Det är dags nu

Igår kväll, inför nyårsfesten, hade tiden kommit för att byta om till finstassen. Jag satt ett ögonblick på sängkanten med bara byxorna på. Lillasyster kom fram till mig. Hon ville undersöka bling-blinget på mitt bältesspänne. Tyvärr var den överhängande fettvalken ivägen för henne. Hon knuffade febrilt på den. Spände ögonen i mig: -Ta bort magen, mamma, den är för stor!
Hon puffade och knuffade lite till. Frågade sedan: -Mamma, har du en bebis i magen?
Jag: -Nej, det har jag inte.
Lillasyster: -Joho, för det måste du ha! Man KAN inte ha så stor mage om man inte har en bebis i den!
Skitunge.
På detta rara och upplyftande sätt avslutades det gamla året. Det nya året inleddes med hjärtevärmande och kärleksfullt familjemys i sängen. Eller så var det bara så att maken och jag var för trötta för att orka upp när barnen kom och började hoppa på oss. Vi låter det vara osagt. Lillasyster satte sig grensle över mina ben, drog upp min pyjamaströja och började leka bagare. Med min mage som deg. Och det var inte ens svårt för henne.
Det är dags nu. Det måste bli slut på frosseriet och sockersnaskandet. Antingen det, eller så får jag adoptera bort den lilla sanningssägaren. Det går ju det också.