Herredumilde, ska man nu behöva tänka på DET också!

Jag har gått runt och gäspat som en tok dagarna igenom i flera dagar nu. Varit håglös och sliten. Imorse var jag TRÖTT. Så makalöst trött att jag knappt tog mig ur sängen. Sådär alldeles oerhört trött att det kändes som en väldigt bra idé att strunta i frukosten. Jag hade ändå bara somnat om med ansiktet i filmjölken. Och då hade jag varit tvungen att duscha. Det hade jag aldrig orkat. Och kommer jag till jobb med filmjölk i ansiktet så kanske jag får löneavdrag för matrast hela dagen. Det går ju inte. Så det fick bli frukostlöst idag. Fast jag klarar mig inte utan frukost, så jag tog svängen förbi macken efter att ha lämnat ungarna på dagis. Men de hade inga mackor, för leveransen kommer inte förrän halv åtta. Vid det här laget var jag ganska hungrig. Så jag började rota runt i bilen och hittade en påse godis som låg kvar sedan semesterkörandet. Och i väskan låg en halv chokladkaka sedan jag jobbade helg, jo för då får man faktiskt tröstäta. Kalorier intagna när man jobbar helg räknas inte. Så det så.
Hur som haver, detta var det enda som stod till buds, och nu var jag verkligt hungrig. Så jag åt godis och choklad klockan sju på morgonen. I bilen på väg till jobb. Och plötsligt slog det mig: Tänk om den där älgen valt just det ögonblicket att skutta fram igen? Och jag krockat den här gången? Så ambulansen hade fått rycka ut. Jag kan se det för mig. Jag med choklad utsmetat över hela ansiktet och upptryckt i näsan av krockkudden. Godiset på passagerarsätet. Klockan sju på morgonen. Jag ser för mig hur ambulansarna tittar på mig. Sedan på godiset. Sedan på varandra. Sedan på mig igen. Och sedan börjar gapskratta och repetera hur de ska berätta detta vid fikarasten tillbaka på stationen. Alltmedan jag förblöder vid deras fötter. Med choklad upptryckt i näsan.
Jag hade varit tvungen att lämna landet sedan, om jag nu till äventyrs överlevt själva krocken. Note to self: masa dig upp och ÄT FRUKOST hädanefter. Det är inte värt skammen som kan bli konsekvensen av att låta bli.

Varför jag var så trött? Det tog hela veckan, men till sist kom jag på det: Jag har jobbat nio dagar av de senaste tio. Säga vad man vill om mig, men fattar fort, det gör jag i alla fall inte.