Puckomamman

Lillasyster gjorde illa sig i vänsterarmen i lördags. Jag höll henne i handen för att vi skulle gå in, när hon plötsligt stannade och drog bakåt. Sedan dess vill hon inte använda den armen. Den är inte svullen, och hon kan böja i alla leder, så jag kan inte se hur den skulle kunna vara skadad egentligen, men hon använder den inte, och gråter om jag tar i den, även om hon sover djupt när jag gör det.
Det kan man tycka är illa nog. Men då känner man inte vår lillasyster. Nej, för hon kan värre. Igår skulle storebror hjälpa henne upp i en vuxensäng. Då tog han tag i andra armen och drog. Och då gick jorden under. Lillasyster skrek som om armen var av. Återigen - ingen svullnad, alla leder är böjbara. Men lillasyster beter sig nu som om hon de facto inte har några armar alls. Inatt har hon legat platt på rygg, och varje gång hon vaknat till har hon gråtit förtvivlat. Hon vägrar röra sina armar en millimeter, och jag får inte heller ta i dem. Jag har fått hålla flaskan åt henne så hon kunnat få i sig sin välling, för själv vågar hon inte ens försöka.
Så nu har vi en läkartid bokad om en timme. Och det finns två alternativ: Antingen är jag en puckomamma som tvingat mitt barn att gå i nästan två dygn med en skadad arm utan att söka vård. Eller så är jag en hysterisk puckomamma som inte fattar när ungen filmar och ställer motkrav istället för att serva med allt. Hålla nappflaskan, herregud, och vad gör en tre-och-ett-halvtåring med en nappflaska alls, förresten?
Oavsett vilket alternativ det blir, så är jag en puckomamma. Det är alltid bra att börja sin vecka på ett positivt sätt.