Om den gången maken hade rätt

Det är väldigt svårt att komma på något att skriva om när man bara gått hemma och tyckt synd om sig själv i en hel vecka. Så då kan jag ju passa på att berätta om Den Gången Maken Hade Rätt.
Som alla kvinnor vet, händer detta inte särskilt ofta. Därav de Stora Bokstäverna. För att liksom markera att detta var ett Speciellt Tillfälle. För att ytterligare komplicera för den stackars maken, så valde han helt fel hustru om han vill ha rätt ibland utan att behöva hålla med mig för att få det. Jag har nämligen tagit över min salig morfars valspråk: "Jag har alltid rätt. Och har jag inte rätt i sak, så har jag i alla fall rätt i princip". Det blir liksom inte mycket utrymme kvar för maken att ha rätt på då...

Hur som haver: Detta var för ett par år sedan (som sagt, inte så ofta. Iaf inte så ofta som jag tänker erkänna det), när lillasyster var runt året. Maken hade länge och väl propagerat för en tv i sovrummet. Och jag höll emot allt vad jag kunde. Jag tyckte det räckte så bra med den dumburk som står på för jämnan i vardagsrummet, tack så mycket. (Till saken hör iofs också att maken är av sorten som låter tv:n stå på dagarna i ända, om inte jag sätter stopp. Oavsett vilka puckade dagsåpor och annat skit som visas). Men till sist gav jag mig. Och det kan jag säga, att när maken väl har rätt, så har han SÅ HIMLA RÄTT!! För, oj, vad den där tv:n har varit en välsignelse! Lillasyster visade sig vara av sorten som aldrig sover hela sitt första 1,5 år. Och även efter det hade hon en mycket lång period när hon vaknade ofta och var helt okontaktbart hysterisk om nätterna. Jag menar okontaktbar. Och jag menar hysterisk. Hon bara skrek och skrek och skrek. Och då pratar vi om ett barn mellan två och tre år, ingen bebis. Inget hjälpte. Inte att tända lampan. Inte att gå ut i kylig nattluft. Inte att prata, inte att hålla om, inte att bara vara bredvid. Och det var inte nattskräck, för hon var vaken. Jag har fortfarande ingen aning om vad det handlade om, men en lång period var de där nattliga utbrotten frekventa. Och långvariga, vi pratar halvtimmar, trekvartar. Av hysteriska skrik.
Till sist kom vi på att det absolut enda som hjälpte var att sätta på tv:n lågt, lågt. Ge henne en flaska välling, lägga oss bredvid henne och låta henne vara. Många många nätter har vi legat med mumintrollen eller Emil flimrande på tv-rutan, medan lillasyster legat och gråthickat mellan oss.
Och många många morgnar har mitt förstånd blivit räddat av att slå på en dvd direkt på morgonen, och sedan slumra medan barnen legat bredvid och tittat på den i alldeles för arla morgonstund.

En tv i sovrummet - tänk så RÄTT maken ändå hade!