Åldersnoja

Nyss gick jag en promenad. För jag VILL verkligen inte väga så här mycket längre! Jag vill inte det. Och kilona kommer inte försvinna av sig själva. Så jag har köpt en snofsig, dyr stegräknare och ska försöka börja promenera varje kväll. Eller i alla fall de flesta. Alla är inte genomförbart eftersom maken inte alltid kommer hem i tid för att det ska funka. Men de flesta.
Medan jag gick där och kände hur mycket det tog emot och hur mycket hellre jag hade velat ligga kvar i soffan med min bok, så tänkte jag. På att jag vill att min kropp ska hålla. Jag vill bli gammal. Mycket gammal. Jag vill se mina barn växa upp. Och mina barnbarn. Och jag vill helst få träffa mina barnbarnsbarn också innan det är dags att tacka för mig. Men jag vill inte bli en sjuklig gammal tant. Jag vill inte ligga i en säng på långvården, vill inte ligga ensam i en lägenhet med den stressade hemtjänsten tre gånger om dagen som enda livstecken från omvärlden. Jag vill orka med att leka med mina barn. Och mina barnbarn. Och jag vill åtminstone orka hålla mina barnbarnsbarn i famnen med egna armmuskler. Då måste jag börja ta hand om min kropp. Och det NU. För jag är inte så himla ung längre, och den är redan i ganska dåligt skick. Stor och tung, och ont både här och där.

Nej, jag är inte så himla ung längre. Trettiofem. När blev jag det? Hur gick det till? Jag har i åtminstone två-tre år lidit av min fyrtioårskris. Och jag menar allvar. Jag vill INTE fylla fyrtio. Och jag vill inte att någon av mina vänner eller syskon eller maken eller kollegorna som är jämnåriga med mig ska göra det heller. En kompis berättade härförleden att hon tycker det är jobbigt att hennes man nyss fyllt fyrtio. Och jag förstår henne till fullo. Sympatiserar helt. Själv valde jag att vända blickarna till kindergarten när jag sökte man, så jag kommer nolla ett drygt år innan han gör det.
Från nästa födelsedag kommer jag officiellt att vara närmare fyrtio än trettio. Aj. Jag firar inte längre att jag fyller år. Men eftersom jag är barnsligt förtjust i att bli lite uppmärksammad och firad, och dessutom älskar att få presenter, så firar jag dagen ändå. Men numera firar jag istället att jag fått tillbringa ännu ett år tillsammans med dem jag älskar. Och då kan jag faktiskt leva med att det samtidigt betyder att jag också blivit ett år äldre. I alla fall så länge jag fortfarande är på rätt sida fyrtio.