Ibland är det svårt

I söndags var storebror sådär omöjlig som bara barn kan vara. Allt var fel. Allt skulle det bråkas om. Han bråkade med lillasyster. Med sin pappa. Med mig. Han gnällde, skrek, började gråta för minsta motgång. Låg på golvet och skrek som en tvååring när han inte fick som han ville. Och jag var arg. Jag resonerade. Förklarade. Ställde ultimatum. Tappade tålamodet. Inget hjälpte.
På kvällen, efter en hel dag på detta vis, låg han i soffan. Såg liksom lite mosig ut. Tittade upp på mig. Sa: -Mamma. Idag har jag varit alldeles upp-och-ner-vänd.
Han vet att han är svår att ha att göra med när han är sådär. Han vet det. Och han vill inte. Han vill inte bråka, han vill inte vara svår och jobbig. Han vet bara inte hur han ska bära sig åt för att ta sig ur det när allt blivit så fel för honom.
Och jag är så tacksam att mina barn fortfarande är små nog att vilja sova hos mig. Man reparerar mycket som blivit fel när man sover med ett barn på sin arm.
Jag är helt övertygad om att det är så oändligt mycket svårare att vara barn än att vara förälder.