Vuxen i förtid

När storebror var ungefär tre år älskade han Emil i Lönneberga passionerat. Den perioden gick dock över, och när vi var på Astrid Lindgrens Värld nu i sommar, var det under våldsamma protester han lät sig släpas med till Katthult. Där han blev lika passionerat förälskad som någonsin när han var tre, och efter hemkomsten var det Emil i dvd-spelaren för hela slanten.

Senare, på Muminvärlden, återupptäckte han även Mumin, som också de varit sorgligt övergivna länge. Han for runt över hela stället med en iver och en energi som om han fått partypulver från Colombia till frukost istället för torra frallor. När han uppsökte bänken där hans ömma moder vilade sina trötta gamla ben för att ta en kortare paus, förundrades han själv hur hans sinnelag förändrats:

-Mamma, det är så konstigt! Först gillade jag inte varken Emil eller Mumin, men nu ÄLSKAR jag dem igen!

Eftertänksam paus, varpå han vände sig mot mig, strålande av häpen glädje, och utbrast: -Mamma! Det är precis som om jag blivit ett litet barn igen!

Nämnde jag att killen är sju? År alltså, inte decennier.

I´m such a daredevil

Man ändrar mycket i sitt liv när man får barn. En av alla saker som ändras är perspektiven. Man kan liksom inte längre leva farligt med sena kvällar och vilt leverne (om man nu nånsin gjort det). Nån måste ju vara hemma i TV-soffan om barnen skulle vakna.

Så man får skaffa sig sina kickar där man kan hitta dem.

Som när man är stenförkyld. Med helt igensatta bihålor. Täppt näsa. Och - inte minst - hosta. Om man då väljer att flourskölja sittande vid datorn, med munnen rakt över tangentbordet, då känner man faran kittla ryggraden, vill jag lova.

Eller känslan av att på morgonen, i dimma, på viltrika vägar, köra med bensinmätaren så långt i botten att man kör mer på bensinångor än på bensin, ända till närmaste mack.

Livin´ on the edge, liksom. Parent style.

När livet förändras

Jaha. I förrgår var det makens och min bröllopsdag. Och idag flyttade han ut.


Ja, inte utan att förvarna först förstås, jag har vetat i två månader att han skulle det, men flytten blev inte av förrän idag. Oklart varför han gjorde det, dock. De förklaringar han hittills presterat är:

1) Det är svårt att vara förälder. (No shit, Sherlock, liksom)

2) Han borde aldrig ha skaffat familj från början. (Man skulle kunna tycka att det är sisådär sju år försent att komma på det nu, men vad vet jag)

3) Han vill börja om. (Hur man nu gör det när man redan har familj. De försvinner inte, precis)

Mer än så har han på två månader inte kunnat åstadkomma som förklaring. Till barnen har han inte förklarat alls. Han tyckte istället att det var en bra idé att säga rakt ut till dem att han inte vet varför han ska flytta, han bara ska det. Jamen, dåså, då vet de.

Hursomhelst, förutom att jag är jävligt förbannad på honom just nu, och att jag tror att han kommer att den bittra vägen upptäcka att det där med att börja om inte var så himla lätt eller kul precis, så skils vi inte som ovänner. Vi är överens om det mesta. Ja, utom det då att jag tycker att man har en förbannad skyldighet att i alla fall försöka med familjerådgivning innan man river upp en familj, medan han tycker det är okej att gå utan ens en förklaring till barnen. Men bortsett från det då. Barnen stannar hos mig, hade vi inte varit överens om det hade vi inte varit överens om något alls. Jag hade aldrig accepterat ett varannanveckas-boende. De ska till honom varannan helg, det är illa nog. (Nej, han är ingen dålig pappa. Men barnen ska ha stabilitet och veta var de bor och hör hemma, och jag klarar inte heller att vara utan dem.)

Så så ser det ut här. Och det kommer bli bra. Det är inte jag som ikväll sitter i en liten etta hyrd i andra hand utan vare sig barn eller hund. Jag kommer klara mig fint. Och det kommer barnen också.

Yrkesval: Kändis

Den lokala blaskan har en fototävling under sommaren. Varje vecka är det ett nytt tema. Den här veckan är temat porträtt. Morfar har skickat in en bild vardera på sina barnbarn. Flickbarnbarnen, alltså. Varje antydan om att pojkarna inte fick vara med därför att de inte är näpna små flickebarn, avvisades kategoriskt och med eftertryck. Anledningen uppgavs istället vara att det på 7 respektive 8 år inte tagits en enda bild av någon av pojkarna av den kvaliteten att den skulle gå att tävla med. Välj själva vilken förklaring som känns mest sannolik...

Hur som helst, varje dag publiceras tre av insända bilder i papperstidningen. Oklart om dessa bilder slumpas fram eller aktivt väljs ut. Oklart därför också hurpass mallig man har rätt att vara om ens bild blir publicerad. Men igår var i alla fall bilden av lillasyster med i tidningen. Jättekul, såklart. Det tyckte förstås lillasyster också. Så kul att hon reagerade med att spontant börja slå med knytnävarna i luften medan hon skrek "Hurra, jag är en kändis, jag är en kändis!!".

Varpå mamman lika spontant började planera för en flytt till en liten lerhydda på den afrikanska landsbygden där varken TV eller internet finns. Ända tills jag kom ihåg min intensiva aversion mot utedass. Och insåg att det knappast finns inomhusbadrum i primitiva lerhyddor i Afrika. Så de planerna fick skrinläggas.

Istället planerar jag för att Idol, Big Brother och alla liknande program ska vara nedlagda när lillasyster blir gammal nog att söka.
Så kom igen nu. Nu slutar vi titta på sånt, okej?

Dagens ord

Lillasyster har lärt sig ett nytt ord. Ett som hon använder. Frekvent, gärna och i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Allra helst när hon är arg, och då förstås riktat till den stackars sate som ilskan för ögonblicket riktar sig mot. Även om det kan svänga snabbt, så vi har alla hört det om oss själva här hemma. Ordet? "Skitstövel".

Och det har hon inte lärt sig av något ouppfostrat äldre barn på dagis minsann. Inte av något äldre ouppfostrat barn här hemma heller för den delen. Inte ens av någon mer eller mindre bristfälligt uppfostrad vuxen. Nej, för det lilla ordet har min lilla juvel lärt sig av Ronja Rövardotter och ingen annan.

Hon var en riktig folkbildare, den där Lindgrenskan.

Ålderstecken

Som de flesta säkert noterat, brukar shampooflaskor och balsamditon ha lite olika design. Ofta är shampooflaskan lite bulligare, och balsamflaskan lite slimmare i formen. Piece of cake att ta rätt.

Men. När man står i duschen, drypande våt, givetvis utan sina glasögon. När man då upptäcker att den nya sortens shampoo/balsam har samma form på flaskorna. Att skillnaden istället ligger i färgen på flaskan. När man inser att man inte har den blekaste susning om vilken flaskjävel som har vilket innehåll. När man upptäcker att synen utan att man märkt det tydligen försämrats till den grad att det är omöjligt att tyda texten på sagda flaskjävlar, och att man därför inte har någon som helst möjlighet att veta vilken man ska börja ta ur.

Då kan det tänkas att man känner sig väldigt gammal. Det kan det tänkas.

Sanningssägare

Barnen och jag har tillbringat den sedvanliga semesterveckan i Småland. Och lillasyster har passat på att slå personligt rekord genom att bli borttappad två gånger på två dagar inne på Astrid Lindgrens Värld. Jag ska börja ha koppel på henne.

Hursomhelst. Storebror och jag var ute och promenerade en dag i det lilla samhälle där barnens mormor bor. Vi pratade om att vi älskar att vara i Småland. Jag sa att jag skulle kunna bo där, men vi enades ändå om att vi har för mycket som håller oss kvar i Sörmland för att en flytt ska kännas rimlig.

Jag: -Men du, när vi blir rika, DÅ kan vi ju kanske köpa en sommarstuga här!

Storebror, med överseende i blicken och en inte alls särskilt behaglig anstrykning av medlidande i rösten: -Mamma. Vi kommer ALDRIG att bli rika.

Ska man verkligen vara så realistisk vid sju års ålder?

Raising Psycho

Jamen, jag vet inte.






Räcker det med BUP tror ni? Eller bör jag reservera en sån där trevlig madrasserad cell åt henne på en gång?

Men hon är inte envis alls

Torsdag morgon. Lillasyster hittar ett par skor hon absolut vill ha på sig på dagis. Skorna är i storlek 29. Lillasyster har storlek 28. Jag försöker förklara att skorna är för stora, och att hon kommer få jätteont i fötterna av dem. Lillasyster hävdar bestämt att de passar utmärkt och att hon inte alls får ont. Jag säger att det beror på att hon hittills gått ca två meter i dem, men att de kommer att börja göra ont när hon haft dem ett tag. Lillasyster vägrar acceptera detta. Diskussionen drar ut på tiden, och storebror har en frukosttid på fritids att passa.

Så hon får väl gå till dagis i de förbaskade skorna då. När jag lämnar förklarar jag läget för fröken. Jag lämnar medvetet inte med skor som passar, för jag tycker att lillasyster är stor nog att faktiskt ta konsekvenserna av sitt eget beslut (iaf när konsekvenserna, som i det här fallet, är helt ofarliga).
Efter dagis blir lillasyster hämtad hem till en kompis. Eftersom jag själv har migränkänning och tar en Imigran direkt jag kommer hem och därmed behöver lägga mig en stund, är svågern snäll och hämtar henne från kompisen åt mig. Han hämtar till fots. När de kommer hem berättar han att lillasyster gått barfota hela vägen hem, men att han egentligen inte får tala om det för mig.

Jag: -Älskling, hur gick det med skorna idag?
Lillasyster, helt oberört: -Bra.
Jag: -Fick du inte ont av dem då?
Lillasyster: -Nej då, det gick bra.
Jag: -Så då vill du ha dem imorgon också då?
Lillasyster, fortfarande likgiltigt: -Nej, jag tror inte det.
Jag: -Men varför då?
Lillasyster: -Nej, jag känner inte för det, bara.

Jag har forfarande, tre dagar senare, inte fått ungen att erkänna att skorna gjorde ont. Jag ser fram emot hennes tonår. Verkligen.

Vi är tydligen rikare än jag vet om

Tisdag kväll. Maken är iväg på den vanliga tisdagsdansen (han älskar att dansa, jag avskyr det. Dealen är att jag tjafsar inte om att han drar iväg och gör det, han tjafsar inte om att jag vägrar följa med). Jag tänker att jag kanske ska ta och tvätta lite, som en god liten hausfrau. Han har tre par arbetsbyxor som hänger i hallen och luktar sådär härligt manligt svettigt. Så jag plockar ner dem och börjar tömma byxfickorna. Alla miljoners miljarders fickor som arbetsbyxor har. Hundbajspåsar, papperslappar, allmänt skräp.
Och så längst ner i en av fickorna, hopknölad till en liten bit bara, ack så lätt att missa. En tusenlapp.

Maken tycker tydligen att vi har mycket mycket mer pengar än jag tror att vi har. En söndertvättad tusenlapp hit eller dit, liksom.

Snille.

Pappans gener - märkligt nog dominanta, tydligen

Lillasyster och jag sitter och spelar spel. Vi spelar ett Fem Myror-spel som går ut på att lära sig läsa. Jag håller upp ett kort som det står SNIGEL på. Hon ljudar fram varje bokstav för sig. S-N-I-G-E-L. Helt korrekt. Så blir det dags att få ihop de ljudade bokstäverna till ett helt ord. Hon ser upp från kortet och säger förhoppningsfullt: -Mus?

Men hon är söt i alla fall. Det kommer man långt på.

Vad kan det vara?

Jag har en liten, gnagande känsla av att det är något jag glömt. Något jag borde gjort. Något jag brukar göra, men inte fixat på ett tag. Något....något....

Semester från semestern, tack

Jag har nu haft en veckas semester. Eller egentligen fyra dagar, för igår jobbade jag.

Fredag kväll, efter skolavslutningen, hade vi gäster. Det blev sent.

Lördag var vi och badade.

Måndag var vi på Kolmården.

Tisdag gjorde vi utflykt med mormor och morfar.

Onsdag var vi på Kolmården igen (har man årskort så har man)

Torsdag jobbade jag som sjukvårdare på Olympic Day. Barnen var där med mormor och morfar. Superkul, verkligen en once in a lifetime-grej! Storebror som hade åldern inne fick prova diverse sporter och mingla runt bland olympiska stjärnor. Just nu har jag som skrivbordsbild på datorn ett foto av båda barnen tillsammans med Stefan Holm. Det är stort, även för en sport-ointresserad som jag.

Fredag, idag, var vi på teater. Alfons Åberg. Den som har chansen, gå och se den, den är ute på folkparksturné runt landet i sommar! Fantastisk liten föreställning!

En fantastisk vecka. Men herregud, kan man få börja jobba igen innan jag blir utbränd, tack?

Att tolka lagen

Hörni, det här med att lagen säger att man inte får slå sina barn, det är väl egentligen mer att se som en rekommendation? Det gäller väl inte när de är riktigt jävla odrägliga?

För det kan aldrig vara meningen att man ska behöva lägga energi på att resonera med dem? Herregud, vem orkar det efter en hård arbetsvecka? Det måste vara en rekommendation. Men om, säger OM, det nu inte är det, är det nån som vet vad lagen säger om att bygga en Fritzlkällare?

När man är alldeles för trött (eller möjligen semidement)

Jag var på tjänsteresa torsdag/fredag. Långt ute i skärgården på en ö bodde vi hela gänget från arbetsplatsen. På ett vandrarhem helt utan komfort. Ytterligt vackert, väldigt obekvämt, dessutom väldigt intensivt. Lägg en lång resa (nästan fyra timmar enkel resa) på det, så var jag mycket mycket trött igår kväll när jag till sist kom hem.
Trots det var klockan nästan elva innan jag lyckades ta mig i säng. Jag klädde av mig, vacklade iväg till toa, dumpade av strumporna i tvättkorgen på vägen, och kvällskissade. Reste mig upp, vände mig om för att spola. Råkade kasta en blick nedåt toastolen.

Och upptäckte att det inte alls var tvättkorgen jag släppt ner strumporna i. Lovely.

Hustru med stenhjärta

Maken sitter vid frukostbordet. Ser mycket eländig ut. Jag frågar hur det är med honom, med min bästa väna lilla hustruröst.

Han: -Jag känner mig jättesjuk. Jag har så ont i huvudet, och så har jag feber också, jag fryser så jag skakar.
Jag, lätt bekymrat: -Nämen, hur mycket då?
Han, ännu ynkligare: -Nästan 38 grader.

Och där slutade jag lyssna och började koka mig en kopp te istället.

Missvisande logik

Storebror, medan jag donar i köket, apropå ingenting: -Mamma, vem kommer att dö först, tror du, du eller pappa?

Jag, lite ställd: -Jaadu....det kan man ju aldrig veta förstås.

Storebror, sakligt: -Jag tror du kommer dö först. För du är ju äldre än pappa.

Femton månader äldre för att vara exakt. Ouppfostrade skitunge.

Originell shopping

Jag har länge velat ha en sweatshirtjacka. Ni vet en sån där tröja med huva och dragkedja fram som blir som en korsning mellan en kofta och en jacka. Ett av världens mest praktiska plagg. Varm och mjuk kofta inomhus kalla vinterkvällar, lagom tunn jacka svala sommarditon.

Så idag åkte barnen och jag till Stadium Outlet i jakt på en sådan. Och tydligen är det helt andra kriterier som avgör kläders köpvänlighet än jag trott i alla år. För storebror insisterade på att provkrama mig i varje jacka jag provade. Och sedan tjatade han igenom att jag köpte den som han tyckt var skönast att krama.

Så kan man också välja kläder.

Stating the obvious

Vi var på betessläpp idag. Alltid lika trevligt, och särskilt när det som idag är varmt och skönt. Förutom de glada kossorna bjöds på muntrationer som åka i höskrinda efter traktor, åka häst och vagn, hälsa på smådjuren i stallarna och fika. Allt man kan behöva.

Och så Nassim al Fakir. Bolibompaledaren medverkade i en direktsändning i TV4:s morgonprogram (finns att se på deras hemsida). Han bestämde sig för att springa framför korna på väg nerför backen till hagen. Medan han sprang hade han mikrofonen på sig, och i inslaget hör man hur han frågar mannen han sprang tillsammans med om det är något särskilt han bör göra (frågan ställs springande i full fart). Han får det något torra svaret: -Ja, du bör springa något fortare än korna.

Gud så enkelt livet kan vara. Tänk all möda jag lagt på åratal på högskola. All energi lärarna lagt på att göra mig och kollegorna till fullfjädrade sjuksköterskor. När allt de behövt göra varit att helt enkelt säga -Ni bör undvika att ta livet av någon.

Förspillda år. Tänk vad jag kunde gjort istället.

Vulkantrakter

Tänk att jag har bott i Sverige hela mitt liv utan att veta att vi har en aktiv vulkan här i trakterna.
För aska från en vulkan är ENDA tänkbara förklaringen till de vita flingor som flög i luften imorse. All annan förklaring (baserat på att det bara var 2 plusgrader t ex) är helt otänkbar. Helt. Det är maj nu. MAJ. Vårmånad. Vår och värme. Inget annat.
Frågor på det?