När män tänker till om kvinnor

Jag hörde på radion idag att regeringen gett Karolinska institutet i uppdrag att utreda varför kvinnor som har barn är sjukare än män. Och även om en hel del har hänt på jämställdhetsfronten, kan vi nog med tanke på hur det fortfarande ser ut såväl i beslutsfattande positioner som på chefsposter på de stora lärosätena, med stor sannolikhet utgå från att det till största delen är män som formulerat hur uppdraget ska se ut.
Enligt vad jag hörde, ska man se på om kvinnor kanske har någon inneboende ohälsa som bryter ut i samband med graviditet eller barnafödande. Man ska också se om exempelvis hormoner kan spela in och ge sjukdom.

Vad man däremot, som det lät i inslaget, inte ska göra är att faktiskt se på de sannolikt mest relevanta faktorerna. Man ser till de faktorer som ligger inom kvinnan själv. Dem som ingen annan kan lastas för, eller begäras åtgärda.

Jag undrar just hur de där sjukskrivningssiffrorna skulle se ut om det inte var kvinnorna som i huvudsak tar hand om barnen. Som ser till att de har kläder i rätt storlek, anpassade efter säsong. Som ser till att presenter handlas, och kalas planeras och genomförs. Som tvättar, städar, handlar och lagar mat. Som skriver julkort, hänger gardiner och planerar vilka juldagar som ska spenderas hos vilka släktingar. Som ser till att ungarna kommer till sina aktiviteter med rätt utrustning och matsäck när det behövs. Som går på utvecklingssamtal och alla andra skolaktiviteter och dagisutflykter. Och så vidare, i all oändlighet.

Redan innan utredningen har börjat, har man alltså bestämt sig för att det är kvinnorna själva det är fel på. För då behöver man inte ändra på något, varken strukturellt i samhället, eller hos den enskilde mannen.

It´s a man´s world.

Första advent

Ibland funkar bara allting. Som när man får en sån där stillsam myshelg utan åthävor, bara i all enkelhet.

När det är pappahelg, och eftersom storebror inte vill sova utan sin mamma just nu, så kommer istället exmaken hit, och så sover han över mellan lördag och söndag. Och så stannar han på söndagen. Och vi går till pulkabacken och åker snowracer med lillasyster medan storebror är på bowlingkalas. Och sen hjälper exmaken till med att hänga upp julstjärnor i fönstren. Och så äter vi middag tillsammans alla fyra. Och jag är så himla stolt över att vi skött skilsmässan så snyggt att exmaken kan sova här, och vi kan umgås utan bråk eller bitterhet. Att vi kan ge barnen en känsla av att vi fortfarande hör ihop och är en familj, även om vi är tydliga med att vi inte kommer att bli tillsammans igen och inte kommer att flytta ihop igen. Att vi lyckats med den balansgången. De meningsskiljaktigheter vi kan ha, håller vi långt borta från barnen.
Och så åker han hem, och barnen och jag kan kvällsmysa med Bompa själva innan läggdags.

Life is so very sweet sometimes.

Lillasysters verklighetsuppfattning. Igen.

Alltså, det här med lillasyster och hennes tveksamma grepp om livets realiteter.....

Hon och storebror i badkaret, med vatten upp till lillasysters axlar. Jag tycker att det börjar bli dags att stänga av kranen. Lillasyster protesterar.

Jag: -Men du, jag vill inte att du ska hamna under vattnet och drunkna.
Lillasyster, uppriktigt förvånad: -Men det kan jag ju inte göra! Jag kan ju simma femton simtag!

Man får hoppas att hon fortsätter vara söt, så hon hittar nån som tar hand om henne.

Och jag är inte gravid

Om man går hem på onsdagen för att man är så trött att man inte fungerar. Och så sover man i två timmar. Sen stannar man hemma på torsdagen för att man fortfarande är för trött för att kunna jobba. Och så sover man tre och en halv timme till. Sen sover man tre timmar till på fredagen. Och man somnar senast tio och sussar sött varje natt mellan dessa dagar.
Och ändå är man lika trött. Och man är inte sjuk.

Det är fan inte normalt.

Relationer

Jag vet inte om det är den galopperande fyrtiorskris jag lidit av sedan jag var sisådär trettiotvå, eller om det är att det nu hunnit gå drygt ett år sedan skilsmässan, eller om det beror på något helt annat. Jag har hursomhelst funderat väldigt mycket på det där med relationer på sistone.
Vad man vill ha ut av dem. Vad man kan begära av sin partner. Hur mycket man själv kan begäras kompromissa. Hur en relation kan se ut. Vad vi letar efter hos en partner.

Mer och mer började jag fundera på att de flesta par (dock inte alla!) jag känner, egentligen inte har särskilt mycket gemensamt. De lever sitt vardagsliv ihop, och trivs oftast såvitt jag kan bedöma rätt bra med det. Men när de ska göra något kul, något utöver äta-jobba-sova-racet, så väljer de oftast att göra det med sina kompisar. Män med män, kvinnor med kvinnor. Männen har oftast mer samma intressen, vill se samma filmer, göra samma saker som andra män. Och vice versa för kvinnor. När man vill prata, sådär innerligt och på riktigt, så gör de flesta kvinnor jag känner det med sina tjejkompisar, inte med sin respektive.
Mer och mer känns det som om väldigt många av oss väljer partner, inte utifrån gemensamma intressen, utan efter vem man vill ligga med. Eftersom man är straight, så väljer man en partner av motsatt kön, trots att man egentigen har avsevärt mycket mer gemensamt i i prinicp allt utanför sovrummet med någon av samma kön.

Mer och mer började jag fundera över om inte det jag skrev för några veckor sedan, mest på skoj, egentligen vore ett bra recept på ett harmoniskt och lyckligt liv: att hitta sitt sociala sammanhang och levnadskamrater bland kvinnliga vänner, och nöja sig med att ha en eventuell man som pojkvän/älskare.

Och ungefär där, läste jag en artikelserie i DN (finns på nätet). Artiklarna handlade om polyamori. Alltså inte promiskuitet, inte att bara ligga runt, utan att ha flera relationer parallellt. Flera personer som lever polyamoröst intervjuades i artiklarna. Där var mannen som inte gör skillnad på relationer, oavsett deras innehåll, alla är lika mycket värda. Där var kvinnan som rangordnade - om hon var kär på allvar, eller förälskad, men som icke desto mindre hade flera relationer samtidigt. Där var paret som levde ett stadgat samboliv, men som hade relationer med andra, ibland tillsammans, ibland var för sig.

Och nånting klickade till inom mig. Kanske är det där lösningen ligger? Kanske är det så man ska leva? Kanske ska man helt enkelt avdramatisera hela förhållande-grejen? Avdramatisera hela monogamikravet, avdramatisera sex?

Kanske är det detta som är lösningen? Om vi avdramatiserar förhållanden, sex och monogami, så kan vi sedan välja att leva våra liv så som det funkar bäst. Om sex inte är låst till en enda person, så behöver det heller inte bli så laddat. Och heller inte stjälpa ett förhållande, som händer ibland idag, när parterna är osynkade i sina behov, men den som behöver mer ändå inte kan få det på annat håll utan att sabba relationen.
Och kan man leva med den man passar bäst ihop med, oavsett om man vill ha sex med den personen eller ej, så kanske vi får mer harmoniska och välfungerande vardagsliv. Om man separerar förhållanden från boendet, om man inte förstås råkar vara så tursam att man är vardagskompatibel med just den man är kär i, så kanske förhållandena skulle vara längre?

Det kanske är så att man ska ligga med den eller dem man vill, oavsett civilstatus, att man ska bo med någon man delar värderingar, rutiner och intressen med, och umgås bara när man är i form och känner för det med den (eller dem) man är kär i?

Kanske är det så det ska vara. Kanske.

Nåt måste blivit fel, nånstans

Alltså, lillasyster och jag är inte alls särskilt lika varandra. Vi är båda åt det rundlagda hållet, annars finns inte många likheter. Till att börja med är hon söt. Seriously söt. Sen är hon också extremt envis och ettrig. Och själv är jag ju, som alla som känner mig vet, en mild, blid och vän liten varelse.

Så nog har det hänt att jag tittat eftersinnande på mitt yngsta barn och inom mig reflekterat över hurpass rigorösa säkerhetsrutiner de egentligen hade, där på BB för snart sju år sen.
Visserligen påstås tösen vara mycket lik sin far, men det bevisar ingenting vad mig anbelangar. Vad vet jag om vad han haft för sig, liksom? Det betyder bara att han  inte kan svära sig fri från henne.

Idag kom ändå sista strået. Vi står och lagar mat. Lillasyster rullar köttbullar, jag skalar potatis. Lillasyster utgjuter sig över vilken härlig mysmiddag vi ska ha. Först utvecklar hon hur denna middag ska se ut med att det ska vara mysbelysning och levande ljus. So far, so good.
Sedan kommer dödsstöten: "Och så ska det vara MASSOR av grönsaker!"

Det avgör saken. Imorgon ringer jag patientnämnden. Det här är inte mitt barn.

När man blir satt på plats

Jag känner mig lite nostalgisk. Så jag har rotat genom skivsamlingen, och just nu snurrar Rebecka Törnqvist i cd-spelaren i bilen. Gärna hennes första skiva.

Och det var den som låg i när storebror och jag skulle till stan. När Easy come, easy go började spela berättade jag för storebror att den var en hit när jag var ung och pluggade till syrra en gång i tiden.

Varpå storebror tittade på mig med stora ögon och med uppriktig förvåning utbrast: -Fanns det verkligen musik när du var ung??

Det är ingen risk att man glömmer att man börjar bli gammal om man säger så...

Present utan eftertanke - eller med mycket eftertanke??

Ja. Jag har ju då som sagt fyllt år. Och bästaste vännen P har skickat en present. Vilket jag inte gjort till henne än. Men det är lugnt, hon fyllde bara i mars. Tidigt i mars. Och nu är det oktober. Jag är en sådan god, god vän.

Hursomhelst, vännen P är en desto bättre vän, och hon skickade en present.

Hela Fifty shades-trilogin.

Och jag bara undrar hur klurigt det är att ge det senaste århundradets mest omtalade porrböcker i present till en stackars utsvulten singelflicka?

Det här kan sluta hur som helst...

Sabotörunge

På torsdag ska jag få gå ut på restaurang. En som inte heter McDonalds. Helt utan barn. Med lite fina kläder på mig. Nya halsbandet som jag fick av vännen M i födelsedagspresent.
Vi ska fira av en kollega som gått i pension, och har bokat bord på en på alla sätt och vis trevlig restaurang i stan.

Eller. Jag kanske borde säga att jag skulle göra allt det där. Mormor och morfar skulle vara barnvakter. Men så var de här i söndags och fikade. Och lillasyster ritade ett ansikte med en hel massa små märken i, visade upp det för mormor och informerade henne om att det var mormor hon ritat.
Och när mormor då påpekade att hon faktiskt inte har sådär många fräknar, utbrast barnet med genuin förvåning i rösten: -Men det är ju inte fräknar, mormor, det där är dina rynkor!

Idag ringde morfar och avbokade barnvakteriet. Med nåt slags ursäkt om att värmen kommer vara avstängd i deras lägenhet på grund av renovering, så de måste resa bort ett par dagar istället.

Han säger att det är det som är orsaken, ja.

Sista gången innan den Stora Nollan

Jamen, okej då. Jag får väl ge mig. Jag blir gammal jag också. För all del.

Tydligen blir jag skitgammal. Fråga lillasyster. Hon konstaterade att jag fyller 39 idag, vilket innebär att jag blir 40 nästa gång (tack för det skitunge, gnugga in det bara!), varefter hon glatt fortsatte med att häpet utbrista att dagisfröken I, hon är minsann "nåt på 40, mamma, och hon lever fortfarande!" Så jag kanske kan få leva vidare, fast jag nollar nästa år. Alltid nåt.

Hur jag firat annars då? Jodå, jag har tankat bilen. Och handlat mat. Lagat mat, plockat disk. Vikt tvätt. Nattat barn.

Ja, och så dog datorn också, så jag var tvungen att göra nåt slags total systemomstart där precis allt installerat försvann och inget längre ser ut som det ska. Den återuppstod från de döda, men är inte riktigt som den borde. Och den köpte jag förra året. Dock för mer än ett år sen, annars hade ju garantin fortfarande gällt. Och så kan vi ju inte ha det.

Presenter? Jotack, en chokladkaka av käraste kollegavännen och en vacker pysselburk av storebror.

Av lillasyster fick jag veta att jag är nära döden nu när jag närmar mig 40. Och så dog datorn, nämnde jag det?

Så var min födelsedag.

Men jag är inte bitter.

Vänskapens kraft

Hela det senaste dryga året, sedan exmaken kom hem och berättade att han tänkte flytta ut, har jag haft mina väninnor runtomkring mig. De som finns på långt håll, som ringt, sms:at, mejlat. De som finns nära, som ringt, promenerat med mig, fikat med mig, ätit middag med mig, varit hos mig närhelst jag behövt det. Skjutsat till IKEA, passat barn, funnits där.
Ofta har det känts som om de rent fysiskt stått i en ring runtomkring mig. Som om jag kan falla åt vilket håll som helst och alltid bli uppfångad. Och jag tror att det kanske är just därför jag inte har fallit. Om jag är trygg med att alltid bli fångad, kan jag våga stå själv fast benen är darriga.

En av dem som stått där, som alltid stått där är käraste vännen P. Hon som stod där redan för så länge sedan. Då, på den tiden, när det egentligen bara var hon och möjligen någon till som kunde stå där. Då, när jag inte var välsignad med de vänner jag har idag. Då, när mitt liv var så mycket ensammare än det är idag. Då, när hon under de svåra perioderna fick sträcka ut sig tills hon ensam formade den där stödjande ringen när jag behövde det.

Vi har funnits för varandra länge, P och jag. Har följts åt i sjutton år nu, ända sedan vi träffades unga och nyexaminerade sjuksköterskor på samma arbetsplats 1995. Vi har bott nära varandra, träffats var och varannan dag. Långt ifrån varandra, inte ens träffats varje år. Vi har levt mycket olika liv, när hon fick barn långt före mig, levde familjeliv medan jag var singel och barnlös. Vi har levt mycket lika liv, när hennes tredje föddes dagen efter mitt andra barn.
Vi har alltid funnits där. Genom glädje och lycka, genom svåra tider.

Nu är det älskade P som behöver en ring av väninnor. Nu är det hon som behöver veta att varthelst hon faller, kommer hon alltid att fångas upp. Jag behöver inte sträcka ut mig. Hon har många väninnor som älskar henne lika mycket som jag gör. Men jag står här, tillsammans med dem. Och vi fångar henne. Om hon behöver det, fångar vi henne.

Det förtryckande patriarkatets önskedröm...

Som de flesta vuxna kvinnor behöver jag använda deodorant under armarna. Och en av de saker jag verkligen avskyr är när sagda deodorant kletar fast i tröjan. Alltså behöver den vara helt torr innan jag klär mig. Och eftersom det tar en stund, knallar jag alltså runt ett tag hemma varje morgon med bar överkropp i väntan på att få torra armhålor så jag kan klä mig.

Och eftersom jag dessutom ofta är alldeles för trött på kvällarna för att riktigt orka engagera mig i disken, händer det att den måste tas om hand på morgonen. Och då kan det hända att jag gör det medan jag väntar.

Och då kan det bli så att jag står vid diskbaljan med bara bröst och disklödder upp till armbågarna.

Ibland gör jag saker som är så ohämmat feministförbjudna och mangrisönskedrömmande att det är ett oerhört slöseri att ingen annan vuxen är här och ser det.

Bara lite äckligt. Bara litegrann...

Om man kommer in i vardagsrummet lagom för att se sin yngsta telning med pekfingret så långt upp i näsan att det sannolikt touchar hjärnans nederkant. Om man hinner se hur hon drar ut fingret och börjar föra det ner mot sina kläder. Om man då utbrister "Men torka inte av snoret på kläderna!!".

Och om man då får svaret "Det gör jag ju inte!", samtidigt som hon istället äter upp kråkan.

Berömmer man henne då för att hon inte geggade ner kläderna, eller skäller man på henne för att hon är....janivet....jätteäcklig?

Vad man vill ha i livet

Om jag ser mig om bland alla människor jag känner, kvinnor och män, så hittar jag minst tre-fyra kvinnor jag lätt skulle kunna leva ihop med, men inte en enda man.
Jag har bott på studentkorridor med tolv tjejer och två killar. Visst var vi osams så det var plågsamt ibland, men jag visste alltid vad det handlade om. Med kvinnor vet man var man står nio gånger av tio. Med män bara en av tio, möjligen. Om man har tur.

Så jag skulle må bäst av att bo med en kvinna, om jag ska bo med någon annan vuxen alls. Grejen är bara att jag är väldigt straight.

Dessutom tror jag inte på passionen. Inte alls. Jag har varit passionerat förälskad två gånger i livet. Katastrof båda gångerna. En av de saker som verkligen tilltalade mig med exmaken, och som gjorde att jag alls gav mig in ett förhållande med honom från början, är att jag aldrig var himlastormande förälskad i honom. Jag älskade honom, make no mistake about that, men det var inte den stora passionen. Och det var väldigt rogivande att det inte var det. Jag ångrar inte ett ögonblick att jag gifte mig med honom. Vi hade det väldigt bra ett tag, vi älskade varandra, och vi bryr oss fortfarande mycket om varandra. Det hade inte varit så om förhållandet hade varit stormande innan det tog slut. Jag tror inte på passion, jag vill inte ha passion. Jag tror på trygghet och stabilitet.

Alltså: jag ska ha en trygg kvinnlig nära vän som sambo, men eftersom jag är straight behöver jag ha en älskare som jag inte är förälskad i och inte bor ihop med. Och alltihop behöver jag hitta i den mycket lilla, tämligen trångsynta by där såväl jag som barnen ska leva ett skvallerfritt liv.

Det känns som om det kommer bli jag och barnen framöver...

Sexåriga flickor är sociala monster

Lillasyster har alltid med förtjusning lekt med flickor ett år äldre än hon själv. När dessa töser för sisådär ett-ett och ett halvt år sedan plötsligt blev alltmer manipulativa och började spela ut henne mot varandra och varandra mot henne, trodde jag givetvis att det handlade om just dessa barn.

Men nu är lillasyster själv sex och ett halvt, och ack vad fel jag hade! Det är något med just denna ålder, just hos flickor. Varenda flicka i lillasysters klass håller på med ett utstuderat, manipulativt socialt spel som egentligen trotsar beskrivning. Sådär höll aldrig storebror på. Inte heller hans kompisar. Inte heller, har jag förstått, de pojkar som nu är i sexårsåldern. Men tjejerna gör. Allihop.

Igår var jag och lillasyster ute och cykelpromenerade med en vän och hennes två barn. Äldsta dottern är en av lillasysters bästa vänner, exakt lika gammal som hon. När vi skildes åt, berättade lillasyster gråtande hur vännen på under tiden de cyklat i förväg utom hörhåll för oss vuxna, först sagt till lillasyster att hon var väldigt glad över att lillasyster inte fått följa med henne till ridskolan de senaste veckorna, som hon tidigare vid två tillfällen fått. Därefter följde hon upp med att berätta att hon dessutom var glad att lillasyster inte skulle få följa med och titta på när hon skulle rida tävling idag. Och slutligen hade hon, när de kom fram till kompisens hus, lyft ur lillasysters cykellås ur sin cykelkorg och räckt det till lillasyster med uppmaningen att "ta ditt lås och stick".

Och här skulle man kunna bestämma sig för att kompisen är en elak markatta och alls ingen kompis, medan lillasyster är den stackars oskyldiga sårade parten i målet.
Om det inte vore så att så sent som förra gången lillasyster faktiskt skulle få följa med till stallet, så blev jag själv vittne till hur hon inför en annan kompis, som också hade velat få följa med, stod och kråmade sig och med medveten elakhet riktigt gnuggade in att det minsann var HON som skulle med och inte kompisen.

Lillasyster är således inte det minsta snällare själv.

Det är något med sexåriga flickors sociala spel som är djupt obehagligt. Jag har ingen aning om varför det är såhär. Ingen aning om hur det ska bekämpas. Ingen aning om varför just tjejer håller på så. Men, banne mig, det ÄR såhär!

Barn och lyrik

Barnen har för det mesta en väldigt ålderstypisk musiksmak. Det vill säga, en salig blandning av lättnynnad dansbandsmusik (jag skyller på deras far), Eric Saade och Sean Banan (mellon är en styggelse).

Ibland förtvivlar jag om dem.

Men så visar det sig, när jag för en gångs skull får bestämma i bilen, att de även älskar och frågar efter Lars Winnerbäck.
Och då tänds ändå ett hopp om dem.

Enda problemet är väl då att Winnerbäck sjunger på svenska. Och är ganska desillusionerad i sina texter. Vilket kan leda till knepigheter i det sociala livet. Som igår kväll, när sonen plötsligt inför såväl värdpar som andra gäster plötsligt ville veta om jag tycker sängar eller sömntabletter är att föredra. Bakgrunden var följande utdrag ur Rusningstrafiken:

"allting går så fort sen nån har sagt att tid är pengar
går vi på
fast tiden är väl gratis vad jag vet
sömntabletter tycks va effektivare än sängar
sen när då
vi irrar vidare i rusningen i varsin ensamhet"

Den kopplingen gjorde förstås jag, men inte övriga, som istället bara hörde en åttaåring som frågar om hans mor anser sömntabletter vara det bästa för god sömn.

Awkward. Very awkward.

Man behöver inte vara ensam för att man är ensam

Jag har alltid varit en person med stort behov av ensamtid. Jag har alltid varit ganska nöjd med att vara för mig själv om kvällarna. (Bortsett från de där sköra perioderna man har i livet, när man istället vill ha sällskap jämt, men det är en annan sak).

Jag har förvisso gärna sällskap om jag ska gå på stan, eller göra en utflykt med barnen, jag har gärna promenadsällskap, jag är inte antisocial. Tvärtom, jag älskar och uppskattar de vänner jag har och skulle ha ett oändligt mycket fattigare liv utan dem.

Men jag går också gärna en ensam promenad och låter tankarna vandra, jag kan också tacka nej till en kompis som vill ta en kopp te för att jag hellre har ensamtid medan barnen är iväg och leker några timmar. Medan jag var gift, var jag ganska nöjd med att maken ofta var borta om kvällarna, jag tyckte om lugnet som sänker sig när barnen sover och jag är ensam innan jag också går och lägger mig.

Så har det alltid varit. Fram tills i sommar. För i sommar drogs jag in i ett så mycket tätare och närmare sällskapsliv än jag haft på mycket länge. Och jag blev förförd av det, indragen och hals över huvud förtjusad. Jag har haft så roligt, känt mig så uppskattad. Jag tappade bort mig själv där någonstans. Jag tappade bort min förmåga, min önskan att vara själv. Min förmåga att veta vem jag är utan att få yttre bekräftelse av någon annan. Mitt behov av ensamtid, min förmåga att vara ensam utan att känna mig ensam.

Jag behöver återfinna det. För hur mycket man än tycker om sina vänner, så är de sina egna. Och jag är, vill vara, min egen. Jag vill inte nöta på dem, och jag vill inte bli nött på. Framförallt vill jag aldrig någonsin bli osjälvständig. Jag vill inte känna mig ensam när jag är ensam. Jag vill känna som jag alltid brukat - en stilla ro i själen, en njutning i att ha ett par timmar med en kopp te (eller ett glas vin) och en god bok eller för all del tv:n.

Nu är hösten här. Nu är det dags att dra sig in i sitt ide litegranna. Nu är det dags att hitta tillbaka till lugnet i själen när det bara är me, myself and I här hemma.
Så ikväll har jag sett till att röra på mig ensam. Och nu sitter jag nyduschad och fräsch och väntar på att mitt te ska dra klart. Sedan ska jag kvällsfika med mig själv och en bok, och gå och lägga mig. Nöjd med min kväll. Och är jag inte nöjd med den ikväll, så gör jag likadant imorgon. Och dagen efter det, tills jag hittat min inre ro igen. Den finns där, nånstans.

Dagens lärdom

Om något verkar för bra för att vara sant. Då är det en för sinnet och välmåendet i längden klok strategi att ta tre försiktiga steg bakåt istället för tre ivriga framåt. För då är det nämligen också oftast för bra för att vara sant. Och alltsomoftast är det de där ivriga stegen framåt (inte olikt en glad hundvalp) som säkerställer att det är så. Hellre skeptisk katt än ivrig hundvalp. Vilket jag lärt mig många gånger om genom livets olika skeden, men alltid glömmer. Är man hundmänniska så...

Men fördelen med att ha varit med om en del, är att man vet att allt går över. Och inget är så illa att det inte blir bättre av att mysa med lillasyster framför Bolibompa. Hämta storebror från fotbollen och natta honom.

Har man barn, så har man det alltid i grunden bra. Allt det andra är bara utanpåverk. Även om det inte alltid känns så där och då.

Men vi spelar aldrig hög musik

Barnen har hela sina liv, ända fram tills för drygt tre månader sedan bott i hus. De är alltså inte vana vid det där med att ta hänsyn till grannar. Dessutom är de i en ålder där deras huvudsakliga hobby är att jävlas så mycket som möjligt med den andra. Och båda är de argsinta som mutantgetingarna i Hunger Games.

Det är alltså ganska livat hemma hos oss både nu och då. Och eftersom barnen har ärvt det där humöret någonstans ifrån, så händer det både nu och då att jag inte heller har den alldeles lugna och lågmälda rösten när jag ber dem sluta bråka med varandra.

Det hörs kort sagt att vi bor här.

I helgen var vi alla tre i toppform. Vi var ganska arga ganska länge, först barnen på varandra och sedan jag på dem för att de vägrade sluta jävlas med varandra och sluta skrika på varandra.

Därefter skulle vi äta middag. Storebror skulle hjälpa mig duka. I sitt uppretade tillstånd slet han upp överskåpet där tallrikarna står. Med såpass mycket fart och schwung slet han upp dörren att han drämde hörnet rakt i pannan på sig själv.

Därefter passade lillasyster på när jag vände ryggen till att dra tag i ugnsformen. Den synnerligen varma ugnsformen som jg just tagit ur ugnen och uttryckligen sagt åt dem att inte röra innan jag kom till bordet och hjälpte dem.

Sammanfattningsvis var det alltså så att först skreks det argt från vår lägenhet, och därefter skrek båda barnen AJAJAJAJ jättehögt med en liten stunds mellanrum.

Såatte. Jag blir faktiskt nästan liten smått besviken på mina grannars bristande civilkurage om inte socialtjänsten snart kommer och knackar på dörren.

Alla hästar är inte alltid hemma. Men hon är alltid söt.

Mitt yngsta barn och slutledningsförmågan är inte on speaking terms med varandra. Faktum är att om slutledningsförmågan råkar stöta på lillasyster, sätter den näsan i vädret, knycker på nacken och spatserar därifrån innan lillasyster ens hunnit säga hej.

Vilket leder till ordväxlingar som denna:

Lillasyster, med näsan i en ABC-pysselbok och pennan i högsta hugg: -Mamma, säg ett djur som börjar på N!
Jag, från köket en bit bort: -Sa du M som i Macka?
Lillasyster: -Nej, N som i Noshörning. Kan du nåt djur som börjar på det?
Jag, med en väl dold suck: -Tja, noshörning, kanske?
Lillasyster, utan minsta uns av ironi: -Ja, vad bra mamma, tack!

Den där vendettan måste ta slut innan hon hinner högre upp i skolsystemet än förskoleklass, jag säger bara det.