Igår kväll var en usel kväll. Jag har haft ett par dåliga dagar efter varann, och är ganska slut. När maken kom hem talade jag om detta för honom, och tillade att jag ville att han skulle ta hand om barnen den kvällen så jag fick vila. Tydligen betydde det "Var snäll och bråka med barnen så mycket du kan". Det kanske är så att jag lider av någon ovanlig sjukdom, där det jag säger i själva verket betyder något helt annat än det jag tror? "Lämna mig ifred" kanske i själva verket betyder "Klättra upp på mig och hoppa på min mage"? "Sluta bråka" kanske betyder "Ha en tävling om vem som kan slåss hårdast och skrika högst"? Det skulle förklara en hel del, faktiskt.
Till sist gick jag och lade mig redan halv nio. Ledsen, sur och arg. Och då. I min säng låg en liten storebror. Som redan somnat. Men istället för att bära över honom till sin säng, lade jag mig själv bredvid honom. Lade mig nära. Lade armen om honom. Snusade in mig i hans nacke.
Och plötsligt blev kvällen ändå bra.
Visst är det ganska mysigt att lägga sig intill ett barn som redan sover. Känna barnets lukt och värme. Bli lugn i hela kroppen.
SvaraRaderaMåste upplevas för att uppskattas till fullo...
Barnen är verkligen det finaste vi har!