Nya definitioner

Man ändrar sina referenser när man blir förälder. Livet får helt ny mening. Men inte bara livet. Även språket genomgår en metamorfos. Orden får en helt annan betydelse än de tidigare haft. Småbarnsförälderns version av att vara dödsföraktande är till exempel att först ge lillasyster två flaskor välling på raken, och sedan låta henne sova utan blöja.

Dygnsrytm

Klockan är kvart över två på natten. Storebror kommer tassandes. Hejdar sig i dörröppningen till sovrummet. Spänner ögonen i oss: -Va? Sover ni? Det är ju morgon!

Detta är samma barn som måste tvångsväckas och halvsovande släpas till dagis varje morgon....

Säsongsskifte

Nog för att det är bra att vara förutseende. Och nog för att jag sparar mycket pengar genom att veta vad som finns hemma och därmed kunna utnyttja extrapriser och begagnatfynd. Men det känns ändå sorgligt att ha bett maken ta ner kartongen med vinterkläder och stövlar från vinden för inventering inför eventuella inköp.
Vart tog sommaren vägen? Och varför är jag fetare och tröttare än någonsin? Och varför skriker jag fortfarande på mina barn? Det var ju den här sommaren jag skulle bliutviladblienperfektmammatränavarjedaggånermassorivikthaettspännandesexlivläsamassoravböckerstädahelahusetorganiseraallavårasakerlagaallmatsjälvbadavarjevarmdagvarautejämt...ha ett perfekt liv!
Det blev inte riktigt så. Det blev mera same same, liksom. Oh well. Vad är väl en bal på slottet?

Nära döden-upplevelse igen

Vi har lånat systerns crosstrainer. Helt enkelt för att jag är dödens trött på alla årskort och träningsmackagrunter som inhandlas för dyra pengar och sedan aldrig används. Så nu tänkte jag låna den ett tag, och sedan utvärdera om vi också ska köpa en. Sagt och gjort. Träningskläder på. Ett Vänner-avsnitt i dvd:n. Och så trampa på. Ett Vänner-avsnitt är 22 minuter långt. Jag trampade 15 av dem.
Jag tar nog hellre en dust med älgen igen.

Nära döden-upplevelse

Det är tidigt på morgonen. Jag jobbar helg, och är nog den enda i hela världen som är uppe klockan sju en lördagsmorgon. Ja, jag och lillasyster då, fast hon sitter hemma i soffan med en vällingflaska och tittar på Dora Utforskaren. Jag sitter i bilen på väg till jobb.
Jag kör inte fort. Annars har jag en tendens att göra det, men inte här. Inte på den här vägen. Inte så här dags på morgonen. Jag vet alldeles för väl hur mycket vilt här finns. Så jag kör kanske 80 på 90-vägen. Ändå hinner jag inte med när älgen kommer. Den kommer från vänster upp på vägen. Och den går inte särskilt fort, inte som rådjur gör. Den går inte så fort, och jag kör inte så fort, och ändå händer allt så fort. Jag ser att den inte kommer att hinna över. Och jag ser att jag inte kommer hinna bromsa. Men jag bromsar förstås ändå. Hårt bromsar jag, så hårt jag vågar utan att tappa kontrollen över bilen. Och jag tänker på vad mamma alltid brukar säga, att man aldrig ska gira eftersom älgar ofta vänder och springer tillbaka andra hållet igen. Så jag girar inte. Men jag har ingenstans att ta vägen, för dikena är så djupa och just då hejdar sig älgen och börjar vända om, precis som mamma sagt att de gör, men så ändrar den sig och fortsätter istället, och jag hinner tänka att nu dör jag, för man dör om man krockar med en gigantisk älg, och så girar jag i alla fall, runt älgens rumpa, och så är den över på andra sidan vägen och försvinner in i skogen. Kvar på vägen står jag i min bil. Utan en skråma sitter jag där och skakar bakom ratten.
Så jag ringer hem. Gråter i telefonen så jag knappt kan prata. Maken tror att jag håller på att dö. Allra minst. Jag lyckas få fram något om en älg. Han blir jätteorolig. Frågar om jag kört på den. Jag lyckas hulka fram ett nej. Han frågar om jag kört i diket när jag väjt för den. Jag gråthickar fram ett nej igen. Då blir han tyst. Och jag hör hur han tänker att han undrar varför jag ringer hem kvart över sju på morgonen och ylar om att absolut ingenting har hänt. Men han säger inget. Han lyssnar tills jag lugnat mig. Sedan kör jag vidare till jobbet. Utan en skråma på vare sig mig eller bilen. Men jag mår illa när jag passerar det stället på vägen hem igen.

Mänsklighetens början

Storebror, med ett paket mjölk i handen: -Mamma, hur blir det kobebisar?
Jag: -Jo men det vet du ju - en komamma och en kopappa träffas, och så blir det en bebis i komammans mage. Det behövs ju ett pappafrö och ett mammaägg för att det ska bli en bebis vet du ju.
Storebror: -Jaaa. Men mamma, för länge länge sen, innan det fanns några människor, när ingen mamma och pappa kunde träffas, hur blev det bebisar då? Hur blev det de första människorna?
Jag: -Ehh, jo du förstår att....alltså en del tror....jo så här var det.....för länge sen......ehhm...vill du ha en glass?

Kalasplanering

Jag har hittat sådana där små djur ni vet. Sådana där i något slags mjuk gummi, i grälla färger som vi använder på jobb att ge barnen när de fått en spruta eller tagit ett prov. Sådana. De fanns i en leksaksaffär för bara ett par kronor styck, och jag köpte raskt ett trettiotal så är godispåspresenterna fixade till båda barnens födelsedagskalas. (När, och varför i hela friden började man med presenter i godispåsarna? Vad är det för fel på godis, bara godis??)
Storebror inspekterar dem. Det är dinosaurier. Nu råkar han veta att i lådan bredvid låg det spindlar istället. Och tre centimeter stora dinosaurier är väldigt små. Men tre centimeter stora spindlar är väldigt väldigt stora. Även om de är i lila eller neonrosa gummi. Så dem köpte inte jag. Storebror vet dock att de finns.

Storebror: -Vet du mamma, jag ville egentligen hellre ha spindlarna.
Jag: -Men älskling, jag tyckte faktiskt att de var lite läskiga.
Storebror: -Då kanske du helt enkelt inte ska gå på mitt kalas då.
Jag, när jag har hämtat mig från chocken mycket nog för att kunna tala igen: -Jaha, men då kanske jag inte heller tänker ordna ditt kalas, om jag inte ska få komma på det. Då får pappa fixa med inbjudan, godispåsar, tårta och allting.
Storebror, irriterat: -Jamen du FÅR väl komma då! Men skyll inte på mig om du blir skrämd!

Tänk vad besviken han kommer bli när han öppnar sin påse, då i mars när det är dags.

Sömnlöshet

Jag sover djupt när lillasyster kommer tassandes, vid kvart i ett. Hon vill ha en flaska. Jag vet bättre än att mucka gräl mitt i natten, så jag går upp och gör en. Lägger henne med den i hennes egen säng igen. Går och lägger mig. Somnar om direkt. Tre timmar senare, vid fyra, vaknar jag av att hon panikgråter i sitt rum. Jag rusar dit. Möts av en halvvaken lillasyster, mitt i en mardröm. Jag sätter mig på sängkanten. Tar upp henne i famnen. Vyssar, tröstar. Bär henne med mig till vår säng. Hon klänger sig fast vid mig som en liten apunge. Vi lägger oss tillsammans. Hon ligger tätt intill, nära. Hon somnar om nästan direkt. Trygg hos mamma och pappa. Jag ligger länge vaken, med ansiktet mot hennes svettrufsiga hår och känner tyngden av hennes lilla varma kropp på min arm. Förundras över hur man kan vara så trött att man mår illa, och ändå aldrig vilja somna ifrån nuet.

Det avgör saken

Storebror håller på att göra sig i ordning för sängen. Jag frågar vad han ska göra på dagis imorgon. Han svarar: -Jag ska vara hemma. Och titta på Nickelodeon. Och äta popcorn. Och borsta tänderna.
Det avgör saken. Mitt barn vill frivilligt borsta tänderna. Jag har inte tid att jobba imorgon. Jag måste gripa tillfället när mitt barn på eget initiativ vill göra detta annars så förhatliga. Får man vabba för tandborstning?

Men det STÅR faktiskt i boken!

Lillasyster: -Pappa ska inte göla välling! Maaaammaaaaa skaaaa!!!
Jag: -Att du alltid ska bråka om det här! Jag är så trött på allt detta bråk! Nu låter du pappa göra vällingen, annars får du vara utan, och hör sen!

Storebror (för femtioelfte gången, kommer ut ur sovrummet): -Jag kan inte sova! Får jag vara uppe?
Jag: -Nej! Varför ska du jämt härja när du ska sova? Nu går du och lägger dig på en gång, och du kommer inte upp igen!

Jag är ganska säker på att ungefär just precis detta står i mina nya barnuppfostringsböcker. Visserligen som exempel på sådant man absolut inte ska säga till sina barn. Men nu tycker jag att vi ska fokusera på det positiva. Det står faktiskt i boken!

Komplimanger från en femåring

Vi håller som sagt var på att möblera om hela kåken denna sommarens enda (nästan) värmebölja. Andra värmebölja av två, iaf. Jag har lugg. Detta blir aningens svettigt, så efter några eländiga timmar tröttnar jag, och sätter helt sonika upp luggen i en tofs rakt upp. Storebror ser mig gå runt i denna föga klädsamma frisyr hela dagen. Han begrundar sin mor. Till sist kommer det: -Mamma. När du har håret sådär, i en tofs i pannan sådär. Då ser du ut precis som en Pókemon som heter Shimshar. Det är en ap-Pókemon. En apa.

Jahadu. Men imorgon är det jag som väcker dig klockan sex och skickar dig till dagis. Så det så.

Hur tänkte vi här?

Årets varmaste dag (känns det som). Då möblerar vi om HELA jäkla huset. Genomtänkt det där. Verkligen genomtänkt.

Varför, varför, varför??

I ljuset av mitt tidigare inlägg där jag bekände min skam över mitt konsumerande, så känns det lite extra bra att kunna meddela att jag idag gjort av med mer pengar än jag tänker erkänna på IKEA. Barnen ska få egna rum. Hittills har de delat ett sovrum och ett lekrum. Nu ska de istället ha varsitt eget rum. Detta hade jag inte tänkt genomföra förrän om ett par år, men behovet kändes plötsligt stort. Jag misstänker nämligen att en hel del konflikter beror på dels att storebror inte har någonstans att gå iväg, drämma igen dörren och få vara arg och frustrerad ifred. Dels på att barnen sinsemellan är så fruktansvärt olika att de kan behöva få ha egna sfärer som de får styra med själva utan att den andra får lägga sig i. Dock har vi haft ett allvarsamt samtal om hur de inte får sätta i system att stänga ute varandra, och om hur de måste få vara i varandras rum, eftersom de har så många gemensamma leksaker som kommer delas upp mellan rummen.

Alltså. Idag tog maken ledigt (läs: har jobbat nästan dygnet runt resten av veckas istället), och vi åkte till paradiset: IKEA. Jag älskar IKEA. Även om just garderober kanske inte är favvoinköpet. Det blev, förutom varsin garderob, också skrivbord till juvelerna. Och på fyndet. Vad hittade inte min make där till mig? Om inte den möbel jag suktat efter sedan storebror föddes för dryga fem år sedan, men varit för snål för: Hemnes dagbädd! Denna ljuva dröm för ett flickrum (fast innan lillasysters födelse var jag fast besluten att tvinga på storebror den istället, för jag bara MÅSTE ha den i mitt liv!). Den stod där. Ett skyltex. Lite smutsig, aningen avskavd färg långt nere i ena hörnet. Till halva priset. Me SO happy!!

Sedan kom vi hem. Och började rodda i möbelflytten. Vårt sovrum ska bli lillasysters rum. Lekrummet ska bli vårt sovrum. Storebror ska få det som varit barnens sovrum. Varenda jäkla möbel ska asas runt i hela huset. Och vi har fyra, säger fyra, sprängfulla bokhyllor bara i sovrummet. Tre i barnrummet. Varför, åh varför ska jag vara sorten som vill äga och läsa om böcker??

Jag måste ha mer semester!

Nu. Äntligen. Efter fyra veckors semester, inne på den femte. Nu äntligen börjar jag göra det där jag borde ha gjort från början, men inte orkade. Nu börjar jag vända skutan. Storebror är inne i en urjobbig utvecklingsfas. Urjobbig för alla, och mest för honom själv. Utbrott, skrik, bråk, konflikter. Och nu, denna veckan, har jag äntligen börjat reda i det. Fundera på vilket slags förälder jag vill vara. Prata med maken om det. Beställa böcker i ämnet, börja läsa dem. Läser just nu "Fem gånger mer kärlek" och sitter och nickar mest hela tiden. Läser högt för maken. Svär på att så här, just så här ska jag bemöta barnen hädanefter.
Och jag har också börjat. Börjat låta dem hjälpa till i köket varannan dag. Börjat spela spel med dem varje dag. Börjat medvetet jaga allt positivt att förstärka och berömma, hur litet det än må vara. Börjat medvetet jobba på att inte låta mig provoceras till ett hetsigt svar, även när barnen är oerhört provocerande. Börjat undvika att mucka gräl med barnen, eller låta dem mucka gräl med mig.
Och det ger resultat. På bara några få dagar har konflikterna radikalt minskats, och de leker klart bättre själva.
Men det tar tid. Och kräver energi. Jag har inte TID att jobba just nu!

Vad har jag skapat?

Jag går min sedvanliga kvällsrunda med saltkaret för att efter bästa förmåga utrota mördarsniglarna. Med mig har jag lillasyster. Hon inleder med att för varje snigel vi hittar och saltar gå ner så djupt i basen hon kan och skrika -DÖÖÖÖÖ!
Vackert så. Sedan fortsätter hon, när vi hittar en stor snigel: -Det däl äl mamman.
Vi hittar en ännu större: -Det däl äl pappan.
Ett par mindre: -Det däl äl bebisen. Och det däl äl stolasystel.
Vi går vidare, hittar flera: -Däl äl molmol. Och molfal.

Vi har alltså på egen hand utplånat en hel släkt ikväll. Och lillasyster är så glad att hon kvittrar över detta faktum. Jag är inte helt säker på om jag borde bli rädd eller inte.

Sommarkväll

Maken sover borta inatt. Det är bara barnen och jag. Vi har umgåtts hela dagen. Vi har spelat Piratspelet minst en triljard gånger. Den försvunna diamanten en gång. Läst två kapitel i nya boken. Storebror har fått tvätta en maskin tvätt nästan helt själv. Lillasyster har fått koka ris och duka bordet. Vi har haft kafferep med sandtårta i lekstugan. Nu sover lillasyster bredvid mig i soffan. Storebror sover i föräldrasängen, där han ska få sova hela natten.
Livet är väldigt väldigt bra.

Japp, puckomamman, det är jag det!

Hemma igen. Doktorn kastade en blick på lillasysters armar och konstaterade att vänsterarmen drabbats av så kallad piglux. Det vill säga, att armen var ur led i höjd med armbågen. Den högra armen, den som storebror dragit i, var däremot helt okej, hon har nog bara inte vågat använda den av bara farten.
Vi kan alltså konstatera att armen verkligen var skadad, och vidare att a) det var jag som åsamkat henne skadan, samt b) att jag sedan dessutom tvingade henne att gå med en skadad arm sedan i lördags kväll. Nu är det måndag. För jag tyckte inte att hon hade tillräckligt ont för att det skulle vara rimligt att det var en luxation. Trots att jag vet att ungen har Sveriges högsta smärttröskel. Jag har sett henne ha dubbelsidig öroninflammation, och det enda hon markerat det med är att klia sig lite på örsnibben. Ändå tyckte jag att jag kunde avstå från att söka vård, för hon hade inte tillräckligt ont. Känns ju sådär just nu. Känns som läge för en socanmälan just nu.
Lillasyster har så hög smärttröskel att hon inte sade ett pip ens när doktorn drog armen rätt igen. Mamman däremot fick gå ut och gråta en liten skvätt på kollegan P:s axel.
Lillasyster är nu nöjd och belåten, och använder båda armarna helt obehindrat igen. Modern lovar och svär att alltid alltid ta sina barn på allvar hädanefter.

Puckomamman

Lillasyster gjorde illa sig i vänsterarmen i lördags. Jag höll henne i handen för att vi skulle gå in, när hon plötsligt stannade och drog bakåt. Sedan dess vill hon inte använda den armen. Den är inte svullen, och hon kan böja i alla leder, så jag kan inte se hur den skulle kunna vara skadad egentligen, men hon använder den inte, och gråter om jag tar i den, även om hon sover djupt när jag gör det.
Det kan man tycka är illa nog. Men då känner man inte vår lillasyster. Nej, för hon kan värre. Igår skulle storebror hjälpa henne upp i en vuxensäng. Då tog han tag i andra armen och drog. Och då gick jorden under. Lillasyster skrek som om armen var av. Återigen - ingen svullnad, alla leder är böjbara. Men lillasyster beter sig nu som om hon de facto inte har några armar alls. Inatt har hon legat platt på rygg, och varje gång hon vaknat till har hon gråtit förtvivlat. Hon vägrar röra sina armar en millimeter, och jag får inte heller ta i dem. Jag har fått hålla flaskan åt henne så hon kunnat få i sig sin välling, för själv vågar hon inte ens försöka.
Så nu har vi en läkartid bokad om en timme. Och det finns två alternativ: Antingen är jag en puckomamma som tvingat mitt barn att gå i nästan två dygn med en skadad arm utan att söka vård. Eller så är jag en hysterisk puckomamma som inte fattar när ungen filmar och ställer motkrav istället för att serva med allt. Hålla nappflaskan, herregud, och vad gör en tre-och-ett-halvtåring med en nappflaska alls, förresten?
Oavsett vilket alternativ det blir, så är jag en puckomamma. Det är alltid bra att börja sin vecka på ett positivt sätt.

Vad magen kan berätta

Vi sitter vid middagsbordet. Lillasyster har ätit två små minimala tuggor. Sedan förkunnar hon att hon är så mätt så mätt så. Det ska inte vara mer mat där, inte. En stund senare kommer hon. Ber om en glass. Jag tittar allvarligt på henne. Säger: -Men om du är så mätt att du inte kunde äta någon mat, så kan du ju inte orka med någon glass heller.
Lillasyster tittar tillbaka. Lika allvarligt. -Så sägel inte min mage!

Ekonomi

Jag läser Expressens artikelserie om fattiga barn. Inte fattiga barn i Afrika eller något annat u-landsområde. Nej, fattiga barn här. I Sverige. I ett av världens rikaste länder. Här finns de. Mitt ibland oss finns det barn som lever i en verklighet vi andra har svårt att föreställa oss. Barn som måste se till att äta sig mätta i skolan, för hemma får de bara fil till middag, för föräldrarna har inte råd att köpa riktig mat. Barn, där hushållets samlade inkomst efter boende är socialnormens 3680 kronor i månaden. Det ska räcka till allt. El, mat, hygien, kläder. Allt. Undrar om de barnen får några julklappar? Firar några födelsedagar? När jag gick praktik hos en skolsköterska för något år sedan berättade hon att hon har några tjejer som kommer till henne för att få mensskydd. Deras föräldrar har inte råd. Dessa barn finns här. I vårt land. Samma land där 30% av all mat som köps kastas bort, för att den inte äts upp i tid, eller för att datumet gått ut och vi kastar den utan att ens lukta på den. Jag skäms. Skäms när jag tänker på alla pengar jag lagt på den här semestern. Alla onödiga saker jag köpt till mina barn. Leksaker, kläder, McDonaldsmat. Handlat. Köpt. Konsumerat. Till barn som redan har mer leksaker än de någonsin leker med.

Och jag tänker. Vi har det bra. Inte är vi rika inte. Inte med "normala" mått mätt i alla fall. Men vår ekonomi går ihop. Och vi har råd att köpa leksaker, mat och kläder till våra barn. Råd att fira födelsedagar och jul. Pengarna räcker inte till någon utlandssemester, men de räcker till att hyra en stuga på Öland. Vi får ihop det, och har det bra. Ett av reportagen i artikelserien handlar om hur en ensamstående mamma inte kan köpa de kläder som just nu är rätt i barnens värld till sina barn. Det får mig att fundera. Jag minns min egen barndom. Inte heller jag hade rätt kläder. Delvis berodde det på att min mamma inte förstod hur förtvivlat viktigt det är att passa in för ett barn. Hon tyckte det var märkeshysteri, och vägrade, som en ren markering, betala extra för det som hon såg som trams och löjligt. Att vi blev retade i skolan för att vi var så fel klädda, kunde hon inte se. Delvis var det det. Men delvis också att jag inte växte upp i någon köpstark familj. Sjukpensionerad styvfar, underbetald lärare till mor. Även vi hade mat på bordet och tak över huvudet. Vi levde inte i någon som helst fattigdom. Men vi var heller inte välbeställda. Och vi var tre barn. Och det är här mina funderingar kommer in. Till och från längtar jag fortfarande efter ett tredje barn. Maken är mer tveksam, han tror inte att vi kommer orka ett barn till. Det kan ligga något i det också. Men jag tänker också materialistiskt. Jag vill ge mina barn allt de behöver. Inte nödvändigtvis lyx och överflöd. Snajdiga utlandssemestrar och skidresor blir det nog inte tal om här heller. Men jag vill kunna hyra en stuga på Öland. Kunna ta barnen på McDonalds och bio utan att räkna efter först. Och jag vill kunna köpa de kläder som är inne när mina barn går i skolan. Även om de kostar lite mer. Jag vill att barnen ska få välja fritidsaktivitet med hjärtat och viljan, inte med mammas plånbok. Går det om vi har ett barn till? Om vi ökar dagens utgiftsbas med femtio procent till?
Är det cyniskt och kallt att välja bort ett barn till av ekonomiska skäl? Eller är det tvärtom vettigt och sunt? Är det verkligen bara kärlek som behövs? Eller måste det till pengar också?