Jag ska skjuta kattfan!

Barnen och jag höll som bäst med att få fram frukost. Ytterdörren öppen, som den är såhär i sommartider. Då far kattkräket in i hallen som skjuten ur en raket. Släpper mitt på golvet en vilt ringlande kopparorm.
Jag tappade fattningen alldeles, fast jag faktiskt inte är rädd för ormar, utan tvärtom gillar dem. Barnen skrek. Jag sparkade frenetiskt efter katten, som försökte fortsätta sin roliga lek inomhus. Han försvann ut. Skitsur, med en blick som sa att det var sista gången jag fick vara med och leka. Det hoppas jag verkligen. Ormen kvar på hallgolvet. Lugn nu. Stilla. Och genom mitt huvud far bara paniktankar om hur den vilken sekund som helst blixtsnabbt kommer ringla iväg under någon möbel, aldrig mer komma fram, utan rassla runt i huset utan kontroll och plötsligt bara finnas i någon väska när jag sticker ner handen. Tur i alla fall att jag inte är lagd åt att överdramatisera.
Vad tusan gör man? Teoretiskt sett är det ju bara att lyfta upp den. Och jag som inte är rädd för ormar borde ju lätt kunna göra det. Men nej. Det gick bara inte. Inte. Och var f-n är maken när man behöver honom?? (Att han, till skillnad från mig är jätterädd för ormar har inte med saken att göra. Äckliga djur är karljobb. Punkt slut.)
Jag lade en bytta upp och ner över ormstackaren. Började panikringa alla jag känner. Ingen, säger ingen kunde komma hit! Inte inom tre sekunder i alla fall.
Djupandas. Intala sig själv att man är en vuxen, kapabel kvinna, som ska vara ett gott föredöme för barnen och visst klarar av en helt ofarlig orm. Som dessutom inte ens är en orm, utan bara en ödla utan ben. Så det så.
En bit pappkartong försiktigt under byttan. Snabbt upp och ner med den. Yes! Ormen ner på botten. AAAHHH, den kan klättra upp för kanterna!! Nära mina fingrar!!
Då skrek jag så hela byn hörde det. Och barnen blev traumatiserade och fick ormskräck för livet. Och ormstackaren kasade ner till botten av byttan igen i rena förskräckelsen. Fast den är döv och allt.
Sedan gick barnen och jag ut i skogsbacken bakom huset och släppte ut den lilla kraken. Och pratade lite om varför det är bra med kopparormar som äter upp de äckliga mördarsniglarna. Och om hur synd det var om just det här exemplaret som blivit riven av katten och hade sår på sidan. Och så vinkade vi hejdå till den, tittade på medan ringlade in i det höga gräset och försvann.
Men katten ska jag skjuta när den vågar visa sig igen.