Det var rätta ordet

Jag är ledig en enda dag den här veckan. Idag. Så idag skulle det naturligtvis veckohandlas. Det skulle has kvalitetstid med de älskade grynen, och det skulle tvättas och städas och sorteras.
Alltså vaknade jag idag med en alldeles sällsynt sprängande huvudvärk, även för mig som alltid har huvud-axel- och nackvärk.
Alltså har inget alls blivit gjort idag. I all synnerhet som jag klamrade mig fast vid hoppet att jag skulle fixa att göra något när maken kom hem, och han sedan ringde och talade om att han fått en körning och inte kommer hem förrän mycket sent ikväll. Det gick utför efter det. Efter det åkte barnen och jag och handlade godis. Vi kan alltså konstatera att det är viktigare för mig att missbruka socker för att ta mig igenom en hel dag ensam med de barn jag själv valt att sätta till världen, än att slippa värken i foten. Jag föredrar att inte tänka på vad det säger om mig.
Frampå eftermiddagen lade jag mig för att vila en stund. Detta satte givetvis igång barnens larmsystem med blåljus och sirener, och de övergav omedelbart allt de hade för händer för att istället söka upp mig och se till att vilan blev så minimal som möjligt. Lillasyster klättrade upp på mig, där jag låg på sidan i sängen. Hon satte sig grensle över mina nedersta revben, och innan hon började hoppa upp och ner på dem med en frenesi som hart när bröt av dem, utbrast hon glatt: -Nu äl det dags att lida!
Hennes talfel har aldrig varit mer adekvat.