Lillasyster har en gosekanin. Hon fick den när hon döptes. Då var den större än hon. En lång sak, med långa mjuka öron. Mjuk och gosig hela den. Den sover hon med. Har med sig om vi reser bort.
En dag kom storebror hem från dagis med ett märkligt papper. Rektangulärt, med två avlånga rektanglar fastsatta i de övre hörnen. Jag vände och vred på det. Kunde inte klura ut vad det var. Tills storebror förklarade att det är lillasysters kanin i pappersform han hade knåpat ihop.
Han tittade allvarligt på mig: -Nu kan lillasyster alltid ha sin kanin med sig.
Han sträckte sig fram, tog i mitt halsband, det som jag nästan alltid bär. Det där barnens namn är graverade. Fortsatte: -Nu kan hon alltid ha kaninen med sig, precis som du alltid har oss med dig, även när vi inte är tillsammans.
Ibland tror jag faktiskt att det trots allt finns hopp för den gossen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar