För ett par veckor sedan tog jag bort ett födelsemärke. Eller, jag och jag. Jag tog förstås inte bort det själv. Det gjorde farbror doktorn. Men det var jag som så snällt bad honom göra det. För märket hade vuxit. Och det var ojämnt i både färg och kanter. Och det kliade. En hel massa varningstecken, alltså. Och eftersom jag har i princip alla riskfaktorer man kan ha för malignt melanom, och dessutom är paniskt rädd för just det, så bad jag så innerligt snällt att få det bortplockat. Och det gjorde han. Jag frågade om han gjorde det för att jag var hysterisk eller för att det behövde tas bort. Han var snäll nog att svara att "både och".
Nåja, idag kom svaret. Och jag har inte cancer. Och det var ju bra. För jag har väldigt bestämda åsikter om det här med att dö ifrån sina barn. Det gör man inte. Ever. Så det var ju bra att jag slipper bryta mot mina egna principer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar