Det nya livet

Vi kom till Småland till sist. Och här har vi det bra. Så bra, faktiskt, att barnen ogärna vill åka hem. Lillasyster är visserligen oroad över att kanske inte hinna hem innan sitt eget barnkalas, men eftersom jag förväntas jobba en hel vecka innan dess, känns den risken försumbar. Imorgon eller i övermorgon bär det hem. Sannolikt i övermorgon.
Under tiden har mitt nya liv börjat. Livet efter Sockerbomben. Livet där jag inser och erkänner min identitet som sockermissbrukare. Vilket innebär att jag inte, som jag tidigare tänkt, kan avstå från fika, glass och godis för det mesta, men ta ibland. Utan livet där jag, liksom vilken alkoholist som helst, måste avstå från min drog helt och hållet och för alltid. Iaf om man ska tro Bitten Jonsson, som skrivit just Sockerbomben, och som har som yrke att avgifta sockermissbrukare. Jag är inte helt säker på att jag klarar att vara fullt så strikt. Att aldrig få äta marängsviss på kalas. Aldrig få dricka en läsk. Aldrig äta en nybakt, varm kanelbulle. Aldrig få njuta av ett kallt glas vitt vin. Jag inser att jag låter som värsta alkisen nu, men faktum är att det känns nästan hårdast. Att aldrig mer få ta ett par glas vitt på fredagkvällen. Jag dricker sällan några större mängder, men jag är väldigt förtjust i det där glaset vitt, det är jag. Svårt att avstå från det. Men, som Bitten skriver, alkohol är flytande socker.
Ännu så länge är det nya livet inne på sin åttonde dag. Hittills avstår jag. Men varje kväll kryper det i kroppen. Inte av hunger. Men av sug, begär. Och nej, smaksatt Ramlösa är INTE ett fullgott substitut för läsk!