hitta dem.

Som när man är stenförkyld. Med helt igensatta bihålor. Täppt näsa. Och - inte minst - hosta. Om man då väljer att flourskölja sittande vid datorn, med munnen rakt över tangentbordet, då känner man faran kittla ryggraden, vill jag lova.

Eller känslan av att på morgonen, i dimma, på viltrika vägar, köra med bensinmätaren så långt i botten att man kör mer på bensinångor än på bensin, ända till närmaste mack.

Livin´ on the edge, liksom. Parent style.

När livet förändras

Jaha. I förrgår var det makens och min bröllopsdag. Och idag flyttade han ut.


Ja, inte utan att förvarna först förstås, jag har vetat i två månader att han skulle det, men flytten blev inte av förrän idag. Oklart varför han gjorde det, dock. De förklaringar han hittills presterat är:

1) Det är svårt att vara förälder. (No shit, Sherlock, liksom)

2) Han borde aldrig ha skaffat familj från början. (Man skulle kunna tycka att det är sisådär sju år försent att komma på det nu, men vad vet jag)

3) Han vill börja om. (Hur man nu gör det när man redan har familj. De försvinner inte, precis)

Mer än så har han på två månader inte kunnat åstadkomma som förklaring. Till barnen har han inte förklarat alls. Han tyckte istället att det var en bra idé att säga rakt ut till dem att han inte vet varför han ska flytta, han bara ska det. Jamen, dåså, då vet de.

Hursomhelst, förutom att jag är jävligt förbannad på honom just nu, och att jag tror att han kommer att den bittra vägen upptäcka att det där med att börja om inte var så himla lätt eller kul precis, så skils vi inte som ovänner. Vi är överens om det mesta. Ja, utom det då att jag tycker att man har en förbannad skyldighet att i alla fall försöka med familjerådgivning innan man river upp en familj, medan han tycker det är okej att gå utan ens en förklaring till barnen. Men bortsett från det då. Barnen stannar hos mig, hade vi inte varit överens om det hade vi inte varit överens om något alls. Jag hade aldrig accepterat ett varannanveckas-boende. De ska till honom varannan helg, det är illa nog. (Nej, han är ingen dålig pappa. Men barnen ska ha stabilitet och veta var de bor och hör hemma, och jag klarar inte heller att vara utan dem.)

Så så ser det ut här. Och det kommer bli bra. Det är inte jag som ikväll sitter i en liten etta hyrd i andra hand utan vare sig barn eller hund. Jag kommer klara mig fint. Och det kommer barnen också.

Yrkesval: Kändis

Den lokala blaskan har en fototävling under sommaren. Varje vecka är det ett nytt tema. Den här veckan är temat porträtt. Morfar har skickat in en bild vardera på sina barnbarn. Flickbarnbarnen, alltså. Varje antydan om att pojkarna inte fick vara med därför att de inte är näpna små flickebarn, avvisades kategoriskt och med eftertryck. Anledningen uppgavs istället vara att det på 7 respektive 8 år inte tagits en enda bild av någon av pojkarna av den kvaliteten att den skulle gå att tävla med. Välj själva vilken förklaring som känns mest sannolik...

Hur som helst, varje dag publiceras tre av insända bilder i papperstidningen. Oklart om dessa bilder slumpas fram eller aktivt väljs ut. Oklart därför också hurpass mallig man har rätt att vara om ens bild blir publicerad. Men igår var i alla fall bilden av lillasyster med i tidningen. Jättekul, såklart. Det tyckte förstås lillasyster också. Så kul att hon reagerade med att spontant börja slå med knytnävarna i luften medan hon skrek "Hurra, jag är en kändis, jag är en kändis!!".

Varpå mamman lika spontant började planera för en flytt till en liten lerhydda på den afrikanska landsbygden där varken TV eller internet finns. Ända tills jag kom ihåg min intensiva aversion mot utedass. Och insåg att det knappast finns inomhusbadrum i primitiva lerhyddor i Afrika. Så de planerna fick skrinläggas.

Istället planerar jag för att Idol, Big Brother och alla liknande program ska vara nedlagda när lillasyster blir gammal nog att söka.
Så kom igen nu. Nu slutar vi titta på sånt, okej?

Dagens ord

Lillasyster har lärt sig ett nytt ord. Ett som hon använder. Frekvent, gärna och i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Allra helst när hon är arg, och då förstås riktat till den stackars sate som ilskan för ögonblicket riktar sig mot. Även om det kan svänga snabbt, så vi har alla hört det om oss själva här hemma. Ordet? "Skitstövel".

Och det har hon inte lärt sig av något ouppfostrat äldre barn på dagis minsann. Inte av något äldre ouppfostrat barn här hemma heller för den delen. Inte ens av någon mer eller mindre bristfälligt uppfostrad vuxen. Nej, för det lilla ordet har min lilla juvel lärt sig av Ronja Rövardotter och ingen annan.

Hon var en riktig folkbildare, den där Lindgrenskan.

Ålderstecken

Som de flesta säkert noterat, brukar shampooflaskor och balsamditon ha lite olika design. Ofta är shampooflaskan lite bulligare, och balsamflaskan lite slimmare i formen. Piece of cake att ta rätt.

Men. När man står i duschen, drypande våt, givetvis utan sina glasögon. När man då upptäcker att den nya sortens shampoo/balsam har samma form på flaskorna. Att skillnaden istället ligger i färgen på flaskan. När man inser att man inte har den blekaste susning om vilken flaskjävel som har vilket innehåll. När man upptäcker att synen utan att man märkt det tydligen försämrats till den grad att det är omöjligt att tyda texten på sagda flaskjävlar, och att man därför inte har någon som helst möjlighet att veta vilken man ska börja ta ur.

Då kan det tänkas att man känner sig väldigt gammal. Det kan det tänkas.

Sanningssägare

Barnen och jag har tillbringat den sedvanliga semesterveckan i Småland. Och lillasyster har passat på att slå personligt rekord genom att bli borttappad två gånger på två dagar inne på Astrid Lindgrens Värld. Jag ska börja ha koppel på henne.

Hursomhelst. Storebror och jag var ute och promenerade en dag i det lilla samhälle där barnens mormor bor. Vi pratade om att vi älskar att vara i Småland. Jag sa att jag skulle kunna bo där, men vi enades ändå om att vi har för mycket som håller oss kvar i Sörmland för att en flytt ska kännas rimlig.

Jag: -Men du, när vi blir rika, DÅ kan vi ju kanske köpa en sommarstuga här!

Storebror, med överseende i blicken och en inte alls särskilt behaglig anstrykning av medlidande i rösten: -Mamma. Vi kommer ALDRIG att bli rika.

Ska man verkligen vara så realistisk vid sju års ålder?