Ekonomi

Jag läser Expressens artikelserie om fattiga barn. Inte fattiga barn i Afrika eller något annat u-landsområde. Nej, fattiga barn här. I Sverige. I ett av världens rikaste länder. Här finns de. Mitt ibland oss finns det barn som lever i en verklighet vi andra har svårt att föreställa oss. Barn som måste se till att äta sig mätta i skolan, för hemma får de bara fil till middag, för föräldrarna har inte råd att köpa riktig mat. Barn, där hushållets samlade inkomst efter boende är socialnormens 3680 kronor i månaden. Det ska räcka till allt. El, mat, hygien, kläder. Allt. Undrar om de barnen får några julklappar? Firar några födelsedagar? När jag gick praktik hos en skolsköterska för något år sedan berättade hon att hon har några tjejer som kommer till henne för att få mensskydd. Deras föräldrar har inte råd. Dessa barn finns här. I vårt land. Samma land där 30% av all mat som köps kastas bort, för att den inte äts upp i tid, eller för att datumet gått ut och vi kastar den utan att ens lukta på den. Jag skäms. Skäms när jag tänker på alla pengar jag lagt på den här semestern. Alla onödiga saker jag köpt till mina barn. Leksaker, kläder, McDonaldsmat. Handlat. Köpt. Konsumerat. Till barn som redan har mer leksaker än de någonsin leker med.

Och jag tänker. Vi har det bra. Inte är vi rika inte. Inte med "normala" mått mätt i alla fall. Men vår ekonomi går ihop. Och vi har råd att köpa leksaker, mat och kläder till våra barn. Råd att fira födelsedagar och jul. Pengarna räcker inte till någon utlandssemester, men de räcker till att hyra en stuga på Öland. Vi får ihop det, och har det bra. Ett av reportagen i artikelserien handlar om hur en ensamstående mamma inte kan köpa de kläder som just nu är rätt i barnens värld till sina barn. Det får mig att fundera. Jag minns min egen barndom. Inte heller jag hade rätt kläder. Delvis berodde det på att min mamma inte förstod hur förtvivlat viktigt det är att passa in för ett barn. Hon tyckte det var märkeshysteri, och vägrade, som en ren markering, betala extra för det som hon såg som trams och löjligt. Att vi blev retade i skolan för att vi var så fel klädda, kunde hon inte se. Delvis var det det. Men delvis också att jag inte växte upp i någon köpstark familj. Sjukpensionerad styvfar, underbetald lärare till mor. Även vi hade mat på bordet och tak över huvudet. Vi levde inte i någon som helst fattigdom. Men vi var heller inte välbeställda. Och vi var tre barn. Och det är här mina funderingar kommer in. Till och från längtar jag fortfarande efter ett tredje barn. Maken är mer tveksam, han tror inte att vi kommer orka ett barn till. Det kan ligga något i det också. Men jag tänker också materialistiskt. Jag vill ge mina barn allt de behöver. Inte nödvändigtvis lyx och överflöd. Snajdiga utlandssemestrar och skidresor blir det nog inte tal om här heller. Men jag vill kunna hyra en stuga på Öland. Kunna ta barnen på McDonalds och bio utan att räkna efter först. Och jag vill kunna köpa de kläder som är inne när mina barn går i skolan. Även om de kostar lite mer. Jag vill att barnen ska få välja fritidsaktivitet med hjärtat och viljan, inte med mammas plånbok. Går det om vi har ett barn till? Om vi ökar dagens utgiftsbas med femtio procent till?
Är det cyniskt och kallt att välja bort ett barn till av ekonomiska skäl? Eller är det tvärtom vettigt och sunt? Är det verkligen bara kärlek som behövs? Eller måste det till pengar också?