Hattar

Storebror har en halmhatt. Han valde den själv på Lindex. Vägrade ens titta åt den avsevärt billigare solhatt modell beppehatt jag höll fram istället. Nix, en halmhatt skulle det vara. För en sån har morfar. Som btw blev oproportionerligt styv i korken av att höra detta. Too much information. Gamla hjärnor klarar inte det. Å andra sidan fick han sig en nyttig knäck när storebror ändrade sig till att det minsann inte alls är någon morfarhatt. Nej, det är en Indiana Jones hatt. Eller, som storebror själv säger, en India Jonns hatt, med svenskt j-ljud. Hur nu han vet det. Mig veterligt har han aldrig sett någon IJ-film. Och har han det ska jag personligen spöa skiten ur den som visat honom den.
Men jag tappar tråden. Hatten var det. Det visade sig att storebror klär i den där hatten. Otroligt bra. Han är faktiskt urcool i den. Hur snygg som helst. Eller, för att använda korrekt tempus, han var urcool och hur snygg som helst i den. Ända till i lördags. För då var han och lekte hos kompisen J. Och där sprang han i vattenspridaren. Med hatten på huvudet. Den är sig inte helt lik. Och den verkar inte gå att rädda heller. Storebror tar dock inget som helst ansvar för detta. När han fick bannor rätade han på sig. Sa med sårad värdighet och upphöjt lugn: -Vet du mamma, jag tycker du ska skälla på J:s pappa istället. För han sa att jag skulle ha hatten på mig.
Jag har ingen som helst avsikt att skälla på J:s pappa. Jag köper helt enkelt en ny hatt. Trodde jag. Ända tills jag åkte in till stan efter jobb idag. Det finns inte en hattusling att uppbåda i hela stan! Det är ju iofs en viss tröst att veta att storebror tydligen är verkligt trendkänslig. Men icke desto mindre. Slut är de. Vilken tur då att hatten jag skickat efter till mig själv var för liten för mig. Och en unisexmodell. Och att storebror är abnormt stor för att vara fem år, så han kan ha en vuxenhatt storlek large. Ännu mera tur att det är hela ungen som är abnormt stor och inte bara huvudet.