Livet är inte alltid rättvist

Innan jag och barnen åkte till Småland den här gången hade jag en känsla av angelägenhet. Att det liksom var så viktigt att vi kom iväg. Att vi måste iväg, oavsett väglag. Själva besöket visade sig sedan bli det bästa på länge. Trevligt, lugnt. Barnen skötte sig fantastiskt. Vi hade det väldigt, väldigt bra. Igår kväll somnade jag med en väldigt stark känsla av lycka och tillförsikt. En känsla av att 2010 blir ett bra år. Ett år med bättre hälsa och bättre relationer, både med mig själv och med andra, främst barnen, som jag inte alltid förmår möta med den respekt barn förtjänar. En känsla av att i år blir allt bra. Allt det där jag kämpar med, allt det där som varit så slitsamt och tungt, det kommer att falla på plats i år. Så kändes det. Igår kväll.
Sedan vaknade jag imorse. Och vid frukostbordet kunde min så alldeles oerhört högt älskade styvfar knappt äta sin mat. Han darrade, skakade, var så svag att han gick och höll sig i väggar och möbler för att inte falla omkull. Genom hela besöket, under en hel veckas tid, har han inte en enda gång använt mina barns namn. Jag tror inte han vet vad de heter. Han har inte kallat mig vid namn heller, även om han uppenbart känner igen mig och vet vem jag är. När barnen inte ville åka hem, när de ville stanna kvar och jag lovade dem att vi kommer tillbaka i sommar, då kände jag det, så isande klart: jag tror inte han finns kvar då. Och jag kan inte föreställa mig ett liv utan honom. Han var den enda trygga vuxna jag hade när jag var barn. Den enda som fanns där att lita på, som jag visste alltid skulle finnas där oavsett vad. Och jag kan inte föreställa mig ett liv utan honom.
Maken är inte hemma. Han har en körning den här helgen, kommer hem först på måndag. Jag önskar så att han vore här ikväll.