Det börjar bli dags för storebror att ta lite eget ansvar, tycker jag och hans far. Ikväll blev det en alldeles naturlig öppning att prata med honom om det, eftersom det lego jag upprepade gånger bett honom hålla på en hörna av golvet, var spritt över hela golvet, och jag trampade sönder en lastbilsskopa på väg till garderoben. När storebror gråtit färdigt över det, satte vi oss ner och pratade om hur han måste hålla bättre ordning. Hur han inte hittar sina Indiana Jones-legogubbar, hur han sprider sina kläder över hela huset och sedan inte har några pyjamasbyxor att sova i, hur han lägger papper han är rädd om på golvet och sedan får fula fotavtryck på dem. Och att det inte är vårt jobb att städa efter honom och hålla ordning på hans leksaker. Vi kom överens om att jag ska markera med färgad tejp på golvet var gränserna för hans legohörna går, och att maken ska sätta upp en vägglampa lågt i det hörnet så han ser att bygga där. Jag pratade om att han från och med nu ska ha som jobb att ta ansvar för att hans kläder hamnar där de ska, i tvättkorgen eller över stolsryggen eller sängen, så han har dem när han behöver dem. Att han ska komma ihåg gympapåsen själv på tisdagarna.
Storebror tyckte allt det här kändes jobbigt, han vill hellre fortsätta ha full service och total curling. Han ifrågasatte varför han ska behöva ta ansvar själv. -För att du börjar bli stor nu, svarade jag.
Storebror begrundade detta en stund. Hittade lösningen på sitt dilemma. Lyste upp. Utbrast: -Nehej! För du har sagt att du vill att jag alltid ska vara din lilla bebis!
Jag kan inte vinna mot det barnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar