Det senaste numret av Mama kom igår. I det finns ett reportage om en kvinna vid namn Paola Bruna. Hennes man, pappan till hennes lille son, tog livet av sig för ett år sedan. Hon blev kvar. Med sorgen. Med ilskan. Och med sonen. Och jag förstår inte. Jag förstår inte hur man är funtad om man kan överge sitt barn. Oavsett hur man mår.
Innan någon säger att det är klart att jag inte gör, jag vet uppenbarligen inte hur det är att vara deprimerad, så vill jag bara inflika att jo, det vet jag. Jag vet faktiskt det. Under en period i min ungdom, för tio-femton år sedan, var jag ganska svårt deprimerad. Så svårt faktiskt, att jag såg självmord som en fullt möjlig, kanske rentav önskvärd, utväg. Så svårt att två av mina vänner, utan att jag då visste om det, sinsemellan kom överens om att de skulle turas om att ringa mig varje dag, bara för att kolla att jag levde.
Jag kom ur det. Tiden har gått, jag vet idag hur tecknen ser ut och har lärt mig sätt att hantera det som är svårt utan att det behöver bli så illa. Jag har mognat, vuxit, och lärt mig copingstrategier. Idag är den perioden inte något jag tänker på särskilt ofta, och jag talar aldrig om den. Men jag vet hur det är. Därför kan jag också säga detta: Jag förstår INTE och kan INTE acceptera att en förälder väljer att lämna sitt barn. Aldrig. Och tro aldrig annat än att det ÄR ett val. Ett val från en sjuk hjärna och ett plågat sinne, förvisso. Men icke desto mindre ett val. Det finns alltid andra alternativ. Alltid. Men de alternativen kräver mod. Att man stannar och kämpar. Att man tänker på dem man lämnar efter sig, och inte bara på sig själv och sin egen plåga. Därför är självmord alltid den feges och den själviskes utväg.
Det var en utväg som jag kunde se som en tänkbar utväg då. När jag var ensamstående utan barn. Men aldrig idag. Jag skulle aldrig aldrig kunna göra så mot mina barn. Oavsett hur dåligt jag själv skulle må. För hur mår det barn, som tvingas gå genom livet vetande att mamma eller pappa valde att lämna honom/henne? Vetande att han/hon inte räckte. Inte räckte som orsak att leva. Mamma/pappa ville inte se barnet växa upp. Ville inte finnas där att trösta i sorg, eller dela glädjen. Hur lever man som barn med det?
Jag läste en gång en intervju, har glömt med vem. En kändis som just blivit pappa. På frågan hur livet förändrats, svarade han att "Nu kan jag aldrig ta livet av mig". Inte så att han ville det heller. Bara det att nu fanns inte längre det som en möjlighet ens, oavsett hur jävligt livet än kanske skulle kunna bli. För nu hade han barn. Och precis så är det. Har man barn, så finns inte längre den möjligheten. Punkt slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar