Klantskalle

När man följer sitt barn till en kompis. Och så blir man inbjuden på fika av kompisens mamma, som råkar vara ens egen kompis, och tackar glatt ja. Och sen blir man kvar rätt så länge. Och när man ska gå hem, kommer mannen i huset hem. Och han blir så besviken att han missat fikat att man stannar kvar och fikar ett varv till. Så det tar ett tag innan man är hemma igen.

Och när man sedan kommer hem möts man av vildsvinssteken man tagit fram ur frysen i akt och mening att laga till middag. Och man vet att den tar tre timmar att laga till. Och när man tittar på klockan så är den halv fem.

Känslan man får då. Den är inte odelat behaglig.

Jag behöver ju ändå gå ner i vikt

Då var räkningarna betalade och sanningen sedd i vitögat. Och jag är böjd att hålla med Lisa Ekdahl. "Inte är sanningen vacker, snarare är han grotesk, inte är sanningen ljuvlig och ren, nej snarare bitter och besk".

Men mat varje dag är överskattat.

Den mänskliga strutsen. Det är jag det.

Alltså. Så här är det. Under december har jag vabbat en del. Och varit sjuk själv i tre dagar. Så decemberlönen var inte mycket att hurra för. Inte för att en sköterskelön nånsin är det, iofs. Och det är inte jättegratis att fira jul. Och lillasyster fyller år innan nästa lön kommer.

Så det är magert. Och jag vill faktiskt hemskt gärna att både barnen och jag ska få äta under januari också. Jag är lite grinig på det viset.

Så nu tänkte jag såhär. Om jag helt enkelt struntar i att betala räkningarna det här månadsslutet. Och sedan vägrar jag helt enkelt logga in på banken den här månaden. Då märker jag inte hur pank jag faktiskt är.

Och det man inte vet om, det kan man inte hållas ansvarig för.

Eller hur?

Ett helgon är vad jag är

När man köper inte mindre än två exemplar av den bästa bok man läst på år och dar. Och sen slår man osjälviskt in BÅDA exemplaren för att ge bort i julklapp. Fast man inte äger boken själv ännu.

Då är man faktiskt själva definitionen av godhjärtad självuppoffring.

Lucia

Så har det då firats Lucia i år också. En dag för tidigt, eftersom skolan hade sitt firande idag för att inte krocka med det i kyrkan imorgon kväll. Av lite oklar anledning är det i vår skola endast sexåringarna som får gå i luciatåget, sedan får resten av lågstadiet sjunga några sånger för sig, men inte i luciatåg, eller luciasånger. Eftersom en klass i vår lilla by består av ca 10-15 barn, blir tåget lätt lite taffligt och trevande när det består av såpass få barn som dessutom bara är sex år. De är dock oerhört söta, de små liven.
I år var de faktiskt duktigare än de brukar vara. Samtliga gick hyfsat i takt med varandra. De sjöng lite tveksamt medan de gick, men när de stod stilla sjöng de allra flesta av dem. Mer eller mindre rent, mer eller mindre genomträngande, men de sjöng med allihop, vilket är mer än alla barn gör alla år. Tre lucior, en stalledräng, ett par tomtar, några pepparkaksgubbar. Och så lillasyster. Som sin vana trogen väljer något alldeles eget. Hon var tomtelucia. Med tomteklänning och tomteluva. Och en luciakrona invirad i glitter ovanpå luvan.

Söta som socker, duktiga och modiga var de.

Ärlighet varar längst

Vi är och hälsar på hos barnens mormor och morfar. Vi sitter samlade vid matbordet. Alla pratar och har trevligt, planeringen inför jul pågår för fullt.
Så vänder sig storebror till morfar:
-Morfar, när man går i trean ska man ha med sig något gammalt och visa upp i klassen. Får jag ta med dig då?

Brutal ärlighet. Det är mina barn det.

När män tänker till om kvinnor

Jag hörde på radion idag att regeringen gett Karolinska institutet i uppdrag att utreda varför kvinnor som har barn är sjukare än män. Och även om en hel del har hänt på jämställdhetsfronten, kan vi nog med tanke på hur det fortfarande ser ut såväl i beslutsfattande positioner som på chefsposter på de stora lärosätena, med stor sannolikhet utgå från att det till största delen är män som formulerat hur uppdraget ska se ut.
Enligt vad jag hörde, ska man se på om kvinnor kanske har någon inneboende ohälsa som bryter ut i samband med graviditet eller barnafödande. Man ska också se om exempelvis hormoner kan spela in och ge sjukdom.

Vad man däremot, som det lät i inslaget, inte ska göra är att faktiskt se på de sannolikt mest relevanta faktorerna. Man ser till de faktorer som ligger inom kvinnan själv. Dem som ingen annan kan lastas för, eller begäras åtgärda.

Jag undrar just hur de där sjukskrivningssiffrorna skulle se ut om det inte var kvinnorna som i huvudsak tar hand om barnen. Som ser till att de har kläder i rätt storlek, anpassade efter säsong. Som ser till att presenter handlas, och kalas planeras och genomförs. Som tvättar, städar, handlar och lagar mat. Som skriver julkort, hänger gardiner och planerar vilka juldagar som ska spenderas hos vilka släktingar. Som ser till att ungarna kommer till sina aktiviteter med rätt utrustning och matsäck när det behövs. Som går på utvecklingssamtal och alla andra skolaktiviteter och dagisutflykter. Och så vidare, i all oändlighet.

Redan innan utredningen har börjat, har man alltså bestämt sig för att det är kvinnorna själva det är fel på. För då behöver man inte ändra på något, varken strukturellt i samhället, eller hos den enskilde mannen.

It´s a man´s world.

Första advent

Ibland funkar bara allting. Som när man får en sån där stillsam myshelg utan åthävor, bara i all enkelhet.

När det är pappahelg, och eftersom storebror inte vill sova utan sin mamma just nu, så kommer istället exmaken hit, och så sover han över mellan lördag och söndag. Och så stannar han på söndagen. Och vi går till pulkabacken och åker snowracer med lillasyster medan storebror är på bowlingkalas. Och sen hjälper exmaken till med att hänga upp julstjärnor i fönstren. Och så äter vi middag tillsammans alla fyra. Och jag är så himla stolt över att vi skött skilsmässan så snyggt att exmaken kan sova här, och vi kan umgås utan bråk eller bitterhet. Att vi kan ge barnen en känsla av att vi fortfarande hör ihop och är en familj, även om vi är tydliga med att vi inte kommer att bli tillsammans igen och inte kommer att flytta ihop igen. Att vi lyckats med den balansgången. De meningsskiljaktigheter vi kan ha, håller vi långt borta från barnen.
Och så åker han hem, och barnen och jag kan kvällsmysa med Bompa själva innan läggdags.

Life is so very sweet sometimes.

Lillasysters verklighetsuppfattning. Igen.

Alltså, det här med lillasyster och hennes tveksamma grepp om livets realiteter.....

Hon och storebror i badkaret, med vatten upp till lillasysters axlar. Jag tycker att det börjar bli dags att stänga av kranen. Lillasyster protesterar.

Jag: -Men du, jag vill inte att du ska hamna under vattnet och drunkna.
Lillasyster, uppriktigt förvånad: -Men det kan jag ju inte göra! Jag kan ju simma femton simtag!

Man får hoppas att hon fortsätter vara söt, så hon hittar nån som tar hand om henne.

Och jag är inte gravid

Om man går hem på onsdagen för att man är så trött att man inte fungerar. Och så sover man i två timmar. Sen stannar man hemma på torsdagen för att man fortfarande är för trött för att kunna jobba. Och så sover man tre och en halv timme till. Sen sover man tre timmar till på fredagen. Och man somnar senast tio och sussar sött varje natt mellan dessa dagar.
Och ändå är man lika trött. Och man är inte sjuk.

Det är fan inte normalt.

Relationer

Jag vet inte om det är den galopperande fyrtiorskris jag lidit av sedan jag var sisådär trettiotvå, eller om det är att det nu hunnit gå drygt ett år sedan skilsmässan, eller om det beror på något helt annat. Jag har hursomhelst funderat väldigt mycket på det där med relationer på sistone.
Vad man vill ha ut av dem. Vad man kan begära av sin partner. Hur mycket man själv kan begäras kompromissa. Hur en relation kan se ut. Vad vi letar efter hos en partner.

Mer och mer började jag fundera på att de flesta par (dock inte alla!) jag känner, egentligen inte har särskilt mycket gemensamt. De lever sitt vardagsliv ihop, och trivs oftast såvitt jag kan bedöma rätt bra med det. Men när de ska göra något kul, något utöver äta-jobba-sova-racet, så väljer de oftast att göra det med sina kompisar. Män med män, kvinnor med kvinnor. Männen har oftast mer samma intressen, vill se samma filmer, göra samma saker som andra män. Och vice versa för kvinnor. När man vill prata, sådär innerligt och på riktigt, så gör de flesta kvinnor jag känner det med sina tjejkompisar, inte med sin respektive.
Mer och mer känns det som om väldigt många av oss väljer partner, inte utifrån gemensamma intressen, utan efter vem man vill ligga med. Eftersom man är straight, så väljer man en partner av motsatt kön, trots att man egentigen har avsevärt mycket mer gemensamt i i prinicp allt utanför sovrummet med någon av samma kön.

Mer och mer började jag fundera över om inte det jag skrev för några veckor sedan, mest på skoj, egentligen vore ett bra recept på ett harmoniskt och lyckligt liv: att hitta sitt sociala sammanhang och levnadskamrater bland kvinnliga vänner, och nöja sig med att ha en eventuell man som pojkvän/älskare.

Och ungefär där, läste jag en artikelserie i DN (finns på nätet). Artiklarna handlade om polyamori. Alltså inte promiskuitet, inte att bara ligga runt, utan att ha flera relationer parallellt. Flera personer som lever polyamoröst intervjuades i artiklarna. Där var mannen som inte gör skillnad på relationer, oavsett deras innehåll, alla är lika mycket värda. Där var kvinnan som rangordnade - om hon var kär på allvar, eller förälskad, men som icke desto mindre hade flera relationer samtidigt. Där var paret som levde ett stadgat samboliv, men som hade relationer med andra, ibland tillsammans, ibland var för sig.

Och nånting klickade till inom mig. Kanske är det där lösningen ligger? Kanske är det så man ska leva? Kanske ska man helt enkelt avdramatisera hela förhållande-grejen? Avdramatisera hela monogamikravet, avdramatisera sex?

Kanske är det detta som är lösningen? Om vi avdramatiserar förhållanden, sex och monogami, så kan vi sedan välja att leva våra liv så som det funkar bäst. Om sex inte är låst till en enda person, så behöver det heller inte bli så laddat. Och heller inte stjälpa ett förhållande, som händer ibland idag, när parterna är osynkade i sina behov, men den som behöver mer ändå inte kan få det på annat håll utan att sabba relationen.
Och kan man leva med den man passar bäst ihop med, oavsett om man vill ha sex med den personen eller ej, så kanske vi får mer harmoniska och välfungerande vardagsliv. Om man separerar förhållanden från boendet, om man inte förstås råkar vara så tursam att man är vardagskompatibel med just den man är kär i, så kanske förhållandena skulle vara längre?

Det kanske är så att man ska ligga med den eller dem man vill, oavsett civilstatus, att man ska bo med någon man delar värderingar, rutiner och intressen med, och umgås bara när man är i form och känner för det med den (eller dem) man är kär i?

Kanske är det så det ska vara. Kanske.

Nåt måste blivit fel, nånstans

Alltså, lillasyster och jag är inte alls särskilt lika varandra. Vi är båda åt det rundlagda hållet, annars finns inte många likheter. Till att börja med är hon söt. Seriously söt. Sen är hon också extremt envis och ettrig. Och själv är jag ju, som alla som känner mig vet, en mild, blid och vän liten varelse.

Så nog har det hänt att jag tittat eftersinnande på mitt yngsta barn och inom mig reflekterat över hurpass rigorösa säkerhetsrutiner de egentligen hade, där på BB för snart sju år sen.
Visserligen påstås tösen vara mycket lik sin far, men det bevisar ingenting vad mig anbelangar. Vad vet jag om vad han haft för sig, liksom? Det betyder bara att han  inte kan svära sig fri från henne.

Idag kom ändå sista strået. Vi står och lagar mat. Lillasyster rullar köttbullar, jag skalar potatis. Lillasyster utgjuter sig över vilken härlig mysmiddag vi ska ha. Först utvecklar hon hur denna middag ska se ut med att det ska vara mysbelysning och levande ljus. So far, so good.
Sedan kommer dödsstöten: "Och så ska det vara MASSOR av grönsaker!"

Det avgör saken. Imorgon ringer jag patientnämnden. Det här är inte mitt barn.

När man blir satt på plats

Jag känner mig lite nostalgisk. Så jag har rotat genom skivsamlingen, och just nu snurrar Rebecka Törnqvist i cd-spelaren i bilen. Gärna hennes första skiva.

Och det var den som låg i när storebror och jag skulle till stan. När Easy come, easy go började spela berättade jag för storebror att den var en hit när jag var ung och pluggade till syrra en gång i tiden.

Varpå storebror tittade på mig med stora ögon och med uppriktig förvåning utbrast: -Fanns det verkligen musik när du var ung??

Det är ingen risk att man glömmer att man börjar bli gammal om man säger så...

Present utan eftertanke - eller med mycket eftertanke??

Ja. Jag har ju då som sagt fyllt år. Och bästaste vännen P har skickat en present. Vilket jag inte gjort till henne än. Men det är lugnt, hon fyllde bara i mars. Tidigt i mars. Och nu är det oktober. Jag är en sådan god, god vän.

Hursomhelst, vännen P är en desto bättre vän, och hon skickade en present.

Hela Fifty shades-trilogin.

Och jag bara undrar hur klurigt det är att ge det senaste århundradets mest omtalade porrböcker i present till en stackars utsvulten singelflicka?

Det här kan sluta hur som helst...

Sabotörunge

På torsdag ska jag få gå ut på restaurang. En som inte heter McDonalds. Helt utan barn. Med lite fina kläder på mig. Nya halsbandet som jag fick av vännen M i födelsedagspresent.
Vi ska fira av en kollega som gått i pension, och har bokat bord på en på alla sätt och vis trevlig restaurang i stan.

Eller. Jag kanske borde säga att jag skulle göra allt det där. Mormor och morfar skulle vara barnvakter. Men så var de här i söndags och fikade. Och lillasyster ritade ett ansikte med en hel massa små märken i, visade upp det för mormor och informerade henne om att det var mormor hon ritat.
Och när mormor då påpekade att hon faktiskt inte har sådär många fräknar, utbrast barnet med genuin förvåning i rösten: -Men det är ju inte fräknar, mormor, det där är dina rynkor!

Idag ringde morfar och avbokade barnvakteriet. Med nåt slags ursäkt om att värmen kommer vara avstängd i deras lägenhet på grund av renovering, så de måste resa bort ett par dagar istället.

Han säger att det är det som är orsaken, ja.

Sista gången innan den Stora Nollan

Jamen, okej då. Jag får väl ge mig. Jag blir gammal jag också. För all del.

Tydligen blir jag skitgammal. Fråga lillasyster. Hon konstaterade att jag fyller 39 idag, vilket innebär att jag blir 40 nästa gång (tack för det skitunge, gnugga in det bara!), varefter hon glatt fortsatte med att häpet utbrista att dagisfröken I, hon är minsann "nåt på 40, mamma, och hon lever fortfarande!" Så jag kanske kan få leva vidare, fast jag nollar nästa år. Alltid nåt.

Hur jag firat annars då? Jodå, jag har tankat bilen. Och handlat mat. Lagat mat, plockat disk. Vikt tvätt. Nattat barn.

Ja, och så dog datorn också, så jag var tvungen att göra nåt slags total systemomstart där precis allt installerat försvann och inget längre ser ut som det ska. Den återuppstod från de döda, men är inte riktigt som den borde. Och den köpte jag förra året. Dock för mer än ett år sen, annars hade ju garantin fortfarande gällt. Och så kan vi ju inte ha det.

Presenter? Jotack, en chokladkaka av käraste kollegavännen och en vacker pysselburk av storebror.

Av lillasyster fick jag veta att jag är nära döden nu när jag närmar mig 40. Och så dog datorn, nämnde jag det?

Så var min födelsedag.

Men jag är inte bitter.

Vänskapens kraft

Hela det senaste dryga året, sedan exmaken kom hem och berättade att han tänkte flytta ut, har jag haft mina väninnor runtomkring mig. De som finns på långt håll, som ringt, sms:at, mejlat. De som finns nära, som ringt, promenerat med mig, fikat med mig, ätit middag med mig, varit hos mig närhelst jag behövt det. Skjutsat till IKEA, passat barn, funnits där.
Ofta har det känts som om de rent fysiskt stått i en ring runtomkring mig. Som om jag kan falla åt vilket håll som helst och alltid bli uppfångad. Och jag tror att det kanske är just därför jag inte har fallit. Om jag är trygg med att alltid bli fångad, kan jag våga stå själv fast benen är darriga.

En av dem som stått där, som alltid stått där är käraste vännen P. Hon som stod där redan för så länge sedan. Då, på den tiden, när det egentligen bara var hon och möjligen någon till som kunde stå där. Då, när jag inte var välsignad med de vänner jag har idag. Då, när mitt liv var så mycket ensammare än det är idag. Då, när hon under de svåra perioderna fick sträcka ut sig tills hon ensam formade den där stödjande ringen när jag behövde det.

Vi har funnits för varandra länge, P och jag. Har följts åt i sjutton år nu, ända sedan vi träffades unga och nyexaminerade sjuksköterskor på samma arbetsplats 1995. Vi har bott nära varandra, träffats var och varannan dag. Långt ifrån varandra, inte ens träffats varje år. Vi har levt mycket olika liv, när hon fick barn långt före mig, levde familjeliv medan jag var singel och barnlös. Vi har levt mycket lika liv, när hennes tredje föddes dagen efter mitt andra barn.
Vi har alltid funnits där. Genom glädje och lycka, genom svåra tider.

Nu är det älskade P som behöver en ring av väninnor. Nu är det hon som behöver veta att varthelst hon faller, kommer hon alltid att fångas upp. Jag behöver inte sträcka ut mig. Hon har många väninnor som älskar henne lika mycket som jag gör. Men jag står här, tillsammans med dem. Och vi fångar henne. Om hon behöver det, fångar vi henne.

Det förtryckande patriarkatets önskedröm...

Som de flesta vuxna kvinnor behöver jag använda deodorant under armarna. Och en av de saker jag verkligen avskyr är när sagda deodorant kletar fast i tröjan. Alltså behöver den vara helt torr innan jag klär mig. Och eftersom det tar en stund, knallar jag alltså runt ett tag hemma varje morgon med bar överkropp i väntan på att få torra armhålor så jag kan klä mig.

Och eftersom jag dessutom ofta är alldeles för trött på kvällarna för att riktigt orka engagera mig i disken, händer det att den måste tas om hand på morgonen. Och då kan det hända att jag gör det medan jag väntar.

Och då kan det bli så att jag står vid diskbaljan med bara bröst och disklödder upp till armbågarna.

Ibland gör jag saker som är så ohämmat feministförbjudna och mangrisönskedrömmande att det är ett oerhört slöseri att ingen annan vuxen är här och ser det.

Bara lite äckligt. Bara litegrann...

Om man kommer in i vardagsrummet lagom för att se sin yngsta telning med pekfingret så långt upp i näsan att det sannolikt touchar hjärnans nederkant. Om man hinner se hur hon drar ut fingret och börjar föra det ner mot sina kläder. Om man då utbrister "Men torka inte av snoret på kläderna!!".

Och om man då får svaret "Det gör jag ju inte!", samtidigt som hon istället äter upp kråkan.

Berömmer man henne då för att hon inte geggade ner kläderna, eller skäller man på henne för att hon är....janivet....jätteäcklig?

Vad man vill ha i livet

Om jag ser mig om bland alla människor jag känner, kvinnor och män, så hittar jag minst tre-fyra kvinnor jag lätt skulle kunna leva ihop med, men inte en enda man.
Jag har bott på studentkorridor med tolv tjejer och två killar. Visst var vi osams så det var plågsamt ibland, men jag visste alltid vad det handlade om. Med kvinnor vet man var man står nio gånger av tio. Med män bara en av tio, möjligen. Om man har tur.

Så jag skulle må bäst av att bo med en kvinna, om jag ska bo med någon annan vuxen alls. Grejen är bara att jag är väldigt straight.

Dessutom tror jag inte på passionen. Inte alls. Jag har varit passionerat förälskad två gånger i livet. Katastrof båda gångerna. En av de saker som verkligen tilltalade mig med exmaken, och som gjorde att jag alls gav mig in ett förhållande med honom från början, är att jag aldrig var himlastormande förälskad i honom. Jag älskade honom, make no mistake about that, men det var inte den stora passionen. Och det var väldigt rogivande att det inte var det. Jag ångrar inte ett ögonblick att jag gifte mig med honom. Vi hade det väldigt bra ett tag, vi älskade varandra, och vi bryr oss fortfarande mycket om varandra. Det hade inte varit så om förhållandet hade varit stormande innan det tog slut. Jag tror inte på passion, jag vill inte ha passion. Jag tror på trygghet och stabilitet.

Alltså: jag ska ha en trygg kvinnlig nära vän som sambo, men eftersom jag är straight behöver jag ha en älskare som jag inte är förälskad i och inte bor ihop med. Och alltihop behöver jag hitta i den mycket lilla, tämligen trångsynta by där såväl jag som barnen ska leva ett skvallerfritt liv.

Det känns som om det kommer bli jag och barnen framöver...