Botad

Sådärja. Så var det bestämt. Inga fler bebisar här inte. Först ville inte lille A sova igår kväll. Även om nio inte får anses som SÅ sent, så var det för sent i min smak. I all synnerhet som de andra två minimonstren bestämt hävdade sin rätt att vara uppe minst lika länge som den lille gästen. Väldigt bestämt hävdade de det. Man skulle faktiskt rentav kunna säga högljutt. Vilket förstås garanterade att lille A inte kunde somna, ens om han hade velat det. Vilket han alltså inte ville.
När han sedan till sist gett upp och börjat snarka, och de andra följt hans goda exempel, ja då kunde istället inte jag somna. Fast jag grundade så fint med spikmattan, som alltid brukar funka som sömnmedel. Inte igår. Nej, då låg jag vaken till midnatt och tänkte på ditt och datt. Som varför barn aldrig vill sova om kvällarna. Och varför i helsike inte jag sov, när jag nu var så trött. Och hur jag skulle orka med dagen idag utan att sova. Sånt. Det underlättade inte avslappning och sömn, precis.
Någon gång efter midnatt somnade jag. Det var sista gången jag tittade på klockan, så sedan måste jag ha somnat.
Strax efter ett vaknade lille A. Det hade hans mamma lovat att han inte skulle göra. Tydligen hade hon glömt att tala om det för honom. För det gjorde han ändå. Ganska eftertryckligt också. I en och en halv timme. Sedan somnade han. Sedan somnade jag. I tjugo minuter. Sedan kom storebror. Med ett gigantiskt myggbett på huvudet som krävde omedelbar akutvård. Då gick maken ut och lade sig på soffan. Vissa har det bra.
Idag har jag varit som ett gammalt lik. Så nu har jag insett mina begränsningar. Om jag inte ens orkar vara vaken ett par timmar en enda natt, så ska det definitivt inte vara fler bebisar här.