Raising Psycho

Jamen, jag vet inte.






Räcker det med BUP tror ni? Eller bör jag reservera en sån där trevlig madrasserad cell åt henne på en gång?

Men hon är inte envis alls

Torsdag morgon. Lillasyster hittar ett par skor hon absolut vill ha på sig på dagis. Skorna är i storlek 29. Lillasyster har storlek 28. Jag försöker förklara att skorna är för stora, och att hon kommer få jätteont i fötterna av dem. Lillasyster hävdar bestämt att de passar utmärkt och att hon inte alls får ont. Jag säger att det beror på att hon hittills gått ca två meter i dem, men att de kommer att börja göra ont när hon haft dem ett tag. Lillasyster vägrar acceptera detta. Diskussionen drar ut på tiden, och storebror har en frukosttid på fritids att passa.

Så hon får väl gå till dagis i de förbaskade skorna då. När jag lämnar förklarar jag läget för fröken. Jag lämnar medvetet inte med skor som passar, för jag tycker att lillasyster är stor nog att faktiskt ta konsekvenserna av sitt eget beslut (iaf när konsekvenserna, som i det här fallet, är helt ofarliga).
Efter dagis blir lillasyster hämtad hem till en kompis. Eftersom jag själv har migränkänning och tar en Imigran direkt jag kommer hem och därmed behöver lägga mig en stund, är svågern snäll och hämtar henne från kompisen åt mig. Han hämtar till fots. När de kommer hem berättar han att lillasyster gått barfota hela vägen hem, men att han egentligen inte får tala om det för mig.

Jag: -Älskling, hur gick det med skorna idag?
Lillasyster, helt oberört: -Bra.
Jag: -Fick du inte ont av dem då?
Lillasyster: -Nej då, det gick bra.
Jag: -Så då vill du ha dem imorgon också då?
Lillasyster, fortfarande likgiltigt: -Nej, jag tror inte det.
Jag: -Men varför då?
Lillasyster: -Nej, jag känner inte för det, bara.

Jag har forfarande, tre dagar senare, inte fått ungen att erkänna att skorna gjorde ont. Jag ser fram emot hennes tonår. Verkligen.

Vi är tydligen rikare än jag vet om

Tisdag kväll. Maken är iväg på den vanliga tisdagsdansen (han älskar att dansa, jag avskyr det. Dealen är att jag tjafsar inte om att han drar iväg och gör det, han tjafsar inte om att jag vägrar följa med). Jag tänker att jag kanske ska ta och tvätta lite, som en god liten hausfrau. Han har tre par arbetsbyxor som hänger i hallen och luktar sådär härligt manligt svettigt. Så jag plockar ner dem och börjar tömma byxfickorna. Alla miljoners miljarders fickor som arbetsbyxor har. Hundbajspåsar, papperslappar, allmänt skräp.
Och så längst ner i en av fickorna, hopknölad till en liten bit bara, ack så lätt att missa. En tusenlapp.

Maken tycker tydligen att vi har mycket mycket mer pengar än jag tror att vi har. En söndertvättad tusenlapp hit eller dit, liksom.

Snille.

Pappans gener - märkligt nog dominanta, tydligen

Lillasyster och jag sitter och spelar spel. Vi spelar ett Fem Myror-spel som går ut på att lära sig läsa. Jag håller upp ett kort som det står SNIGEL på. Hon ljudar fram varje bokstav för sig. S-N-I-G-E-L. Helt korrekt. Så blir det dags att få ihop de ljudade bokstäverna till ett helt ord. Hon ser upp från kortet och säger förhoppningsfullt: -Mus?

Men hon är söt i alla fall. Det kommer man långt på.

Vad kan det vara?

Jag har en liten, gnagande känsla av att det är något jag glömt. Något jag borde gjort. Något jag brukar göra, men inte fixat på ett tag. Något....något....

Semester från semestern, tack

Jag har nu haft en veckas semester. Eller egentligen fyra dagar, för igår jobbade jag.

Fredag kväll, efter skolavslutningen, hade vi gäster. Det blev sent.

Lördag var vi och badade.

Måndag var vi på Kolmården.

Tisdag gjorde vi utflykt med mormor och morfar.

Onsdag var vi på Kolmården igen (har man årskort så har man)

Torsdag jobbade jag som sjukvårdare på Olympic Day. Barnen var där med mormor och morfar. Superkul, verkligen en once in a lifetime-grej! Storebror som hade åldern inne fick prova diverse sporter och mingla runt bland olympiska stjärnor. Just nu har jag som skrivbordsbild på datorn ett foto av båda barnen tillsammans med Stefan Holm. Det är stort, även för en sport-ointresserad som jag.

Fredag, idag, var vi på teater. Alfons Åberg. Den som har chansen, gå och se den, den är ute på folkparksturné runt landet i sommar! Fantastisk liten föreställning!

En fantastisk vecka. Men herregud, kan man få börja jobba igen innan jag blir utbränd, tack?

Att tolka lagen

Hörni, det här med att lagen säger att man inte får slå sina barn, det är väl egentligen mer att se som en rekommendation? Det gäller väl inte när de är riktigt jävla odrägliga?

För det kan aldrig vara meningen att man ska behöva lägga energi på att resonera med dem? Herregud, vem orkar det efter en hård arbetsvecka? Det måste vara en rekommendation. Men om, säger OM, det nu inte är det, är det nån som vet vad lagen säger om att bygga en Fritzlkällare?

När man är alldeles för trött (eller möjligen semidement)

Jag var på tjänsteresa torsdag/fredag. Långt ute i skärgården på en ö bodde vi hela gänget från arbetsplatsen. På ett vandrarhem helt utan komfort. Ytterligt vackert, väldigt obekvämt, dessutom väldigt intensivt. Lägg en lång resa (nästan fyra timmar enkel resa) på det, så var jag mycket mycket trött igår kväll när jag till sist kom hem.
Trots det var klockan nästan elva innan jag lyckades ta mig i säng. Jag klädde av mig, vacklade iväg till toa, dumpade av strumporna i tvättkorgen på vägen, och kvällskissade. Reste mig upp, vände mig om för att spola. Råkade kasta en blick nedåt toastolen.

Och upptäckte att det inte alls var tvättkorgen jag släppt ner strumporna i. Lovely.

Hustru med stenhjärta

Maken sitter vid frukostbordet. Ser mycket eländig ut. Jag frågar hur det är med honom, med min bästa väna lilla hustruröst.

Han: -Jag känner mig jättesjuk. Jag har så ont i huvudet, och så har jag feber också, jag fryser så jag skakar.
Jag, lätt bekymrat: -Nämen, hur mycket då?
Han, ännu ynkligare: -Nästan 38 grader.

Och där slutade jag lyssna och började koka mig en kopp te istället.

Missvisande logik

Storebror, medan jag donar i köket, apropå ingenting: -Mamma, vem kommer att dö först, tror du, du eller pappa?

Jag, lite ställd: -Jaadu....det kan man ju aldrig veta förstås.

Storebror, sakligt: -Jag tror du kommer dö först. För du är ju äldre än pappa.

Femton månader äldre för att vara exakt. Ouppfostrade skitunge.

Originell shopping

Jag har länge velat ha en sweatshirtjacka. Ni vet en sån där tröja med huva och dragkedja fram som blir som en korsning mellan en kofta och en jacka. Ett av världens mest praktiska plagg. Varm och mjuk kofta inomhus kalla vinterkvällar, lagom tunn jacka svala sommarditon.

Så idag åkte barnen och jag till Stadium Outlet i jakt på en sådan. Och tydligen är det helt andra kriterier som avgör kläders köpvänlighet än jag trott i alla år. För storebror insisterade på att provkrama mig i varje jacka jag provade. Och sedan tjatade han igenom att jag köpte den som han tyckt var skönast att krama.

Så kan man också välja kläder.

Stating the obvious

Vi var på betessläpp idag. Alltid lika trevligt, och särskilt när det som idag är varmt och skönt. Förutom de glada kossorna bjöds på muntrationer som åka i höskrinda efter traktor, åka häst och vagn, hälsa på smådjuren i stallarna och fika. Allt man kan behöva.

Och så Nassim al Fakir. Bolibompaledaren medverkade i en direktsändning i TV4:s morgonprogram (finns att se på deras hemsida). Han bestämde sig för att springa framför korna på väg nerför backen till hagen. Medan han sprang hade han mikrofonen på sig, och i inslaget hör man hur han frågar mannen han sprang tillsammans med om det är något särskilt han bör göra (frågan ställs springande i full fart). Han får det något torra svaret: -Ja, du bör springa något fortare än korna.

Gud så enkelt livet kan vara. Tänk all möda jag lagt på åratal på högskola. All energi lärarna lagt på att göra mig och kollegorna till fullfjädrade sjuksköterskor. När allt de behövt göra varit att helt enkelt säga -Ni bör undvika att ta livet av någon.

Förspillda år. Tänk vad jag kunde gjort istället.

Vulkantrakter

Tänk att jag har bott i Sverige hela mitt liv utan att veta att vi har en aktiv vulkan här i trakterna.
För aska från en vulkan är ENDA tänkbara förklaringen till de vita flingor som flög i luften imorse. All annan förklaring (baserat på att det bara var 2 plusgrader t ex) är helt otänkbar. Helt. Det är maj nu. MAJ. Vårmånad. Vår och värme. Inget annat.
Frågor på det?

Vuxenansvar

Ju äldre mina barn blir desto jobbigare blir det att gå på sociala tillställningar med dem. Det beror inte på dem, utan på att alla kompisars barn också blir äldre i samma takt som mina. Och då inträffar något märkligt med föräldrarna. De liksom släpper greppet helt. Föräldrar till barn under 2-3 år springer efter, har koll, vet var deras barn är och vad de gör. Efter den åldern verkar någon magisk gräns överskridas, och därefter är det som om de vuxnas roll på sociala tillställningar bara är att umgås med varandra. Ungarna får klara sig själva. Och vad händer då? Jo, det blir den starkes värld. Störst och starkast vinner.

Ikväll var jag på valborgsgrillning med ett stort kompisgäng. Jättekul. Om det inte vore för att jag springer runt som en jäkla beskäftig skvallerkärring och håller styr på allas barn. Och nej, det är inte mitt ansvar. Men jag bara kan inte acceptera att barn ska få vara taskiga mot varandra bara för att de inte är mina. Eller ledsna. Eller något annat som kräver ett vuxet ingripande. Vi var minst 15 vuxna där ikväll. Ändå var det bara jag som hörde när värdens son skrek på hjälp. Bara jag som reagerade när ett annat barn sparkade flera av kompisarna. Bara jag som hörde när lillasyster var ledsen. Alldeles för sent hörde jag det, hon hade hunnit bli hysterisk av förtvivlan, och ingen av de 7-8 vuxna som stod enormt mycket närmare henne än jag hade ens noterat att det hördes barnagråt.
Det är som om de vuxna inbillar sig att bara för att det är fest så ska barnen kunna sköta sig själva. De vuxnas socialiserande blir viktigare än föräldratillsynen. De får klara sig. De kan väl själva säga till om det är något. Men det kan de inte alltid. Om något barn dominerar på ett oschysst sätt, kanske den yngre och mindre med mindre status i gruppen inte riktigt klarar att själv bryta sig loss och gå till en vuxen, bli skvallerbyttan. Om leken är intensiv, kanske inget barn riktigt kan slita sig för att hämta hjälp till kamraten som är ledsen och behöver tröst. Barn behöver vuxen närvaro. Vuxna ögon som ser, vuxna händer som griper in, utan att barnen själva ber om det.

Jag är innerligt trött på att gå på tillställningar och vara den enda vuxna som ser barnen.

Förtydligande dagen efter: Det är inte så att jag tycker att de här föräldrarna är dåliga föräldrar. Det här är människor jag umgås med och tycker om. Det är bara det att vi har mycket olika syn på barns utveckling och behov. De har en uppfattning om att barn ska kunna ta ett ansvar som jag inte tycker att de kan. Och när uppfattningarna krockar, och jag inte kan låta saken bero för att det känns för viktigt för mig, då känner jag mig (och upplevs säkert också) som en tjatig besserwisserkärring som lägger mig i överallt. Men jag vet hur dynamiken i en barngrupp där ingen vuxen lägger sig i kan se ut. Jag har varit utsatt för det själv när jag var barn i en period då barnen fick sköta sig själva ännu mer än nu. Jag tycker inte att barn ska utsättas för det. Och jag absolut vägrar acceptera att mina barn sätts i den situationen. Så när andra vuxna lär barnen att inte "skvallra", lär jag mina att jag kommer om de kallar på mig. Och jag går dit om något annat barn antingen ser ut att behöva hjälp, eller gör något som inte är okej. Jag tror inte att de andra bryr sig mindre om sina barn än jag. De bara tycker att barn klarar saker som jag inte tycker att de ska behöva klara själva. Och när uppfattningarna krockar känner jag mig som en jobbig tjatmaja. Vilket liksom lägger sordin på stämningen lite smått.

Allt har sin tid

Storebror är inne i en hysteriskt närhetstörstande fas. Det ska gosas. Och kramas. Och kelas. Och sittas i knä. Och vara nära, nära, nära intill. Allt det där är givetvis alldeles underbart.

Det är dock avsevärt mycket mera underbart klockan fyra på eftermiddagen än det är klockan fyra på morgonen.

Timing is everything.

Att göra skillnad - storebrors brev till ICA Maxi

I flera dagar har ICA Maxi försökt ringa oss, men utan att nå oss. Idag fick vi till sist kontakt. Det var chefen för leksaksavdelningen som ringde. Hon berättade att hon aldrig ens reflekterat över tjej- och killskyltarna som storebror upprörts över. Hon berättade också att redan samma dag som hon fick storebrors brev gick hon ut på avdelningen och plockade ner skyltarna, och satte upp andra, improviserade. Sedan mailade hon ICA Maxi centralt i Stockholm, dels för att beställa nya skyltar, dels för att berätta om brevet storebror skickat. Resultatet: just nu ser det ut som om alla ICA Maxi i hela Sverige kommer ändra sitt sätt att skylta leksaker. Allt tack vare storebror.

Idag ska vi äta tårta här hemma.

Innovativt språk

Lillasyster råkar sätta sig litet illa. Hon viker in foten under sig och råkar därmed sparka sig själv i snippan. Gråt och tandagnisslan, förstås. En liten stund senare kommer hon igen: -Mamma, det gör fortfarande ont. Och så är det obekvämt. Skinkorna sitter ihop!
Jag tittar på henne, lätt förvirrad. Förstår inte riktigt vad hennes skinkor har med saken att göra. Hon suckar lite irriterat. Förtydligar: -Ja, skinkorna sitter ihop. Mina snippskinkor!

Undrar när det ordet kommer in i SAOL?

Jag är så stolt

Storebror, vid matbordet, upprörd: -Vet du vad jag tycker är dumt mamma? Jag tycker att det är dumt att ICA Maxi har skyltar där det står att leksaker är kill- eller tjejleksaker! Får man inte leka med vad man vill eller??

Så vi pratade lite konsumentkunskap. Och efter maten gick vi till datorn, där han dikterade följande brev till ICA Maxi:s VD:

Hej, jag heter XX och är sju år.
Jag skriver för att jag tycker det är dåligt att ni har satt upp två olika skyltar på ICA Maxi där det står Tjejleksaker och Kill-leksaker. T ex om jag gillar Barbiedockor, skulle inte jag få köpa en då? Om en kille står och vill välja en docka och det kommer några andra barn dit, då kanske han känner sig fånig om det står att det är en tjejleksak han ska köpa. Då kanske han inte vågar köpa den, fast han vill.
Jag tycker att det vore bättre om ni blandar ihop alla leksaker och sätter upp en ny skylt där det bara står Leksaker. Man borde få leka med vad man vill både om man är kille och om man är tjej.
(Min mamma har hjälpt mig skriva, men det är jag som bestämt vad det ska stå).

Hälsningar, (handskriven signatur och adress)


Min son, genuskämpen.

Discokulan

Det inte svårt att se vilken unge som är vår i myllret på dagisgården. Det är den som man måste ha solglasögon för att kunna titta på.

Inredning enligt lillasyster

Vi är så himla genus-pk i inredning av lillasysters rum.



Not. Det kan aldrig bli för mycket rosa.