Det har varit litet mycket om nätterna nu. Lillasyster har kissat på sig varje natt, tills alla sängskydd var i tvätten (nej, jag tvättar inte varje dag) och hon därmed fick återgå till blöja igår kväll. Så inatt vaknade hon istället för att blöjan var full, och hon ville gå på toa istället. Sedan ville hon ha flaska. Sedan ville hon somna på min arm. Sedan vaknade hon när jag måste dra åt mig armen för att det gjorde för ont att ligga blickstilla längre. Sedan grät hon för att hon inte fick ligga på min arm. Sedan tappade hon flaskan på mitt ansikte. Tom. Man får vara tacksam för det lilla. Efter två timmar somnade hon till sist om. Och sedan var det dags att gå upp en millisekund senare. Då sov hon som en klubbad sälunge. Ibland är det litet svårare att älska henne än annars. Men bara litet. Väcka henne gick inte. Gick INTE. Omöjligt. Jag höll på i en halvtimme. Klappade, ruskade, pratade. Lyfte upp. Bar ut i soffan, tände ljuset, satte på tv:n. Nada. Medvetslös unge. Men ingen feber, ingen hosta, ingen snuva. Kan man vabba för att ungen sovit dåligt och är trött? Man ska ju gå på allmäntillståndet säger de lärde. Och medvetslös är generellt inget bra allmäntillstånd. Inte på dagis iaf.
Till sist valde jag en utväg som jag hittills under en fyra år lång karriär som dagisförälder aldrig behövt ta till: jag svepte in ungen i en filt, bar ut henne till bilen och levererade henne till dagis iklädd pyjamas och med dagens kläder i en påse. Och med nogsamma instruktioner att ringa efter mig vid minsta misstanke om sjukdom när hon vaknat till. Det gick bra. Hon piggade på sig och har haft det bra. Men nästa gång vabbar jag nog hellre.
Och nu undrar jag bara: Jag var minst lika trött som lillasyster. Men mig var det minsann ingen som varsamt svepte in i en mjuk och skön filt. Mig var det ingen som bar ut till bilen. Jag fick inte ligga på en bekväm soffa och morna mig. Det är det jag alltid har sagt. Livet är orättvist.
För övrigt kan vi konstatera att om man sover tillräckligt lite blir det anmärkningsvärt ointressant att gå ner i vikt. Sockerkicken är direkt livsnödvändig under dessa omständigheter. Det finns alltså alltid något gott i varje situation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar