Barnen vill ha glass. Väldigt gärna vill de det. Och det kan jag förstå och sympatisera med. Det är dock 27 grader i skuggan. Men nu råkar det vara så att en kompis med vidhängande dotter är på ingång. Och vi ska äta lunch tillsammans. Och därefter serveras det jordgubbar. Med just glass till. Detta förklarar jag pedagogiskt och kärleksfullt för ätteläggarna. Som inte alls tycker att det ena måste förskjuta det andra.
Storebror tjatar. Och tjatar. Och tjatar. Till sist tröttnar jag. Ger upp alla ambitioner att ens låtsas vara pedagogisk och tålmodig. Fräser att om han inte slutar tjata nu så får han ingen glass efter maten heller!
Då tröttnar storebror också. Suckar djupt. Förklarar, i ganska precis samma överpedagogiska tonfall som jag använde nyss: -Vet du varför jag tjatar, mamma? Det gör jag för att jag inte får någon glass. Det är bara därför jag tjatar.
Jamen dåså. Det enda jag behöver göra för att få slut på tjatet är alltså att ge dem allt de vill ha. Tänk att jag inte kom på det själv.
Shit pommesfrittes! Det var så enkelt alltså! Här han man stretat emot i 14 år! Kunde ingen ha kläckt det lite tidigare? ;-)
SvaraRaderaJa, men allvarigt. Att du inte förstår det. Det är ju hur logiskt som helst. ;-)
SvaraRaderaVåra barn vill förstås också ha glass i tid och otid. Sonen kan börja rycka i handtaget till frysen redan på förmiddagen, strax efter frukost. Och då har han ändå ätit som han ska. Men hans aptit är enorm.
SvaraRaderaVisserligen tänker han väl som ungar gör: går det så går det! Men han har ju ALDRIG fått glass vid den tiden... så varför skulle vi ändra oss idag?