Det är farligt att jobba helg

Jag har jobbat helg. Det gjorde jag för två veckor sedan också. Då höll jag på att dö älgdöden. Jag tänker tala med min chef och lägga in om slippa helgerna. För jag höll på att dö denna helg också. En ännu värre död. Spindeldöden.
Jag jobbade hela lördagen, och allt var frid och fröjd. Ända tills klockan började dra sig mot halvfem och jag gick mot personalrummet för att stämpla ut. Där. I stora foajen satt den. Stor och svart, med grova ben. Och jag menar stor. Den var minst fem centimeter tvärs över. I kid you not.
Jag stannade. Blickstilla. Stirrade stint och panikslaget på monstret där på golvet. Ensam i hela byggnaden, ingen som kunde höra mig skrika. Vad göra? Vad i hela glödheta he****et göra??
Jag talade strängt till mig själv. Intalade mig att jag är en vuxen, högutbildad, mogen kvinna. Jag kan gå fram och stampa på en liten spindel. Men när det började susa i öronen och svartna för ögonen innan jag ens börjat röra mig framåt, så insåg jag att nej, det kan jag inte. Och gå därifrån var heller inget alternativ. För man får ingen A-kassa om man säger upp sig själv. Och jag hade aldrig kunnat sätta min fot i den byggnaden igen. Ever.
Upp med mobilen. Ringa någon. Men vem? Vaktmästaren såklart! Han svarar alltid, oavsett om han är i tjänst eller ej, och han är dessutom god som guld. Klart han kommer! Men han svarade inte. Första gången det hänt. Kompisen/kollegan P då? Hon låg i migrän, meddelade hennes man. Och jag hörde flinet i rösten. Ingen kvar att ringa.
Man skulle kunna tro att anledningen att jag inte ringde maken vore hänsyn och sinne för proportioner, med tanke på att han var ensam med barnen, sannolikt hade hunnit börja med middagen och vi skulle ha gäster. Men då skulle man tro fel. För anledningen att jag inte ringde honom var att det skulle ta honom minst en trekvart att komma. Och en spindel hinner långt på en trekvart.
Till sist ringde jag hemtjänsten. Fick prata med en kille som jag aldrig jobbat med. Det kändes ju inte ett dugg dumt. Han lovade komma direkt. Med en suck i rösten över löjliga fruntimmer lovade han det. Och när räddningen var i sikte brast det. Jag började stortjuta. Märkligt det där. Jag gråter sällan när jag är ledsen. Men jag tar ofelbart till lipen så fort jag blir riktigt rädd. Dumt. Så när den främmande räddande ängeln kom, stod jag där med tårstrimmiga kinder och gråtsnorig näsa. Det känns alltid bra att göra ett stabilt, professionellt och förtroendeingivande intryck direkt med folk man jobbar med.
Jag är inte säker på om jag älskar honom för att han räddade mig, eller om jag hatar en man som är kapabel att lyfta en spindel stor som en handflata med bara händerna.
Men jag behöver i alla fall inte säga upp mig längre. Och jag måst verkligen lägga in om att slippa jobba helg. Av hälsoskäl.