Varför skaffade jag barn egentligen?

Barnen går på gympa en gång i veckan. Det har de gjort i flera år. Eller egentligen är det storebror som gör det, lillasyster har mest fått hänga med som följebarn. Att det sedan är hon som klarar gympan bäst, kroppskontroll som en kinesisk OS-gymnast som hon har, det är en annan sak. I minst ett par år har de försökt få till en grupp för yngre barn. Till sist fanns bara en sak att göra - jag blev ledare själv. Med alla 25 extrakilona och ingen som helst utbildning för saken. Tydligen räcker det med ha puls och fungerande andning för att duga som gympaledare för barn.
Hur som helst. Barnen har alltså från och med i år gympa två dagar i veckan. Storebror hänger med i nya gruppen för lillasyster och vice versa. Tyvärr infaller dessa båda grupper dagarna efter varandra. Onsdag och torsdag.
Idag är det torsdag. Alltså har lillasyster:
-Ylat som en tok över att jag kom för att hämta henne. Att gympan var slut var tydligen ingen anledning.
-Skrikit som besatt över att hon inte fick duscha i omklädningsrummet. Att jag redan igår hade förvarnat om att hon inte skulle få det, samt att ledaren ville låsa och gå hem var ingen anledning.
-Gått och gömt sig under täcket hysteriskt gråtande för att hon inte fick slå storebror på hans bara stjärt när han var avklädd för att duscha.
-Gråtit för att maken gått ut med hunden (nice timing) precis när vi kom hem från gympan, för hon ville duscha med pappa.
-Sprungit och gömt sig när det var läggdags och skrikande och sparkande varit tvungen att bäras till sängen.
Då undrar jag bara litelitegrann varför jag egentligen så gärna ville ha barn?

Sedan kan hon inte ligga kvar i sängen om inte jag ligger bredvid en liten stund. Och då kramas vi. Pratar. Om allt och inget. Nonsensprat. Kelar och gosar. Tankar upp allt det där vi tappat, när vi varit skilda åt under dagen.
Och då vet jag precis varför jag så innerligt gärna ville ha barn.