Lillasyster är alltså sjuk. I förrgår hade hon hög feber. Igår var hon feberfri, och jag trodde i min enfald att detta betydde att feberdagen var något slags misstag och att ungen kanske rentav blivit snabbfrisk? Jag hör ända hit hur Gud skrattar....
För inte är vår lilla lillasyster frisk inte. Hon hostar. Och det har hon iofs gjort i en månad nu, utan att jag hetsat upp mig så mycket för det. Men nu har hostan krupit nedåt. Nu hostar hon långt ner i bröstet. Raspigt. Hårt. Sådär så man får ont själv bara av att höra hur det skrapar och har sig i hennes bröst. Så nu har jag ringt till jobb och trängt mig före i kön till en läkartid. Nån jäkla löneförmån ska man ha.
Igår kväll, när vi äntligen krigat klart om att det visst det var godnattdags. När hon äntligen fattat att det visst är en anledning att somna att man är så trött att ögonen går i kors. Mammans ögon alltså. Då, när ungen till sist somnat. Då började den. Hostan. Hon hostade tills hon kräktes. Tills hon tappade andan, och hade små andnngsuppehåll innan hon lyckats samla luft nog att andas igen. Så jag sparkade ut maken i soffan. Lade en kudde under bäddmadrassen på hans sida, som trill-ur-sängen-skydd. Bar in lilltösen. Så jag kunde ta på henne hela natten, och veta att hon andades. Inte för att jag behövde ta på henne för att veta det. Hon snarkar som en hel karl den ungen. Eller en hel mamma, om man ska lyssna på maken. Det ska man inte. Sedan låg hon hela natten och hostade. Smågrät. Sparkades. Och jag var halvvaken hela natten. Tröstade, rättade till, höll om. Tills hon äntligen gick ner i djupsömn frampå morgonkröken. Då gjorde jag det med.
Och då trillade ungen ur sängen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar