Språkpolis

Barnen och jag gör oss redo att gå till pulkabacken. Fast varför den fortfarande kallas för det när inte en unge åker pulka längre, det fattar jag inte riktigt. Snowracerbacken vore mer korrekt.
Hursomhelst, vi bylsar på oss. Jag slänger åt storebror ett par långkalsonger. Gör detsamma till lillasyster. Ber henne ta på sig långkalsongerna. Hon tar dem. Stannar upp. Blänger till på mig: -Men mamma! Långtrosor, förstås!

Det gäller att välja sina ord.

Nattmössa

Man skulle nästan kunna tro att storebror längtar till julafton.

Mantra

Jag har lagt mig till med ett nytt mantra. Ett som smidigt nog finns på poster. Så nu möts jag av mitt mantra varje dag när jag kommer hem och kliver in i hallen.
Det behövs extra mycket såhär i juletid, känns det som:




God Jul på er!

Vår gran

Vi har plastgran. Inte lika vackert. Men mindre skräpigt, mer praktiskt och, inbillar jag mig, mer miljövänligt. Levande träd är mer miljövänliga än plast, ja. Men en enda plastgran håller i tio år. Och då vete tusan om man inte går om the real thing i alla fall. Så plastgran it is.

Plastgran som barnen klär. I år är endast en fjärdedel egentligen klädd. Den fjärdedel som lillasyster råkade stå rakt framför när hon klädde. Klädde och klädde. Mera mulade dit så mycket pynt hon hann innan hennes bror hann lägga sina små fingrar på något glittrigt.

Nånstans längs vägen upptäckte storebror att vi har två stjärnor. Mycket praktiskt tyckte han. Så nu har vi en i toppen, som man brukar, och en intryckt mitt i granen. En liten bit ifrån den målade äggkartong som barnen stolt burit hem från dagis.

Vår gran är ett monument över dålig smak.

Och den är väldigt vacker.

Jag vill ändå inte, så det så.

Systern och hennes man kom på att de inte gjort något bara de på länge. Och han fick en peng när han fyllde år härförleden. Så de tog in på hotell förra helgen. Fixade barnvakt, gick på bio och bodde på hotell.
Helgen innan dess var min make ute på resa i jobbet. Och bodde på hotell.
Jag älskar att bo på hotell. Medan han åt hotellfrukost i lugn och ro, var jag hemma med barnen. Och migränhuvudet.
Medan systern bodde på hotell var jag hemma med barnen. Och städade och tvättade.

Men jag är inte bitter.

Facit

När man får en julklapp av en bvc-förälder. En klapp som inte är avsedd för bvc som helhet, utan för mig personligen. För att föräldern upplever att jag varit ett sådant stöd i en period som varit tuff. Att just jag gjort sådan skillnad att jag personligen är värd en klapp i jul. Då har man, mitt i all stress, tidsbrist och rationaliseringskrav, gjort något rätt.
Då kan man ta jullov med gott samvete.

Dum och dummare

Jag, nyss hemkommen från jobb, mycket upprörd: Har du sett mitt bensinkort? Jag skulle tanka, och jag hittade bara mitt urgamla kort. Fan också, var ÄR det, nu måste jag ju spärra skiten också! Och inte kunde jag tanka på vägen hem heller!
Maken: -Ska jag köra ner och tanka åt dig på mitt kort då?
Jag: -Jatack, jag tar mig inte till jobb annars.

Jag börjar leta febrilt efter en räkning med telefonnummer för att spärra kortet på. Under tiden tittar maken på kortet jag viftar runt med.

Jag, fortfarande skärrad över mitt försvunna kort: -Ser du, det gick ut -08, det är ju jättegammalt, var ÄR mitt nya kort!
Maken: -Du, det är inte 13 månader på ett år. Det står att det går ut 13-08. Vad tror du det betyder?
Jag: -Håll tyst och ge hit kortet.

Dagen efter, tidig morgon. Barnen och jag stressar ut till bilen, lika sena som vanligt. Jag startar bilen. Den är inte ett enda dugg tankad. Jag stormar in i huset igen, arg som en bålgeting. Smäller igen dörren. Ryter: -Skulle inte du tanka bilen åt mig igår kväll? Hur ska jag nu ta mig till jobb, har du tänkt dig?? Vavava?
Maken: -Men du hittade ju ditt bensinkort.
Jag: -Mmm. Till en helt annan mack än den vi har i byn, ja.

Dum och dummare. That´s us.

Idoler

Storebror undrar vem som är min idol. Jag vet faktiskt inte, svarar jag.
Lillasyster hoppar in i diskussionen: -Min idol är han som sjunger Manboy, mamma, han Eric Saade. För att han sjunger så bra. Och så för att han är bra på att sjunga. Och så är han bra på allting.

Om den flickan vore några år äldre, skulle hon vara kär.

Kling och Klang

Lokalpolisen imponerar alltmer. Igår kväll, medan systern och jag satt och drack kvällste, blippade det till i hennes mobil. Det var väninnan som ligger i skilsmässa från sin pillertrillande, törstige man. Hon skrev att han befann sig i hennes lägenhet och att han hotade henne, och kunde systern vara snäll och ringa polisen. Självklart ringdes polisen upp, medan jag skakade liv i den sovande maken, och systern och maken åkte dit för att se till att puckot höll sig lugn tills polisen hann dit, och att barnen kom därifrån.

Och det var ju tur att puckot inte vågade säga flasklock när de kom dit. Att han bara satt surt och blängde medan väninnan och barnen packade ihop sig och följde med systern hem.
För polisen tänkte inte alls komma ut på något äktenskapligt gräl, eller potentiell hustrumisshandel. Nej, de hade istället ringt upp väninnan på hennes mobil och bett henne reda ut saken själv.

Kling och Klang hade skött det bättre.

Bortopererad hjärna

Jag har sedan handledsoperationen för två och en halv vecka sedan inte kunnat köra bil. I torsdags togs stygnen, men det gjorde fortfarande för ont för att jag skulle kunna hantera en växelspak. Alltså har jag snällt hållit mig hemma om inte maken kunnat köra mig. Och eftersom han sällan är hemma, har jag varit tämligen stationär.
Tills idag. Maken meddelade att han inte skulle hinna hem i tid för att hämta barnen. Så i valet mellan att utmana ödet i bilen och att gå 20 minuter enkel väg i tio minusgrader, gick jag ut och brottade fram bilen ur snötäcket. Jag klev in, och provväxlade en stund. Backen är svår, men den lägger man ju ändå in från stillastående, så det kan jag ju göra med båda händerna (gud vad trafiksäkert det lät!).
Alltså klev jag ur igen, trygg i förvissningen att detta skulle gå bra.

Ett par timmar senare var det dags. Jag knallade ut till bilen, och skulle till att öppna dörren. Fastfrusen. Benhårt fastfrusen. Ur stånd att fatta hur dörrfan kunde frysa fast så till den milda grad på två timmar, började jag slita i de andra dörrarna, för komma in nånstans i alla fall. Omöjligt. Stenhårt fastfrusna dörrar runt hela bilen. Jag drog och jag slet. Började svettas så smått. Undra hur tusan jag skulle få hem kidsen nu då. Svära lite över hänsynslösa makar som jobbar sent när deras fruar är handikappade. Slet lite till.

Sen fick jag syn på bilnyckeln jag höll i högerhanden. Som jag inte hade använt än.

Tydligen sitter intelligensen i handleden. Och min är sönderopererad.

Inte alls trött

Jag, till storebror, klockan nio på fredagskvällen: -Men älskling, du är ju jättetrött. Är det inte bättre att vänta tills imorgon med popcornmyset

Storebror: -NEJ! Jag är INTE trött! Jag vill ha popcorn ikväll, jag orkar det!

Jag: -Suck. Jaja, jag går väl och poppar då.

Fem minuter senare, när jag kommer tillbaka till vardagsrummet med en skål popcorn:

Svar på tal

Jag arbetar på bvc. Vilket inom parantes sagt är världens bästa jobb. Eftersom målgruppen är barn, har vi givetvis väntrummet fullt av leksaker. Tanken är att besökarna själva ska städa efter sig. Minst åtta av tio föräldrar struntar fullständigt i det. Skulle man räkna ut hur mycket tid vi tar från verksamheten åt att istället plocka leksaker från golvet, skulle man bli mörkrädd.
Hursomhelst, vi har förstås satt upp en skylt med en from förhoppning och en hövlig bön om att föräldrarna ska städa efter sina barn.

Förra veckan satt kollegan på sitt rum, närmast väntrummet, med dörren öppen. Hon hörde hur pappan i väntrummet bad sin sexårige son att städa, med hänvisning till vår skylt. Sonen, som kan läsa, svarade rappt: -Det står att man ska städa efter sina barn. Så då är det du som ska städa, pappa!

Man ska aldrig, aldrig underskatta ett barn. Och vi ska nog formulera om vår skylt.

Drama Queen

Lillasyster, vid varje konflikt hon börjar misstänka att hon inte kan vinna: hon börjar gråta och snyftar gång på gång fram ett "Allt är mitt fel! Allt, allt är mitt fel!"

Skulle sedan konflikten råka infalla vid kvällstid, när man inte vill bli nattad och lämnad ensam i sängen, kan man alltid variera med ett "Ingen vill vara med mig, ingen!"

Om det sedan är mamman konflikten råkar vara med, kan man dessutom lägga till ett brutet: "Vill du inte ens vara med mig? Vill du inte vara med ditt eget lilla barn?"

Hon har hittat skuldkortet. Med eftertryck. Och hon är inte rädd för att spela ut det.

Morgonens chock

Jag fick fönstren putsade igår. (Ja, jag lejde bort det. Och ja, jag skäms lite för det, så nu pratar vi inte mer om det).

Med tanke på att vi bott här i fem år, och maken gått över köksfönstren och bara köksfönstren EN gång på dessa fem år, så var det välbehövligt. Men lite jobbigt också. För det är lite slitsamt för kroppen att adrenalinchockas varje gång jag går ut i vardagsrummet och en isande sekund tror att nån jävel har varit här och pangat rutorna. Man ser liksom inte längre glaset i fönstren sådär uppenbart som förut....

Arbetsskada?

Jag, minuten innan operationen, till läkaren: -Jomen, jag vet att man brukar vara sjukskriven rätt länge, men jag räknar med att jobba efter tre veckor. Så tungt arbete har jag ju inte.

Läkaren, med en suck: -Jaja, men jag skriver ett sjukintyg på fem veckor. Det är lättare än att du ska försöka jaga rätt på mig per telefon om tre veckor.

Undrar om det är något slags varningsmarkering i remisser på folk som själva är vårdpersonal? Det kändes som att det inte var första gången han stött på det, så att säga...

Invecklat

Storebror: -Mamma, om man köper en Buzz Lightyear-leksak, då köper man ju den riktiga Buzz Lightyear. För han är ju en leksak på riktigt!

Jodå, det går

Man kan skriva med högerhanden i paket. Inte så fort, och inte helt smärtfritt, men det går. Överhuvudtaget är det anmärkningsvärt att upptäcka vad som funkar och vad som inte gör det. Jag kan klä mig, men inte skruva av hatten på tandkrämstuben. Vända en pannkaka i stekpannan, men inte skära den på tallriken. Trycka på en kameraknapp, men inte öppna bildörren. Livet är fullt av upptäckter nu.

Och ja, bedövningen var bland den jävligaste jag varit med om. Men det gick ju fort över, åtminstone...

På det sjätte smäller det

Då så. Nu gives ingen återvändo. Om jag inte har tur och blir magsjuk innan halv tio imorgon. Jag har duschat med Descutan (tvål med klorhexidin), håret är som Svinto och huden år så torr att det kliar över hela kroppen.
Imorgon är det dags. Sedan förlorar jag bruket av min extremt dominanta högerhand i ett par veckor, vilket gör blogginlägg osannolika om jag inte klarar pekfingervalsen med vänstran. Ska bli spännande att se hur det här går. Jag har redan räknat ut att jag får stiga upp vid sex varje morgon så maken kan sätta på mig BH:n innan han åker till jobb. Sluskiga myskläder som man klarar med en hand är helt okej, men utan BH lever jag inte. Så enkelt är det. Eftersom jag hellre avlider än ber om toahjälp, räknar jag med att hålla mig i två veckor.
Det blir nog bra det här.

Det måste vara skillnad i budget

Ving gör reklam för sina vintersolresor på TV. Med en strippande Mads Mikkelsen. Very nice. Gör inte alls ont i ögonen att se.
Bolaget Solresor tyckte tydligen att kändisar som kränger resor är årets snilleblixt. Så de har radioreklam. Med Sven Melander.

På det femte gäller det

Ett och ett halvt dygn kvar.
Inte för att jag räknar eller så.