Vad är det för en dag...

är det en vanlig dag? Nej det är ingen vanlig dag, för det är lillasysters födelsedag, hurra hurra hurra!
Äntligen. Efter två dagars kalasande, var det äntligen dags. Den stora dagen. Lillasyster är idag fyra år. Märkligt. Fyra år är ju så länge. Men det är ju bara några veckor sedan hon kom, den lilla etterbiggan till lillasyster vi har. Skrikande, arg som en bålgeting, inte ett dugg intresserad av att lämna den varma livmodern. En bebis som från allra första sekund visste precis vad hon ville, och som såg till att få det också. Världens mysigaste, mjukaste bebis så länge hon var nöjd. Och en skräck när hon inte var det, vilket var större delen av nätterna, varje natt, mycket mycket länge.
Fyra år. Inte mycket är annorlunda. Hon är fortfarande världens mest förtjusande lilla älva. Glad, öppen, social. Populär, lättillgänglig. Liten i växten och söt som socker. Sådär söt att man ser hur folk som träffar henne för första gången häpnar när de får syn på maken och mig, häpnar och undrar var i hela friden vi fått detta vackra barn från. Kärleksfull, fysisk, vill sitta i knät, sova på armen, bli buren och kramas. Sitta så nära det bara går. Fortfarande med det mest eldfängda humöret i hela familjen, vilket säger en hel del. Fortfarande rasande arg med jämna och täta mellanrum. Fortfarande oförmögen att acceptera att någon annan än hon kan ha bestämmanderätt över något alls här i världen. Sparkar, slår och skriker. Ligger på golvet och skriker sig svettig och söndergråten minst ett par gånger i veckan.
Inte mycket är annorlunda. Och allt är annorlunda. Den där lilla hjälplösa bebisen har börjat lära sig bokstäverna. Hon har pratat flytande, om än orent, sedan tvåårsåldern. Hon är kavat, klarar sig utmärkt själv i de flesta sociala sammanhang. Tjatar febrilt om att få sova över själv hos någon kompis. Går på ridlektioner hos en kompis till mig en gång i veckan, och hanterar hästen med större oräddhet än jag själv gör.
Fyra år. Hur klarade vi oss innan hon kom?