Lillasyster har kommit in i något slags klumpigålder. Hon som aldrig brukat ramla och slå sig, är nu ständigt blåslagen och plåstertäckt. Jag är bara tacksam att hon ådragit sig en hel del av skadorna på dagis. Annars hade nog socialen knackat på dörren för länge sedan, med misstanke om barnmisshandel.
Nu i veckan kom hon hem med ett nytt stiligt skrapsår med tillhörande plåster på knät. Just den dagen behövde hon duscha. För en gångs skull ville hon inte det. Hon ville inte alls det. Med bestämdhet inte. Det är märkligt att små barnafötter kan gå rakt uppför en emaljerad badkarssida utan att halka ner, bara innehavaren av fötterna tillräckligt gärna vill UR badkaret. Efter mycket gråt, skrik och tandagnisslan, och en hel del fasthållande, blev hon ändå duschad.
Då blev det ännu mer gråt. Det började med att hon kände i sitt bakhuvud. Och upptäckte att bulan var borta. Den bula som gjorde så ont att få när hon föll ner från studsmattan, men som sedan var en sådan källa till stolthet. Nu var den borta. Gråt. -Du har duschat bort min BULA! Skulle den ha gått ner av sig självt redan innan duschen? Aldrig! Den var bortduschad!
Nästa trauma: Hon upptäckte att plåstret, det fina knäplåstret hade fallit av! Mera gråt. Hon klamrade sig fast vid sitt ben, gråtandes: -Mitt lilla lilla ben!
Så nu förstår jag varför det heter "droppen som urholkar stenen" eller "droppen som får bägaren att rinna över". Vatten är helt enkelt världens mäktigaste och farligaste vapen. Om det inte råkar befinna sig i en vattenpöl. Då är det bara kul.
Vatten är det bästa som finns. Och det farligaste.
SvaraRaderaVår son tar alla chanser han får att leka med vatten för tillfället. Han pratar begränsat än så länge, men " leka atten " är nåt han upprepar 100 ggr om dan...
När man ska tvätta hans hår är inte vattnet lika populärt!