Självkännedom

Storebror har haft en rent hopplös dag. Bråk, trots, rastlöshet. En lång påfrestande dag, fylld av ständigt tjat om än det ena än det andra som han vet redan innan han tjatat att han inte kommer få, gnäll och pip. Dödstrött, förstås, efter en hel helgs födelsedagsfirande. Till sist slutade det med en stor scen på kvällen, och med att han storgrät i sängen, efter att med extrem tydlighet blivit upplyst om att det är bäst för honom att sluta bråka och stanna i sängen nu. Jag lät honom gråta en liten stund, för att markera att upprördheten var tämligen välförtjänt, men gick sedan in för att trösta och reda ut. Han ville bli sams, och även med maken, som större delen av bråket varit med. Eftersom jag vet att det är mest maken och han som bråkar, och att de tillbringar en mycket stor del av sin gemensamma tid med just bråk och maktkamper, kände jag att det kunde vara läge att bereda marken inför morgondagen.
Jag: -Imorgon ska pappa lämna på dagis. Och när jag kommer hem från jobb vill jag INTE behöva höra att ni har bråkat på morgonen!
Storebror, lugnt: -Då är det väl bäst att vi inte talar om det då.

Det var inte det svaret jag fiskade efter.