Kan inte rekommendera Telia precis

Vi har Telia. Till allt. Tv, telefon, mobil, internet. De är inte billiga. Inte ens litegrann billiga är de. Men de är tämligen, rätt så, ganska pålitliga. För det mesta får vi det vi har betalt för. Utom förra året när internet låg nere i två veckor på raken precis vid månadens slut och vi inte kunde betala våra räkningar. Då hoppade vi inte jämfota av glädje över att ha valt just Telia, precis. Det gör vi inte nu heller. För vår digitalbox har pajat. Bara sådär, bara från en dag till en annan, så funkar inte eländet. Och när jag ringer för att felanmäla så visar det sig att garantin är två år. Och de två åren löpte ut förra månaden. Telia har alltså grejor som pajar en millisekund efter att garantin gått ut. Känns nästan som en tanke, det där. När vi ringer för att felanmäla blir vi även upplysta om att det kommer kosta oss 1700 spänn att få en ny. Om vi inte binder oss för Telia-tv i två år till. Då får vi den gratis. Känns inte så himla gratis, det där, känns inte så gratis alls, måste jag säga.
Till råga på eländet meddelar den inte alltför charmiga bruden i telefon att det tar tre till fem vardagar att leverera boxen. TRE TILL FEM DAGAR!! Det innebär att det är tre av fyra i det här hushållet som kommer att bryta ihop innan räddningen är här: Barnen när de fattar att Nickelodeon är ett minne blott. Och jag på måndag. Var ska jag se Svenska Hollywoodfruar? Va, va, va?? Har Telia tänkt på det, kanske??

TACK!!

JAG VANN!! Jag blev Månadens Bloggare hos Morsan Mia!

Stort tack till Mia som valde just min lilla blogg att nominera!

Och ett ännu större tack till er som valde att rösta på mig! Tack för att ni röstade, och tack för att ni finns här, läser och kommenterar!

Hur tänkte du här?

Hör du Gud. Ibland funderar jag litet på hur du tänker egentligen. Som det där med snoppar. De kan förvisso vara tämligen underhållande, ja de kan rent av upplevas som direkt livsnödvändiga om bara tillräckligt mycket vitt vin är inblandat. Men. Hur tänkte du när du utrustade små gossar med dem? Små gossar som är fullt kapabla att i näst intill sovande tillstånd knalla ut på toa mitt i natten. Som klarar att fälla upp toalocket och dra ner brallorna. Men som inte i sovande skick klarar att hålla styr på den lilla av kiss fyllda snoppen. Så sagda snopp far som en målsökande missil åt alla håll medan den avfyrar sitt innehåll. Det blir kiss överallt då, Gud, tänkte du verkligen på det?
Kunde du inte ha skapat den manliga delen av befolkningen på så sätt att de inte fick sina snoppar innan de är mogna att hantera dem?
Fast vid närmare eftertanke hade det nog inte blivit så många barn gjorda i så fall.

Ibland minns jag

Det händer att jag kommer ihåg varför jag älskar min man.
Vi sitter framför tv:n. Lika trötta båda två sitter vi där och stirrar håglöst framför oss. I rutan dyker plötsligt Blossom Tainton upp. Klämkäck. Träningsklädd. Pigg. Jag känner hur jag blir ännu tröttare. Ännu mer håglös. Hur det dåliga träningssamvetet och mindervärdeskomplexet tornar upp sig ännu mer. Då hör jag hur maken muttrar surt borta i sin fåtölj: -Gud, vilken fruktansvärt irriterande människa!
Det händer att jag kommer ihåg varför jag älskar min man.

Barnhemsbarn

Storebror: -Mamma, vet du vad ett barnhem är?
Jag: -Ja, det är ett ställe där barn som inte har någon mamma eller pappa kan få bo och bli omhändertagna. Men ibland så kommer det vuxna som inte kan få några egna barn och tar hand om ett barn, så då får det barnet en mamma och pappa i alla fall. Bra va?
Storebror: -Ja, då köper de det barnet.
Jag: -Nej, de köper det inte. De tar hand om det och blir mamma och pappa åt det.
Storebror: -Jaha, de hyr bara barnet då!

Vad sjuka de blev helt plötsligt

Roade mig i veckan med att kolla vilka i familjen som kommer prioriteras när vaccinationerna kommer igång. Trodde att jag var den enda, inte pga att jag tillhör någon riskgrupp, utan i kraft av att jag är vårdpersonal. Blev synnerligen förvånad av att upptäcka att båda barnen är klassade som riskgrupp och därmed prioriterade. Inte visste jag att jag har så sjuka barn.
Så nu måste jag gå och leta rätt på lite vadd att linda in dem i innan vi ger oss ut i stora stygga världen.

Att välja väg

När midjemåttet svällt ut så att man inte längre kan ha de byxor som passar i benlängd, utan måste ha byxor gjorda för tvåmetersmänniskor, då står man inför ett val:
Antingen ser man till att gå ner i vikt tills dess att midjemått och benlängd åter är synkade med varandra.
Eller så lämnar man in jeansen till närmsta sömmerska och får dem upplagda.
Det funkar det också.

Mantrat

Många människor vittnar om hur bra de mår av att ha ett mantra. Något att meditera kring, något som förankrar dem i nuet och som ger dem fokus och hjälper dem att sålla ut det viktiga i livet.
Jag håller med. Jag har också ett mantra: Man får inte slå barn, jag älskar mina barn. Man får inte slå barn, jag älskar mina barn. Manfårinteslåbarnjagälskarminabarnmanfårinte.....
Man upprepar sitt mantra så många gånger som behövs för att uppnå lugn.
Vissa dagar har man mer nytta av det än andra.

Hyckleri - en del av moderskapet

Vi åt lunch på Max idag. Barnen ville få cola till maten. Nehej minsann, sa jag, sånt dricker man bara på helgerna, ni får juice.
Själv tog jag Sprite Zero och påstod att det var vatten. Det de inte vet har de inte ont av. Jag är en god god mor.

Att man ska vara så väluppfostrad!

Barnen och jag var i stan idag. Mötte upp med mormor och morfar. Åt lunch på Max, handlade lite fil och potatis och sånt nödvändigt på Coop, och fortsatte sedan till bibblan. Där hampade det sig så lägligt att vi stötte ihop med en ex-dagiskompis som efter sommaren bytt dagis till ett i stan, och som är så innerligt saknad av storebror. Så då fortsatte vi i samlad tropp (minus morföräldrarna) till en av stadens lekplatser. Barnen var inte särskilt svårnattade idag...

Men. Som alltid nuförtiden (vad är det med mina barn och affärer??) så måste storebror gå på toa lagom när jag stod i kassan på Coop och skulle betala. Så jag skickade honom i förväg, betalade, parkerade vagn och lillasyster med morfar, och gick själv efter honom. Precis när jag kom in på toa ringde mobilen. Dum som jag var så svarade jag. Och får någon försäljarsnubbe i luren - och gud, vad de plötsligt är på hugget igen efter en tämligen lugn sommar - som börjar prata om telefonabbonemanget och förmåner med att ha det på makens företag, istället för på mig. Grejen är att jag nog tyckte att det lät vettigt, men det var så helt fel tillfälle. Jag försökte bryta. Och bryta. Och bryta. Till sist sa jag rent ut: -Du, jag står inne på en offentlig toalett med min son, och jag måste faktiskt få torka honom i rumpan nu, så jag kan inte prata mer nu.
Tror ni snubben gav sig? ICKE! Han fortsatte sitt jä**a försäljarsnack tills jag i ren desperation tecknade nåt slags abbonemang som jag inte ens vet vad det var bara för att få stopp på eländet.

Om jag nu hade haft bara lite mer skinn på näsan, och lite mindre behov av att även rena främlingar ska tycka att jag är en väluppfostrad och trevlig liten varelse, så hade jag förstås gjort det enda rätta och slängt på luren i örat på honom. Men så gör inte fina flickor. Jag är visserligen ingen fin flicka. Men det behöver ju ingen annan veta. Så jag låtsas vara det för glatta livet. Även när storebror sitter med rumpan bar på Coops kundtoa. En bra mamma som kan prioritera. Det är jag det.

Men vad i....

Vad var detta? Alldeles för litet Anka, alldeles för lite provokationer! Vad ska vi nu prata om i fikarummet hela veckan??

Nedräkning

Om en liten stund är det dags. Veckans tv-höjdpunkt: Svenska Hollywoodfruar. Jag borde förstås avnjuta det med ett glas champagne i en sidennegligé. Men eftersom jag inte äger någon sådan får det bli en kopp te och en äggmacka. Och de säckiga mjukisbrallorna. Very classy.

Intellektualismen flödar

Jag är ledig imorgon. Vi ska träffa mormor och morfar och hitta på något kul. Är vädret fint kanske vi plockar svamp. Annars lutar det åt biblioteket. Det vill barnen gärna.
Storebror: -Om de har något om vikingar ska jag låna det. Eller om indianer eller så.
Lillasyster: -Om de hal en josa bok ska jag låna den. Jag älskal josa. (Ja, anmärkningsvärt nog säger hon just "rosa" med j, när alla andra r-ljud blir l).

Säga vad man vill men intellektuellt lagd är hon i alla fall.

När faderns gener lyser igenom

Vi har precis ätit färdigt. Barnen är lovade ett par partier boccia på gräsmattan innan det är sängdags. Lillasyster står i hallen och tar på sig skorna. Hejdar sig. Frågar mig: -Mamma, är det rätt fot?
-Jadå, svarar jag, det är det.
Hon fortsätter titta ner på sina fötter. En bekymrad rynka mellan ögonbrynen. -Båda skorna?
Ibland blir det mer uppenbart än annars att barnet har en uppsättning gener som inte kommer från mig.

Härlig avslutning på jobbig vecka

Vi har infört guldstjärnesystem. Barnen kan få guldstjärnor i två situationer: om de sitter ordentligt och uppför sig som folk vid matbordet, samt om de utan bråk borstar tänderna, byter om och ligger kvar i sängen utan att springa upp femtioelva gånger på kvällen. Efter tre stjärnor får de välja en saga, oavsett hur lång eller hur tråkig jag tycker den är att läsa. Efter fem får de välja ett spel, också dem som jag avskyr och vi därför sällan spelar. Efter tio hittar vi på något extra kul.
Det har tagit ett tag, men till sist har storebror uppnått tio stjärnor. Inte utan viss bävan frågade jag vad han ville göra. Fullt beredd på vilda önskemål om djurpark, lådbilsland, simhall, McDonald´s. Nej då. Han ville få cykla till dagis, ha med sig matsäck, leka på dagisgården, äta matsäcken, leka lite till och sedan cykla hem.
Bättre avslutning på veckan kunde vi inte ha fått.

Lagen om alltings...

I fredags var barnen och jag och handlade på orten där jag
jobbar. Vi trösthandlade efter några jobbiga dagar. Godis, chips och varsin bulle slank ner i korgen. Då träffade vi flera personer jag känner via jobb. Ett jobb som delvis innebär att jag diskuterar matvanor och hälsa. Känns ju bra.
I lördags var jag och veckohandlade i närmaste stad. Idel Kravmärkta nyttigheter. Jag träffade inte en kotte jag känner.
Lagen om alltings jävlighet kunde ha varit skriven om mitt liv.

Kärleken är inte alltid besvarad

Lillasyster och jag ligger i sängen och ska somna. Hon kurar in sig nära. Jag lägger en hand på hennes mage. Talar om för henne. -Jag älskar dig, vet du det? Mest i hela världen älskar jag dig.
Hon tar min hand. Mitt hjärta fylls av värme. Då hör jag henne svara: -Kan du sluta plata nu? Jag ska vända på mig.
Och så lyfter hon resolut bort min hand.

När lillasyster vill ha något

Barnen och jag åt lördagsgodis igår. Det som är kvar idag är alltså makens ranson. Lillasyster går fram till skålen. Tittar längtande. Utverkar tillstånd av sin far att få ta en bit. Plockar sedan raskt ut varenda bit som inte är salt. Jag försöker hejda henne. Påpekar: -Men du, du fick ta en, sa pappa!
Hon svarar: -Men jag tal bala såna som inte pappa tyckel om.
Hon håller upp ett skogsbär. Jag råkar veta att maken visst tycker om dem, och talar om det för henne. Får svaret: -Men jag vill ha dem!
Aha. Det funkar alltså så att det som lillasyster vill ha, det tycker inte vi vuxna om. Jamen dåså. Då vet jag.

Alternativ myskväll

Det blev inte så. För lillasyster har svårt att somna ikväll. Så det blev fredagsgodis, Doobidoo på tv:n och lillasyster på armen i soffan. Och nu ska jag bära in storebror i hans säng och sedan ska lillasyster och jag lägga oss. Tillsammans. Det blir nästan aldrig så. Nästan alltid är det storebror som är uppe sist och lägger sig tillsammans med mig. Ikväll är det lillasyster och jag som ska natta varandra. Och jag hoppas att vi är vakna länge, så vi hinner kramas mycket innan vi somnar.
Nu går vi och lägger oss, lillasyster och jag. Godnatt.

Red wine therapy

Två glas rött och en pratstund med väninnan funkade också. Och ikväll blir det ingen tia i egna-pengar-skålen för mig. Nu ska jag vänta tills barnen lugnat sig därinne i sovrummet. Sedan ska jag tröstäta lördagsgodiset en dag i förväg och läsa Läckbergs senaste. Så blir en ensam fredagskväll en myskväll.