Vuxenansvar

Ju äldre mina barn blir desto jobbigare blir det att gå på sociala tillställningar med dem. Det beror inte på dem, utan på att alla kompisars barn också blir äldre i samma takt som mina. Och då inträffar något märkligt med föräldrarna. De liksom släpper greppet helt. Föräldrar till barn under 2-3 år springer efter, har koll, vet var deras barn är och vad de gör. Efter den åldern verkar någon magisk gräns överskridas, och därefter är det som om de vuxnas roll på sociala tillställningar bara är att umgås med varandra. Ungarna får klara sig själva. Och vad händer då? Jo, det blir den starkes värld. Störst och starkast vinner.

Ikväll var jag på valborgsgrillning med ett stort kompisgäng. Jättekul. Om det inte vore för att jag springer runt som en jäkla beskäftig skvallerkärring och håller styr på allas barn. Och nej, det är inte mitt ansvar. Men jag bara kan inte acceptera att barn ska få vara taskiga mot varandra bara för att de inte är mina. Eller ledsna. Eller något annat som kräver ett vuxet ingripande. Vi var minst 15 vuxna där ikväll. Ändå var det bara jag som hörde när värdens son skrek på hjälp. Bara jag som reagerade när ett annat barn sparkade flera av kompisarna. Bara jag som hörde när lillasyster var ledsen. Alldeles för sent hörde jag det, hon hade hunnit bli hysterisk av förtvivlan, och ingen av de 7-8 vuxna som stod enormt mycket närmare henne än jag hade ens noterat att det hördes barnagråt.
Det är som om de vuxna inbillar sig att bara för att det är fest så ska barnen kunna sköta sig själva. De vuxnas socialiserande blir viktigare än föräldratillsynen. De får klara sig. De kan väl själva säga till om det är något. Men det kan de inte alltid. Om något barn dominerar på ett oschysst sätt, kanske den yngre och mindre med mindre status i gruppen inte riktigt klarar att själv bryta sig loss och gå till en vuxen, bli skvallerbyttan. Om leken är intensiv, kanske inget barn riktigt kan slita sig för att hämta hjälp till kamraten som är ledsen och behöver tröst. Barn behöver vuxen närvaro. Vuxna ögon som ser, vuxna händer som griper in, utan att barnen själva ber om det.

Jag är innerligt trött på att gå på tillställningar och vara den enda vuxna som ser barnen.

Förtydligande dagen efter: Det är inte så att jag tycker att de här föräldrarna är dåliga föräldrar. Det här är människor jag umgås med och tycker om. Det är bara det att vi har mycket olika syn på barns utveckling och behov. De har en uppfattning om att barn ska kunna ta ett ansvar som jag inte tycker att de kan. Och när uppfattningarna krockar, och jag inte kan låta saken bero för att det känns för viktigt för mig, då känner jag mig (och upplevs säkert också) som en tjatig besserwisserkärring som lägger mig i överallt. Men jag vet hur dynamiken i en barngrupp där ingen vuxen lägger sig i kan se ut. Jag har varit utsatt för det själv när jag var barn i en period då barnen fick sköta sig själva ännu mer än nu. Jag tycker inte att barn ska utsättas för det. Och jag absolut vägrar acceptera att mina barn sätts i den situationen. Så när andra vuxna lär barnen att inte "skvallra", lär jag mina att jag kommer om de kallar på mig. Och jag går dit om något annat barn antingen ser ut att behöva hjälp, eller gör något som inte är okej. Jag tror inte att de andra bryr sig mindre om sina barn än jag. De bara tycker att barn klarar saker som jag inte tycker att de ska behöva klara själva. Och när uppfattningarna krockar känner jag mig som en jobbig tjatmaja. Vilket liksom lägger sordin på stämningen lite smått.

Allt har sin tid

Storebror är inne i en hysteriskt närhetstörstande fas. Det ska gosas. Och kramas. Och kelas. Och sittas i knä. Och vara nära, nära, nära intill. Allt det där är givetvis alldeles underbart.

Det är dock avsevärt mycket mera underbart klockan fyra på eftermiddagen än det är klockan fyra på morgonen.

Timing is everything.

Att göra skillnad - storebrors brev till ICA Maxi

I flera dagar har ICA Maxi försökt ringa oss, men utan att nå oss. Idag fick vi till sist kontakt. Det var chefen för leksaksavdelningen som ringde. Hon berättade att hon aldrig ens reflekterat över tjej- och killskyltarna som storebror upprörts över. Hon berättade också att redan samma dag som hon fick storebrors brev gick hon ut på avdelningen och plockade ner skyltarna, och satte upp andra, improviserade. Sedan mailade hon ICA Maxi centralt i Stockholm, dels för att beställa nya skyltar, dels för att berätta om brevet storebror skickat. Resultatet: just nu ser det ut som om alla ICA Maxi i hela Sverige kommer ändra sitt sätt att skylta leksaker. Allt tack vare storebror.

Idag ska vi äta tårta här hemma.

Innovativt språk

Lillasyster råkar sätta sig litet illa. Hon viker in foten under sig och råkar därmed sparka sig själv i snippan. Gråt och tandagnisslan, förstås. En liten stund senare kommer hon igen: -Mamma, det gör fortfarande ont. Och så är det obekvämt. Skinkorna sitter ihop!
Jag tittar på henne, lätt förvirrad. Förstår inte riktigt vad hennes skinkor har med saken att göra. Hon suckar lite irriterat. Förtydligar: -Ja, skinkorna sitter ihop. Mina snippskinkor!

Undrar när det ordet kommer in i SAOL?

Jag är så stolt

Storebror, vid matbordet, upprörd: -Vet du vad jag tycker är dumt mamma? Jag tycker att det är dumt att ICA Maxi har skyltar där det står att leksaker är kill- eller tjejleksaker! Får man inte leka med vad man vill eller??

Så vi pratade lite konsumentkunskap. Och efter maten gick vi till datorn, där han dikterade följande brev till ICA Maxi:s VD:

Hej, jag heter XX och är sju år.
Jag skriver för att jag tycker det är dåligt att ni har satt upp två olika skyltar på ICA Maxi där det står Tjejleksaker och Kill-leksaker. T ex om jag gillar Barbiedockor, skulle inte jag få köpa en då? Om en kille står och vill välja en docka och det kommer några andra barn dit, då kanske han känner sig fånig om det står att det är en tjejleksak han ska köpa. Då kanske han inte vågar köpa den, fast han vill.
Jag tycker att det vore bättre om ni blandar ihop alla leksaker och sätter upp en ny skylt där det bara står Leksaker. Man borde få leka med vad man vill både om man är kille och om man är tjej.
(Min mamma har hjälpt mig skriva, men det är jag som bestämt vad det ska stå).

Hälsningar, (handskriven signatur och adress)


Min son, genuskämpen.

Discokulan

Det inte svårt att se vilken unge som är vår i myllret på dagisgården. Det är den som man måste ha solglasögon för att kunna titta på.

Inredning enligt lillasyster

Vi är så himla genus-pk i inredning av lillasysters rum.



Not. Det kan aldrig bli för mycket rosa.

Ett år

För ett år sedan igår satt jag vid en dödsbädd. För ett år sedan förlorade jag en förälder. För ett år sedan förändrades livet mer än det förändrats någon gång förut, utom då barnen föddes. Och den här gången var det en negativ förändring. För ett år sedan blev det försent för så mycket. Så mycket jag hade velat säga, göra, låta mina barn uppleva.

Och under det år som gått, har tomrummet inte krympt alls. Tiden har inte läkt några sår. Inte ännu. Inte alls. Och det förvånar mig. Jag är en praktiskt lagd person. Krass, pragmatisk. Jag tar saker som de är. Såpass att en väninna en gång frustrerat utbrast att jag är urtråkig att handla kläder med, eftersom jag tittar på tvättråden innan jag ens provar ett plagg. Jag hade trott att en så praktiskt lagd människa skulle se den krassa verkligheten även i det här. Se att min far var 86 år gammal. Att han hade drabbats av en demens som han själv aldrig hade velat fortsätta leva med när den förvärrats. Att han själv ville få dö hemma i sin egen säng, med sin hustru vid sin sida, precis som det också blev. Att han var gammal, redo att dö, och fick precis den död han själv önskade. Jag hade trott att allt det där skulle hjälpa. Det gör det inte.

Under ett års tid är det inte många kvällar jag inte tänkt på min far innan jag somnat. Saknaden är lika stor, sorgen likaså. Tomrummet alltför monumentalt att ta in.

För ett år sedan igår förändrades världen.

Vad var det jag sa?

Det var det, det. Maken åkte just iväg, kommer hem på måndag. Och storebror har nästan 40 graders feber.
Vad var det jag sa?

Överraskning?

Mensådärja. Då har maken bokat in en körning igen, från torsdag till måndag. Så nu väntar jag bara på att det ska bryta ut. Undrar vad det blir den här gången? Magsjuka? Halsfluss? En liten släng av böldpest kanske? Lite tyfus, perchance?

Spänningen är olidlig.

Födelsedag, men inte som planerat

Storebror är sju idag. Stor kille. Börja skolan på riktigt-stor. Det är liksom en alldeles speciell födelsedag att fylla sju. Precis som ett är. Och fem. Och tio, tretton, alla de där som liksom signalerar något nytt. Att fylla jämnt, eller halvjämnt. Att fylla tonåring. Eller att fylla skolplikt.

Så idag var en stor dag, både för att det är födelsedag i största allmänhet, och för att det var sjuårsdag.

Därför firade vi ordentligt. Först började lillasyster med att i två dagar kissa på sig flera gånger om dagen. Och kissa i sängen. Sedan inledde hon födelsedagen med att vakna med 39,5 graders feber. Och ha så ont när hon kissade att hon fick stå i duschen som en nyförlöst kvinna och duscha underlivet medan hon kissade för att lindra smärtan. Så efter presentutdelandet blev det barnvakt för storebror och en tur till vårdcentralen för lillasyster och mig.
Därefter svalde lillasyster snällt penicillinet, som smakade mycket illa. Såpass illa att hon inom tio sekunder kräktes upp det över hela köksgolvet.
Så sedan fick jag jaga rätt på läkaren per telefon och åka till stan för att köpa nytt sorts penicillin.

Och sedan började storebror hosta ännu mer än han redan gjort de senaste dagarna, vilket inte säger lite. Hård, smärtsam hosta. Vilket satte sig på humöret, om man säger så. Lite lätt grinigt blev det.

Och eftersom storebrors födelsedag också är makens och min förlovningsdag, passade vi på att gräla också.

Nu tänkte jag gå och lägga mig, innan jag råkar bränna ner huset också. Bara för att avrunda dagen, liksom.

Så illa tajmat

Storebror har influensa. Och därmed sannolikt svininfluensa, eftersom den såvitt jag vet är den enda som går på grundfriska barn. Nu har jag inte tagit honom till läkare, jag leker doktor och ställer diagnos själv, med god hjälp av erfarna kollegan jag ringde och bad om råd igår eftermiddag. När storebror vaknade med feberdimmig hjärna och hallucinerade. Very scary. Han insjuknade urakut igår, gick från att vara frisk till att inte orka stå upprätt på bara några minuter. Han har hög feber, djup skrällig hosta och ordentligt nedsatt allmäntillstånd. Han har däremot ingen snuva och bara halsont precis när han hostar. Dessutom har han ont i benen och magen. Låter som influensa och inget annat än influensa i mina öron. Och influensa brukar ta ett tag att friskna till från, även för barn.

Så därför känns det ju extra bra att storebror fyller år i övermorgon. Att han har ett hett efterlängtat barnkalas på lördag. Där jag bokat gympasalen och bjudit in 24 ungar utöver mina egna. Så. Jävla. Illa. Tajmat.

Uppdatering:
Har pratat med kompis i byn nu. Båda hennes ligger i samma sjuka, och tydligen har hälften av byns ungar smittats. Vilket förstås utesluter svinis, det känns osannolikt att just lilla byn här skulle få ett massivt utbrott... Samtidigt är det här definitivt ingen vanlig förkylning. Märklich.
Och tajmingen är lika dålig oavsett.

När det blir fel

Storebror har sovit oroligt inatt. På morgonen hostade han ett par gånger, och valde att ta en puff Bricanyl innan han åkte till skolan. Vi funderade inte så mycket mer på det, det är fuktigt i luften, så det kändes ganska givet att hans luftrör skulle spöka lite.
Några timmar senare ringde P från fritids och meddelade att han kändes lite varm och var hängig, och kunde jag komma och hämta? En stund senare hämtade jag ett stycke brännhet kamin till barn. Jag var i valet och kvalet hur jag skulle göra med lillasyster, men valde till sist att hämta henne också, klockan var ändå nästan ett, och hon hade varit på dagis sedan sju imorse, och mår nog också bra av lite lugn och ro.
Det var bara det att det tyckte inte hon. Hon ville stanna och leka ett tag till. Så jag frågade I, som hade hand om henne, om de hade bemanning så att det var okej att hon stannade ett tag till. Vilket hon faktiskt har rätt till, när jag inte är ledig utan vabbar för storebror. I sa att visst var de fullbemannade, men så log hon lite sådär som man inte vill att någon ska le mot en, och tillade att "ja, men nu har ju du kommit för att hämta henne, gör du inte det så får ju hon bestämma".
Så jag tog mitt barn och lommade hem. Tillstukad, lite skamsen. Med en känsla av att vara en förälder som inte förmår sätta gränser för sitt barn, som inte riktigt klarar det där med uppfostran.

Men nu har jag varit hemma en stund. Och nu känner jag mer och mer - är det ett självändamål att barn inte ska få bestämma? Var inte det här egentligen ett ypperligt tillfälle för lillasyster att få bestämma, att få känna att hon själv kan påverka sitt liv och fatta egna beslut? Varför skulle jag bestämma över henne bara för att bestämma? Vart tog barns rätt till medbestämmande och inflytande vägen? Hon är inte sjuk, varför ska då hon tvingas hem och sitta och ha tråkigt med en sjuk och grinig storebror?

Det här blev inte alls bra.

Utklassad

Vi sitter och tittar på det nya programmet, där femteklassare tävlar mot vuxna i allmänbildning. Det svaras på frågor i alla möjliga skolämnen. Plötsligt säger storebror fundersamt: -Mamma, om allt är något, då måste ingenting också vara något, eller hur?

Jag kan inte matcha det barnets tankedjup. Och han är bara (nästan) sju.

Och mera goda nyheter

Bara för att pigga upp tillvaron lite mer, såhär när vintern så snällt kommit tillbaka precis när vårkänslorna hunnit vakna till på allvar:

Jag har bläddrat i en kalender för 2011.

1 maj är på en söndag.

Julafton och juldagen är på fredag-lördag.

Nyårshelgen är också fredag-lördag.

Vi får alltså en enda extra ledig dag på hela jul/nyårsblocket.

Och vintern tar ALDRIG slut.

Årstidsväxlingar

Det var den våren det. Kort, men vacker. Årstiderna varar inte så länge nuförtiden. Utom vintern, den har liksom tagit över minst 9 av årets månader. 2,5 regnar det sedan. Men de där sista två veckorna, gud vad de är härliga! För dem som lyckas pricka in just dem för sin semester vill säga, vi andra svär mest åt dem.

Men som sagt, våren, den kom och gick. Men fin var den, håll med om det! Jag hann se vintergäck. Och små gröna skott av både snödroppe och påsklilja. De är förstås begravda djupt under snön igen nu, frid över deras minne, och kommer aldrig mer bli sig lika, men de var vackra. Den lilla stund de fick synas var de så himla fina.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Jag hade tänkt att åka till stan imorgon och köpa vårskor till barnen. Det var ju tur att jag inte hann slösa pengar på det. För de kommer gå i vinterskor resten av livet. Vintern tar aldrig slut!!

Jag ska sluta göra tester

Barnens Bokklubb har också ett webbtest. Där kan man få veta vilken av Sven Nordquists bokkaraktärer man är mest lik. En väninna blev Mamma Mu. Väldigt godkänt, hon är en mysig och godhjärtad varelse som njuter av livet och tar det mesta med ro.
En annan väninna blev en muckla. Också okej. Filuriga och hjälpsamma små varelser.

Jag då? Jag är tydligen gubben Pettson. En grinig jävel som mest går runt och surar i djup osocial tjurig ensamhet. Jamen, tack då.

Jag ska sluta göra webbtester.

Ja, vad tror de?

Jag gjorde just ett ur Expressens outtömliga förråd av webbtester. Den här gången handlade det om huruvida man är stressad eller ej. För det första vill jag bara vända mig emot testets upplägg. Svarar man sanningsenligt på alla frågorna, får man lätt känslan av att vara en usel och otrevlig person. Och det drar inte ner stressnivåerna i kroppen. Kontraproduktivt är vad det är. Att bli irriterad på att stå i kö/idioter i trafiken/folk som står och såsar istället för att få nåt gjort/folk som fumlar och velar, det är inte tecken på stress. Det är att vara normal. Och sedan pratar vi inte mer om det.

Sedan undrar jag lite lätt över vilken kategor människor de vänder sig till. En av frågorna lyder: Gör du ofta mer än en sak samtidigt?

Privat är jag småbarnsmor. Yrkesmässigt är jag sjuksköterska. I rest my case.

För övrigt är jag uppe i nästan 55 flextimmar nu. Och flexbrytet är om en månad. Då försvinner alla timmar som överskjuter 20. Utan att man får betalt för dem. Det är så härligt att vara offentliganställd.

Grillsäsong!

Äntligen! Vår i luften, plusgrader, strålande sol.

Och korvgrillning på altanen. Nu har det vänt.

Ljuvliga barnkläder

Var på klädvisning idag. Hos en fembarnsmamma, som syr barnkläder. Japp, ni ser rätt. Fem barn, och ändå hinner hon sy kläder. Fantastiska sådana. Och inte särskilt dyra alls. Snäppet över Hennes och Lindex, men ljusår snyggare och mer unika och personliga. Hon funderar på att satsa på skrädderiet helt och avstå från sitt "vanliga" jobb. Jag tror på henne. Titta gärna in! (Nej, jag känner henne inte privat. Och jag får inte rabatt. Jag bara tycker kläderna är så urfina att jag vill sprida budskapet).

www.mysmalva.blogspot.com