Väskorna är packade. Bilen likaså. Så full att det är ett mirakel om jag och barnen också får plats i den. Kvar i huset är bara ett ombyte kläder till imorgon, min huvudkudde och necessärerna, samt lillasysters livsnödvändiga välling. Direkt efter frukost imorgon bär det av hem.
Och plötsligt vill jag inte. Jag vill stanna här. Hos mamma och styvfar. Prata med henne, de där långa samtalen vi inte riktigt hunnit med den här gången, med huset fullt av valpar och barn. Umgås med honom. Han som har en demensdiagnos. Som inte är sig själv lik redan som det är. Som kanske inte kommer känna igen mig så mycket längre. Han som varit en far för mig hela mitt liv. Som varit den far jag haft i vardagslivets alla behov, svårigheter och glädjeämnen. Som fanns där i alla väder. Som stod för vardagstryggheten medan min riktige pappa femtio mil bort var julafton och party varje dag de få gånger per år vi träffades. Under tiden fanns min styvfar där. Tog över när mamma inte orkade. Såg till att hemmet och tryggheten fanns kvar när pappa var långt borta och mamma inte orkade med att vara förälder. Nu glider han bort. Bit för bit, och alldeles för snabbt.
Jag längtar hem. Men jag vill stanna kvar här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar