Allas vår dödlighet

Jag kan inte egentligen säga att Michael Jacksons död har berört mig särskilt mycket. Jag är inget fan precis. Visst kan jag gilla någon enstaka låt, men jag skulle aldrig köpa en hel CD med honom. Jag ser helt enkelt inte storheten. Har aldrig gjort. Dessutom har jag någonstans en känsla av att det var lite för många anklagelser om övergrepp mot barn vid lite för många olika tillfällen för att han skulle kunna ha varit helt och hållet oskyldig. Vad man kan säga med absolut säkerhet är att han levde ett i många stycken tragiskt liv, och att han lämnade en röra efter sig.
Trots allt fann jag mig framför hans minnesstund på tv ikväll. Åtminstone ungefär hälften av den, jag bytte kanal vid åttatiden, den började väl ett par timmar tidigare. (Allvarligt talat - en guldkista?? Är inte det väl tacky till och med för att vara i USA?)

Jag slötittade, hade en bok i handen under tiden, varvade mellan den och tv:n. Tills de allra sista minuterna. När Jacksons egen familj gick fram till mikrofonen. Och allra sist - hans dotter. En liten späd älva, inte mer än elva år gammal, liten och tunn. Med darrande liten röst började hon tala om hur mycket hon älskade sin pappa, vilken bra pappa han varit för henne. Ungefär där brast det för henne, och familjen förde henne av scenen.
Och ungefär där brast det för mig också. Jag klarar inte av att föräldrar dör ifrån sina barn! Det går bara inte. Innan jag fick barn var jag inte rädd för att dö. Nu är jag så fruktansvärt rädd att det ibland känns helt förlamande. Jag är nästan lika rädd att dö ifrån mina barn som jag är för att de ska dö från mig. Nästan. Fast det är jag å andra sidan så vanvettigt rädd för att jag inte ens orkar tänka på det. Så därför fokuserar jag på hur rädd jag är att själv tvingas lämna dem.

Hur hanterar man att vi alla är dödliga efter att man har fått barn?