Första förälskelsen

Storebror är kär i sin mamma. Frågar man honom vem han ska gifta sig med, så svarar han ofelbart att han bara ska gifta sig med mig, och aldrig flytta hemifrån. Den senare delen av det uttalandet sympatiserar jag helhjärtat med.
Lillasyster däremot, är av annat och självständigare virke. Hon är kär. Idag pratade vi om hur hon och storebror ska bli stora en gång. Att de kommer flytta hemifrån. Och att hon då kommer hitta en kille eller tjej att bli kär i, bo ihop med och få egna barn med. Lillasyster har sina preferenser helt klara för sig: -Jag ska ha en sej!
Inte nog med det, hon vet också vilken tjej hon ska ha. Hon ska ha den allra käraste dagiskompisen, som dessutom lystrar till samma vackra namn som hon själv. I lillasysters ögon hör dessa små damer ihop för livet för evigt och alltid, amen.
Och inte mig emot. För mig vore det ett drömscenario att ha barn som finner kärleken i samma by där de redan bor, med föräldrar som vi redan känner och gillar, och att de då kanske också väljer att stanna här. Nära mamma. Kan inte bli bättre. Och litet lite undrar jag också: är detta ett utslag av den förälskelse som en nära vänskap alltid innebär, eller är det ett utslag av det man ibland ser i intervjuer med homosexuella personer, där de säger att de alltid vetat, ända från tidigaste barndom, vilken läggning de har?
Den som lever får se. Jag är nöjd bara jag får behålla en nära relation med mina barn även när de är vuxna.